.

Jag måste vara korkad.

Vet inte vilken drömvärld jag levt i de senaste två åren men jag har tänkt att vad som än händer mig, hur krossad jag än skulle bli skulle jag fortfarande ha min inre styrka att förlita mig på.

Vilken idiot jag är va?

För tre år sedan var jag nöjd med mitt liv. Jag var lycklig. Jag hade slitit för att bli den jag var. Glad, nöjd och stark. Obräcklig.

För 2.5 år sedan hände något, något oväntat.
Livet förändrades, helt plötsligt hade jag förvandlats till ett "VI" med någon annan. Jag fortsatte vara lycklig, nöjd, glad, stark och allt detta fast i en tvåsamhet.

Jag var dum nog att gardera mig med tanken att om det skulle gå åt helvete med allt skulle jag landa där jag var innan vi blev två. Om jag än skulle vara sårad, ledsen och krossad skulle jag inte hamna längre ner än plattformen jag tagit mig till innan men det var tydligen inte så enkelt.

När det rasade föll jag handlöst och helt plötsligt fanns inget av den gamla styrkan och glädjen kvar. Det är som att jag inte ens minns vem jag var innan. Eller jag kan minnas känslan jag hade men jag har inte en aning om hur jag ska hitta den inuti mig igen för personen jag öppnade dörren helt för tog det allra bästa som fanns inuti mig med sig och kastade det i en gränd och spottade på det.

Det spelar ingen roll att jag inte ens tror att jag vill längre. Det gör inte mindre ont för det. Det värsta är att alla roliga stunder nu följs av en tomhet och smärta värre än den värsta baksmällan. Det gör så ont att jag inte vill må dåligt men ändå inte kan styra mina känslor. Jag lät mig såras, det var det sista jag skulle bli. Det var det enda jag bestämt.

Det går över, det är det enda alla säger och jag kan inte säga att de har fel. Inte än.

Det enda jag kan säga nu är att jag aldrig tänker bli såhär krossad igen. Någonsin.
Vi var på cod i lördags och jag stod och pratade med en kille från Stockholm ute på terassen. Han bjöd ut mig till Koster under denna veckan. Han tyckte jag kunde komma dit och se vilken trevlig kille han var och ditten och datten. Jag frågade varför han frågade mig. 

"för du är sådär skönt kaxig som bara en ljust rödhårig tjej kan vara och komma undan med det, sen är du jävligt snygg i den där klänningen."

Jag gav honom fel nummer för jag orkade inte vara otrevlig. Jag orkade inte heller säga att jag inte trodde ett ord han av vad han sa.

Jag fikade med Sandra idag och hon försökte säga att jag inte får bli som innan. Att jag vägrar släppa in kärleken och håller garden uppe. Jag tittade på henne och kände hur det högg till inuti mig.

Jag vill inte stänga dörren men jag har ingen aning om hur jag skulle kunna låta bli. 
Jag var tydlig med att ingen fick röra vid mitt hjärta och skada mig och nu när det hänt tänker jag inte låta någon röra runt därinne igen. Om den bästa människan i världen lyckades paja mig vill jag inte ens tänka på hur det skulle bli med någon annan.

"Du kommer bli starkare av detta"

Hatar när folk säger så. Jag har redan kämpat mig stark nog. Det räcker nu, kan jag inte bara få vara svag, glad och lyckligt ovetandes om smärta? Vad ska jag göra med all denna styrkan? spika upp den på väggen och visa alla? Eller ska jag använda styrkan som en mur mot kärleken och tron på männsikor?

Check.

Det lutar mest åt det hållet.
Tack för den styrkan.

Jag är inte bitter, jag är inte arg för att känslor förändras. Jag är ledsen för sättet det sköttes på och inget annat. Jag kommer kunna förlåta om jag tycker det är värt det. Jag vill inte vara ovänner. Jag vill bara glömma och läka igen.

Jag bär mitt favorithalsband hela tiden nu.

"Frankly my dear, I don´t give a damn"
Jag väntar på att orden ska bli min sanning igen.