.

Förra veckan hade vi fysilogi med Karin och nån gång under dagen sa hon något bra om löpträning. Hon avslutade sin mening med att säga: "Det är därför man springer"

Då kunde inte jag vara tyst så jag säger lite sarkastiskt (med betoning på lite) "Nej, man springer bara ifrån sina problem, det är därför man springer." Man kan absolut inte springa av någon annan orsak. 
Jag ångrade mig på sätt och vis direkt när jag sagt det.

Störd över att jag låtit mig provoceras.
Grejen var den att jag alltför ofta i samband med snack om min löpning fått höra att "jag springer ifrån mina problem" eller typ "vad springer du ifrån?" Det är så jag bara vill kräkas på skitsnacket.

Jag köper att folk ifrågasätter min träning, det får de gärna göra, precis som jag måste få ifrågasätta de som väljer att då inte träna. Gränsen är dock nådd när man svarar på frågan och att man ändå sen ska ha jävligt klart för sig att man har fel. Då blir jag galet irriterad.

I tisdags när jag sprang var det så härligt väder. Ni vet när snön smält men isen är lite mjuk på gruset så det låter härligt mot skorna men ändå inte är halt. Solen gick upp över fälten och det kändes skönt i kroppen. Då tänkte jag för mig själv. "Flyr jag ifrån något just nu?" Nej, jag är ledsen men jag råkar bara älska att springa. Jag har jobbat med mig själv länge nog för att veta hur det känns när jag inte mår bra och hur jag ska tackla det. Jag vet att jag inte är perfekt och att vissa beteenden jag har finns av en andledning och kanske borde jobbas bort men kom tusan inte och bestäm vilka det är åt mig.

Förargad över att jag låtit detta sätta igång något i mig satte jag mig vid frukosten i skolan och läste ur avslappningsboken vi läser i stresshanteringskursen.

Fastnade för en mening i kapitel 3.
"Alltför många idag anser att de sitter inne med den enda sanningen"
Smilbanden drogs upp och allt kändes lite bättre.

Jag behöver inte bevisa något för någon.
Mitt liv, mina beslut.
Jag tar ansvar för mitt liv och att jag lever det som jag vill.

Roger!