.

Idag var vi på sandviken.

Jag gick längs med stranden och plockade massa sten. Det är något jag alltid gör.

 

Plocka sten är riktig avkoppling för mig. Läsa är trevligt, lösa korsord kan vara roligt för en stund men plocka sten kan jag göra i en evighet.

 

Lina och Melaine solade en bit bort och jag gick dit för att lämna sten när händerna var fulla. Jag vet inte hur länge jag gick där. Jag hade en härlig känsla i kroppen. En känsla som sa att jag mår bra.

 

På riktigt.

 

Sista veckan på västkusten var riktigt bra.

 

Jag hade roliga stunder hela tiden men just sista veckan mådde jag så mycket bättre än jag gjort på ett tag. Jag åt frukost med Milli på altanen en morgon och sa att jag gråter knappt alls på insidan längre. Det finns liksom inget att gråta för egentligen. Om jag ska vara krass.

 

Jag var rädd att jag tappat bort mig själv. Att jag inte fanns kvar. Att insidan var krossad och att skalet av den jag en gång var, var det enda jag hade kvar.

Förra måndagen åkte jag ner med Resögänget för att ta en lugn räkfrossa. Det kändes ganska lagom just då. (hur tänkte jag då, när jag visste att 98oktan skulle spela?)

 

Det slutade med att jag träffade en gammal bekant som har sommarstuga i Grebbestad. Han hade med sig massa vänner jag inte träffat innan som var härliga. När Resöborna drog hem dansade vi mellan alla ställen och slutade med att stänga Kallsup innan vi gick tillbaka till Campingen. Sommaren är underbar på det viset.

 

Det är liksom inga konstigheter att fixa pyttipanna när solen snart ska gå upp och inget känns speciellt jobbigt.

Jag hade haft en riktigt rolig kväll men mycket dans och skoj.

Och plötsligt händer det...

 

Mitt i en helt meningslös, men jätterolig konversation när jag låg under täcket och försökte skratta tystare för att inte väcka de andra stackars pojkarna som hade somnat så kommer den.

Kommentaren jag tycker är den bästa komplimangen av alla. Just för den får mig att må bra och för att den inte är smörig och utnött.

 

"Du är inte som alla andra.."

Då tänkte jag inte så mycket på det. Mer än att jag blev glad.

 

Jag åkte till Sthlm och vände kan man säga. En kort men trevlig visit.

 

Med alldeles för lite sömn i bagaget slumrade jag till på tåget till Nynäshamn och väl framme gick jag lite i min egen värld. Jag såg massa människor men jag hörde ingenting. Jag bara gick och var i mig själv.

 

Hittade ett fruktstånd. Köpte färska hallon och nektariner. Killar som äger sådana här fruktstånd är nästan alltid otroligt trevliga och charmiga. Så även här.

"Ska du åka med båten?"

Ett leende. "Ja det ska jag..."

"Ensam???"

"....jaaa, ensam" så log jag för mig själv och kände att det inte gjorde något.

 

Jag satt i solen på deck och drack kaffe och åt mina hallon. Lyssnade på alla som pratde och sedan hittade jag en solig plats där det var helt tyst. Jag satt och såg ut över havet och mådde bra.

"För jag är ju inte som alla andra och jag är fantastisk som jag är."

 

Det är försent att rätta till allt. Det är försent för att få allt ogjort. Ska jag förbanna och gråta, eller skratta och förlåta mig själv för min dumhet? Spelar det någon roll? Det är ju försent.

Var jag en dåre, var jag blind, var jag förlorad var det för hans skull. Var jag ett barn som sprang bort mig i natten så var det för hans skull. Jag borde gått när jag kände att hjärtat tog stryk men jag har förstått nu, poletten har trillat ner. Åt helvete försent.

 

Verkligen åt helvete försent. Men bättre sent än aldrig som man säger.

 

Jag har haft en fin sommar trots allt, jag har haft underbart skoj med mina vänner, jag har sovit på tok för lite, badat ganska mycket och fått lite färg på kroppen.

Jag har skrattat och gråtit.

Jag har klättrat på Gotland och klappat får. Fikat en massa och njutit av tid med underbara människor.

 

 

Så idag när jag gick där och plockade mina stenar kände jag det verkligen.

"Jag är inte som alla andra.

Jag klarar mig själv. Själv men inte ensam.

Jag är trygg i mig själv och tycker det är underbart att leva.

Här och nu, med mig själv när jag är som allra bäst."

 

Och som sagt, inte som alla andra.

 

 

Annie