.

Så sitter jag här igen. Alldeles för sent, på tok för trött egentligen men min lakanskräck har inte riktigt släppt tagen om mig. Jag längtar till skolstarten nu, ännu en sak som återgår till det normala.

Imorse skrev jag kontrakt på min nya lägenhet. Eller min och pappas. Tur att man har världens bästa familj som ställer upp när man behöver dem. Både fysiskt och psykiskt.

Det kändes riktigt bra att sitta där och försöka ta in att jag har en lägenhet som ska bli mitt hem om tre månader, eller mitt och Henkes. Vi ska bli roomies!

Min mäklare är en ung störtskön kille som är helt med på mina konstiga kommentarer och han fattar mina skämt så vi har haft en rolig tid med samtal och sms. Varje gång han försökt få fram något seriöst i ett samtal förstör jag alltid allt med att skämta eller spinna iväg och då drar jag med mig honom. Stackarn som försöker göra sitt jobb... Jag vågar nog ändå säga att han haft en rolig vecka.

Idag har det varit en toppendag. Lägenhet, mysig fika med Helena, simmat och suttit och firat med Hedda och Henke. Druckit alc fria drinkar och haft det grymt.

Nu håller jag på och packar lite i min röra i Sköndal. Det är inte så mycket saker men nog för att jag ska tappa bort saker och hålla på.
Lyssnar på all möjlilg musik och av någon anledning satte jag på "Without you" med Anders Johansson. Jag var jättekär i honom när jag var typ 17. Lyssnade på låten och insåg en sak.

När jag var 17 var jag hopplöst kär i Thomas. Vi tajmade vår kärlek riktigt dåligt och när det gått åt helvete mellan oss för sista gången lyssnade jag massor på den här låten.

"Is this what I have to go through
to be able to live my life without you
Is this what I have feel like
to be able to live without you by my side"

Trodde det skulle göra ont för alltid.
Att jag aldrig skulle bli glad igen.

Texten är fin.

"It´s hurting so bad
It´s hard to define
I want you to pass
yet stay on my mind
illusions I had are far from the truth
I´ll never survive getting over you"

Känslor kan vara så starka, både i glädje och sorg men det jag glömmer är att de är övergående. När jag lyssnar på den här låten nu gråter jag inte längre som när jag var 17. Det känns något i mig. Inget ont och inte heller något superhärligt men det är ett behagligt minne från den tiden. Jag minns hur jag kände men känslan dödar mig inte. När jag träffar Thomas idag blir jag bara glad. Kramar honom och inser alltid hur mycket jag saknar honom i Sthlm. Fast inte alls på det viset.

Han har som så många andra i mitt liv gjort ett avtryck, satt sin prägel i mitt liv och jag saknar ofta dessa underbara människor.

Konke sa en klok sak till mig i tors

"Annie, du måste ha tålamod"

Det var det enda han sa och det räckte.

Trevlig helg, nu måste jag sova.
Puss