Orkar inte vara med i nåt jäkla 6-pack race
Himlen brann orange och rosa.
Grönskan är som bäst i juni.
Någonstans mellan Stockholm och Göteborg.
Lupiner på fälten och jag längtade med hela min kropp.
Låtsas att jag har semester.
Att jag ska till västkusten och ta varje dag som den kommer.
Springa min runda. Björnäs, Galtö och pannberget.
Hoppa i och känna det salta i vattnet.
Stirra ut över havet och le för att jag aldrig tröttnar på de där klipporna.
Vissa saker är tidlösa.
Det blir inte så lång semester för mig i sommar.
Själen och hjärtat vill spara dagar till Afrika.
Tre dagars helg är inte heller fy skam.
Avslutade veckan med en nästintill full vattentabata i torsdags.
Gladisar. :)
Hängde över Jonny i repan före passet och gnällde över att jag inte orkade köra.
Gnäller fast jag vet- vet att jag älskar precis varenda minut när vi väl börjar.
Skulle inte byta bort det för något. Bara något jag säger.
Skulle spara på hälsenan. Värkte satan när jag vaknade i torsdags.
Det gick sådär..
Hälsena bortglömd direkt efter uppvärmningen. Ajaj efter.
Vilar i helgen.
Vaknar upp i Pippi och Mommos säng och myser med Mumsen.
Mommo tar gästrummet. Fina. ❤
Mamma ringde i torsdags när jag hade sprungit.
Berättade att hon fått en gråtattack efter hon sett "Kalla fakta".
Det var om en flicka som blivit tvångsintagen på psyk.
Fastbunden som straff när hon skadade sig själv.
Stod sin mamma närmast.
Fick inte träffa mamman heller.
Straff nummer två när det första inte hjälpte.
Skulle kanske prova en annan ingång?
Tror mamma grät för hela grejen.
Minnen som svider.
Den lamslagna mamman.
Den svikna dottern.
Det kassa systemet.
Det som vi i Sverige kallar sjukvård.
Mammas ord satte sig direkt.
"Fick så ont i magen när jag såg programmet.
Led med mamman och mindes smärtan.
Jag fick ialla fall träffa dig på sjukhuset och de band inte fast dig i sängen."
(Nej, de nöjde sig med galler och larmade dörrar på sjunde våningen.
Hotade när jag inte ville äta men de band aldrig fast mig, då vet jag inte vad som hade hänt)
Mamma tänker mer på det här än vad jag tror.
Vill krama henne varje gång. Be om ursäkt. Fast det inte går.
Säga förlåt, fast jag vet att jag inte behöver.
Ta bort det onda fast det är försent. Det gör det hela ännu värre.
Jag har typ glömt..
Nej okej.. Glömma kommer jag aldrig att göra.
Vissa saker har etsat sig fast för evigt.
Jag undviker bara att tänka på det.
Drack te häromkvällen.
Blev erbjuden en kopp "kvällsro".
Kväljningar direkt.
"Tack men nej tack. Vadsomhelst men inte det."
Jag kan inte dricka en mun av det där teet.
En doft av det och jag är tillbaka i köket.
19 år igen.
Alla sömnlösa nätter med mamma.
Bankade huvudet i väggen för att känna smärta någon annanstans.
Mamma som höll fast och försökte trösta.
Min största trygghet.
Skulle någon ta henne från mig där och då skulle de lika gärna kunna ta bort gallret på fönstret och låtit mig hoppa.
Fast jag vet att jag inte skulle hoppat.
Tyckte det var för pinsamt om jag skulle dö till följd av anorexi när jag var så tjock.
Nästan komiskt hur sjuk den där sjukdomen är.
Jag sa inget om varför "kvällsro" gör mig illamående.
Kändes inte viktigt då.
Vågar inte riktigt.
Har en gard som måste få vara uppe så länge som möjligt.
Är garden nere är det liksom fritt fram att slå mig i magen.
Det river muren som skyddar mig från att bli sårad.
Log och drack tropiskt te istället.
Drog ett skämt för att få bort klumpen i magen.
Garden faller alltid ner när mamma blir ledsen.
Mitt värsta.
Att se henne, pappa, Martin, Pålsson eller Milli ledsen.
Älskar mitt jobb.
Ändå kan jag ibland fundera på om jag borde göra något annat.
Använda det jag vet till något vettigt.
Kanske inte just på en klinik eller med att behandla.
Det har jag för lite utbildning för.
Men med familjerna. De som glöms bort och lider i tysthet.
Jag vill jobba med ungdomar.
Göra skillnad.
Inte binda fast dem och ta bort det enda som får dem att må bra utan jobba bort det sjuka genom att hitta det friska i varenda unge.
Så länge vi lever tror jag att vi kan hitta tillbaka till personen vi en gång var och den vi vill vara.
Det är bara det att man ibland kan behöva lite hjälp.
Det är en skrämmande tanke att jobba med det här men en dag kanske jag vågar.
För alla mammor, pappor och syskons skull i första hand.
Jag har haft några enstaka tonåringar på mina klasser det senaste.
Det gör mig glad. Glad men bevakande.
Peppar men påminner om maten.
Pushar glatt om starka ben, balans och en frisk kropp.
Skulle aldrig tjoa om bikinisäsong, 6-pack och annat tjafs.
Sånt får mig att vilja kräkas på riktigt.
Vem fan har tutat i oss att 6-pack är hälsa?!
"Strong is the new skinny."
Lite smörigt det med men hellre det.
Om deltagarna är trötta, svettiga och glada när de lämnar salen är jag nöjd.
Mission completed.
Med eller utan sexpack.
Jag har slutat jaga.
Orkar inte vara med i det racet längre.
Det var längesen men ibland blir det så tydligt. Speciellt när jag blir påmind om hur jävligt det var.
Lyssna på Pinks texter.
Om att jaga demoner och att räcka till.
"You're fucking perfect to me"
Se dig själv i spegeln och var lite snäll.
Trevlig helg och massa kärlek.
Om du letar efter nån
"Jag skriver bättre när jag mår sämre.
Känner mig som en text av Melissa Horn när jag skriver sådär.
Men det är nog så långt våra likheter sträcker sig.
Jag gillar hennes humor dock. Det lilla jag hört i mellansnacket mellan låtarna.
Om hur relationer var lättare att hålla ihop när man var liten.
För att man pratade mer innan man blev ihop än efter."
Läste igenom lite gamla inlägg och fastnade för texten ovan. Den skrev jag förra sommaren när jag satt på tåget
till västkusten. Minns det så tydligt.
Klarblå himmel o varmt.
Pappa fick komma och hämta mig i Munkedal för att tåget gick sönder och ersättningsbussen lös
med sin frånvaro.
Tack SJ. Ni håller alltid vad ni inte lovar.
Föredrar ändå tåget framför flyget. Slippa dödsångesten.
Sitter på balkongen.
Som en björn i min onepiece.
Sista dagen med skoleleverna på simskolan.
Var så nära att börja gråta när jag kramade alla i första gruppen.
Jag är sämst i världen på avsked och avslut.
Ni som känner mig vet.
Skippar helst hela grejen.
Jag har ju mitt älskade halsband.
"Frankly my dear, I don´t give a damn."
Stämmer dåligt just då kan jag lova.
Ibland funderar jag på hur jag kan vara instruktör.
Leda massa människor och stå i centrum.
Inte bara trams och lek utan med pressen det för med sig.
Ikväll körde jag 55 min Bodypump och vid ett tillfälle under tricepslåten sneglade jag i spegeln så
jag stod bra och såg hur jag pratade.
Aldrig tänkt på att det bara är jag som pratar under passet. Att det är jag som leder deltagarna.
Det är runt mina öron headsetet sitter och jag insåg att den tjejen i spegeln inte är jag.
Annie till utseende och röst men det är inte jag.
Annie skulle inte våga stå där.
Du tror kanske att hon alltid är kaxig och älskar att synas men det är det du ser.
Inte det jag känner.
Varje kvartal eller utbildning vill jag sitta längst bak och vara osynlig.
Tycker det är jobbigt att synas.
"Tänk om de inte gillar mig?"
Jag klär mig som jag vill, jag skrattar högt när man ska vara tyst och jag gråter alltför ofta
på pendeltåget.
"Om du letar efter nån som går att ändra på, då ska du inte välja mig."
Håller med Melissa Horn just där.
"Frankly ni vet.."
Det är något annat med att inte bli accepterad för hur man sköter sitt jobb eller lämnad av någon man bryr sig om.
Ibland gör jag oväntade saker bara för att ingen riktigt ska tro att de känner mig på riktigt.
För jag är rädd att bli tröttnad på.
Det sitter i mig.
Så jag slåss med demoner och försöker sänka garden.
Lite i taget.
Det är en svår kombo att tycka om sig själv och vara rädd att inte räcka till.
Jag tror det är viktigt att skilja på de sakerna.
Att stå upp för vem man är och veta vem man vill vara gör inte per automatik
att det alltid är vare sig enkelt eller
självklart.
Det är lätt att bestämma åt andra vem som borde vara nöjd eller inte.
"Hon som är så eller han som ser ut så borde vara nöjd"
Vi har aldrig rätt att göra den bedömningen.
Vi kan bara göra vårt bästa för att vara personen vi vill vakna med varje morgon och somna med varje kväll.
Umgås med människor som accepterar dig för allt du är.
Tolerera inget annat.
Kärlek!
Saknar dig mer än vad du tror
När klockan ringde imorse kände kroppen verkligen inte för att vara i vattnet i sisådär fem timmar.
Snörade på mig skorna, tog musiken och sa godmorgon till solen, skogen och de ulliga ankungarna vid vattnet.
Nu börjar det äntligen bli sommarvärme i luften så när jag svettig och varm kom hem kändes simskolan genast mer lockande. :)
Det är alltid kul när vi väl kör. Värst innan. Vi har så duktiga elever på skolintensiven. De kämpar o sliter varje lektion. Deras bagage varierar men jag får perspektiv på verkligheten när jag pratar med dem.
När Jennie o jag har våra småttingar på intensivsimskola vill vi slita av oss håret, skratta ihjäl oss och krama sönder dem om vartannat.
Vi råkade säga ja till att ha 18 ungar i röda gruppen istället för 13.
Kaos är enda ordet.
De älskar vatten iallafall, det är ett som är säkert.
Iförrgår blev Jennie o jag pussdelfiner för att "jaga" upp ungarna ur bassängen varpå en av grabbarna rusar mot mig, slänger armarna om halsen på mig och skriker "PUSS" så pussar han mig rakt på munnen o sedan i hela ansiktet medan jag skrattar ihjäl mig.
"Jag är tjejtjusare!"
Knasiga underbara unge.
Så mycket kärlek. ❤
Det känns som att jag bara jobbar o sover just nu men jag mår bra.
Oroväckande bra.
Det enda och värsta är att jag saknar dig så det gör ont.
Jag saknar dig mer än vad du tror.
Vi brukade ju prata o ses varje dag.
Jag önskar att det gick dagsturer till Matanana.
Ska försöka ringa i helgen.
Drar mig lite för jag tror jag kommer börja gråta och då blir det liksom ännu värre.
Ikväll ska vi fira. Två "torra" lediga dagar efter alla tusen timmar i vattnet.
Musslor o pommes.
Har du haft en bra vecka?
Ring någon du saknar i helgen.
Så de vet.
Vet att du saknar dem mer än vad de tror.
En skön busschaufför o minnen från studenten
Ledig fredag.
Efterlängtad.
Bra vecka men kände mig väldigt förvirrad hela dagen igår.
Ni vet en sån där dag när inget riktigt funkar men allt ändå blir ganska bra i slutändan?
Glömde jobbnycklarna hemma, sen fortsatte jag att glömma saker lite här och där. Körde realese på Bp i onsdags kväll o det känns alltid mer i huvudet än i kroppen.
"Tänk om kunderna visste hur mkt vi tänker och håller på inför och under passen!" Sa Maria medan vi låg på golvet i omklädningsrummet o luftkörde bänkpress.
Idag när jag satt på bussen till jakan hoppade det på 10 glada grabbar.
Studentmössor på och hesa stämmor.
Kände mig först gammal o irriterad över oljudet.
Grabbarna klappade händer o tjoade. När busschauffören började klappa händer o tuta kunde jag inte hejda mig. Log med hela ansiktet och mindes känslan av frihet.
Jag minns tre känslor. En av frihet att vara klar med skolan.
En av glädje att livet faktiskt blev bättre.
En känsla av att vara ledsen över att fortfarande vara för sjuk för att orka som alla andra.
Men jag var med. Min klass hjälpte mig med allt för att jag skulle missa så lite som möjligt.
Kommer alltid vara tacksam för klassen jag gick i.
Medan några av killarna stod o tjoade i bussens taklucka satte sig en av dem med mig.
"Är du 90:a?"
"Haha nä jag är 86:a"
"Jaha jag är 96:a,
Kan vi ta en bild tillsammans o kan jag få en puss på kinden?"
Klart han fick!
Han tog ju ändå studenten. ;)
Jag hoppas att de får den bästa dagen och kvällen någonsin.
Förra året skrev jag om grabben som drunknade när ett studentflak stannade för att bada.
Ont i magen av sånt.
Onödigt.
Så jäkla onödigt.
Minne för livet ja.
Jag sprang långpass nyss. Blev ett fikastopp hos mina favoriter efter 13 km
Ligger på bryggan nu.
Livet är riktigt bra idag.
Ska hem o börja fixa för halv åtta ikväll.
SOM jag längtar efter dessa underbara vänner! 💞💞💞
Ta hand om dig och använd solkräm.
Puss
