.

"Skövde nästa."

Men vi kom ju just till västkusten.. Jag vet inte riktigt vart alla dagar tar vägen. Så är det ju alltid men ibland glömmer jag bort hur fort det går. Paulina skulle titta på ett klipp jag lagt på min facebook och då såg jag bilderna från när jag var ute och roade mig med Pippi och Sandra. Det var några veckor sedan och mycket har hänt. Jag ser mer och mer av mitt gamla jag i allt jag är och gör.

Det är skönt att gå tillbaka och läsa för att jämföra. Det är svårt att se när saker blir bättre när jag är mitt i allt hela tiden. Jag tänker på andra saker än jag gjorde innan. Jag kan sitta på tåget och känna massa saker som jag vill känna. Mitt liv, mina beslut och min lycka är det som är viktigt nu och det är inte bara något min hjärna vet utan även något som hjärtat vill lyssna till.

Jag har mycket energi, mycket vilja och inte för att springa ifrån något jag borde ta tag i. Jag tar allt som det kommer men jag tror att det som jag trodde skulle döda mig räddade mig. Jag tänkte på hur jag kände den där dagen när mina ben värkte, magen värkte och tårarna bara sprutade. Ryser när jag tänker på hur ont det gjorde.

Så jävla ont.

Det kändes som att jag kände allt jag bara kunde samtidigt och nu har det gått över.

Det är klart att saker fortfarande känns och jag glömmer aldrig, det gjorde för ont för att det ska vara möjligt. Jag känner massa saker när jag stänger dörren och går ifrån mitt gamla liv med rena kläder i väskan men jag känner att jag är påväg och att jag inte vill vända tillbaka. Mitt namn står på dörren men hela jag har flyttat ut. Hjärtat vill inte bo där längre och inte kroppen heller.

Konstigt att det enda jag ville för drygt en månad sedan är det sista jag vill nu.

Inte för att det var dåligt då utan för att det är försent nu. Det är synd att det var tvunget att sluta så. För oavsett hur bra det blir nu och hur allt bara går över och löser sig till det bästa för alla så tror jag att det fanns något bra där, kanske inte perfekt men ändå riktigt bra. Fast jag vet inte. Det ligger utanför min makt att veta.

Ett långt tag var jag ledsen. Det övergick i blandad sorg och ilska. Det var svårt att hantera allt samtigt. Jag ville få en bekräftelse på att jag inte var ensam att vara så ledsen. Jag kunde leva med att vara den enda som blev sårad men jag ville inte vara den enda som någonsin haft känslor.

Det gjorde nästan mer ont än allt det andra tillsammans att känna så. Jag satt och ville få en reaktion och när den väl kom så kände jag ingenting. Trodde nog att den reaktionen skulle vara svaret på alla mina frågor och känslor men jag hade fel. Jag kände mig mest tom och lite dum. Mina känslor förblir ju desamma oavsett om någon annan känner något eller inte. Jag kände mig inte lika lurad och det var skönt. Då kanske inte allt var förgäves ändå? Jag vill inte må dåligt så varför ska jag önska det för någon annan? Speciellt inte för personen som haft så stor plats i mitt hjärta innan. Nej, jag är glad att vi mår bra. Att vi gått vidare, inte tillsammans som jag en gång trodde vi skulle utan var och en för sig.

Huvudsaken är att vi båda är påväg dit vi vill. Jag vill förlåta, hjärnan är på god väg men det tar längre tid för hjärtat. Hjärtat kanske aldrig kommer förlåta allt det onda men det gör kanske inget. Alla som man umgås med behöver inte få en plats där. Det räcker att kunna umgås och göra sånt man tycker är roligt. Jag kan hålla hjärtat utanför det om jag vill. Jag kan lära mig att tycka om ändå.

Människor kommer och går i våra liv och bara för att de stannar i livet behöver de inte behålla samma plats som innan.

Framtiden får bestämma vart det hamnar och jag tror det blir bra. Livet känns rätt och det känns härligt.