det är aldrig försent att skapa en bra barndom
Rika, fattiga, gamla som unga, långa, korta, svenskar eller utlänningar.
Bra människor blir gravida och de vi kallar "mindre" bra föräldramatrial blir gravida.
Alla människor är olika och bär på ett förflutet i en liten eller stor ryggsäck. Innehållet är olika men 99.999% av alla har samma önskan och vilja nedpackat i ytterfacket, att bli en bra förälder.
Den bästa.
Det är omöjligt att kora en vinnare i den tävlingen så alla nöjer sej med att bli en bra förälder.
Good enough!
Tävlingen kanske fortgår i det tysta, där ska jag inte uttala mig. Det är säkert lite individuellt.
Vi föds. Våra föräldrar bygger en grund för oss att stå på. De bygger den med mat, tillit och kunskap. Sedan överöser de oss med gränslös kärlek. Vi växer, blir mer stabila. Trillar gör vi titt som tätt. Ibland går det ganska smärtfritt medan vissa fall svider ordentligt.
Vi faller både fysiskt och psykiskt, det är en del av resan.
När såret läkt helt eller sårskorpan som trillat av visar ärret har vi kanske lärt oss något av fallet. Vi trillar nog oftare än vi tror, grejen är bara den att i många fall har våra underbara föräldrar hunnit före och fångat upp oss precis innan vi slår i backen och på så vis skyddat oss från vissa smärtsamma läxor.
När vi är barn tänker vi inte så mycket på lycka eller prestation. Det kommer lixom automatiskt eller näst intill. När vi blir äldre och mer självständiga börjar vi ta ansvar för vårt eget liv på ett annat sätt. Vi vet vad vi gillar och inte gillar. Vi kanske har drömmar vi vill förverkliga och vi börjar jobba oss framåt.
Sen då... När vi gjort allt vi trodde att vi ville, rest till alla de där länderna vi pratat om, lärt oss de språken vi ville, fått jobbet vi sökt och haft killen eller tjejen vi trodde var svaret på alla böner, igen?
Gett allt vi orkade för att känna oss tillfredställda men ändå inte gör det.
Läser igenom det "LYCKLIGA"
kontaktet och checkar av punkt efter punkt med saker vi gjort men på raden för din underskrift hejdar du dig. Kan ju inte skriva på när jag inte är lycklig. Eller?
Ännu värre måste väl vara om någon mindre bildad än du, mindre berest och med förre romanser på nacken än du skulle vara lyckligare?
"Ditt liv är ju såå mycket sämre än mitt, du kan ju inte vara LYCKLIGARE än jag?"
Det är nu det är dags att anklaga dina kära föräldrar. Om du gjort allt och ändå inte är lycklig måste det ju vara deras fel eller hur?
Jag blir galen på det här!!! Människans ständiga behov att skylla på någon, hitta skyldiga och ansvariga för precis allt som går fel!
Handlar det om hitta skyldiga för att förhindra att en olycka som skett ska ske igen är jag med. Då finns det ett vettigt syfte men att bara skylla ifrån sig är bara barnsligt!
När du fick ditt drömjobb eller besteg den där bergstoppen du drömt om, ringde du mamma och pappa då för att tacka för att du tog dig dit du ville?
Nej knappast, men om du inte tar dig upp är det garanterat deras fel.
Det finns de som växer upp med begränsade tillgångar och sämre förutsättningar. Tassar upp på morgonen. Spritlukten dominerar i huset. Inte väcka pappa som är "trött". Trött för han jobbar mycket. Fast egentligen helt däck för han har supit i ett dygn. Det finns de ungdomar som kan vara ute två dygn utan att någon ens har saknat dem.
Hade dessa barn växt upp och fuckat up och varit bittra på sina föräldrar skulle jag ha förståelse på ett annat vis. Fortfarande kan de med hjälp, vilja och en jädra styrka skaffa sig en bra barndom.
Vissa av dessa barn råkar illa ut. Men vissa utav dem är suveräna.
De vägrar se sig som offer!
De kämpar för sin egen skull, ger allt för att bli lyckliga för att de vet att inget kommer gratis. De skulle aldrig skylla motgångar på sitt förflutna, även om de om någon besitter rätten att göra det!
Nej det är de som haft det för bra som gnäller. En örfil skulle de ha.
Ett uppvaknade.
Imorse tänkte jag på mina föräldrar. De älskar mig gränslöst men jag kan ändå undra.
Är det verkligen värt det?
Ja menar, all oro, allt slit, alla tårar... För att ha barn. Vad kan jag ge dom som betalar tillbaka allt de har offrat och gett för min skull?
Bebisåren var säkert massa oro, trotsåldern barta jävlig. Sen var man kanske lite skön där ett par år innan man blev tonåring och trotsig på ett nytt sätt. Sedan började partyåren då de satt hemma o glodde oroligt på klockan. Mammorna ialla fall. Sen blev jag stor och "självständig". Då fuckade jag up hela livet och vände tillvaron upp och ner. Nya tårar, ny oro och mer slit.
Hur kan det någonsin vara värt det? Jag kommer nog aldrig förstå.
Jag tycker att våra föräldrar är de starkaste och mest osjälviska människorna på denna jorden. Vi uppskattar dem för lite. På tok för lite men det är ändå mänskligt men att skylla våra egna misslyckande på dom är sjukt!
Alla har vi ansvar för våra liv och vår egen lycka. Allt kommer inte gratis. Våra föräldrar har gett oss en jädra skjuts framåt men nu är det väl ändå dags att börja trampa själv? Om du vacklar och vänder dig om kommer de garanterat stå där och har ALLTID gjort. Du är bara för bortskämd för att se det.
Jag beundrar alla föräldrar.
ROGER!!
//Antz
Vägen jag valt
"Undrar vad vi gör om 10 år..."
Känner du igen frågeställningen? Det ALLTID aktuella samtalsämnet nere vid havet en ljummen sommarnatt med kompisgänget, eller en blåsig höstafton på ett café med din bästa vän.
Man kommer sällan fram till något vettigt men det är alltid kul att spekulera och låta fantasin flöda. Man fattar ju att saker kommer att ha hänt men ändå på något vis kan det vara svårt att se hur det någonsin skulle kunna bli annorlunda.
Fast man vet att tusentals saker kommer förändras är det svårt att se när allt detta ska hända alla.
På ett år händer det egentligen inte så mycket. Vissa år kanske men överlag så går ett år ganska obemärkt förbi. Skriver jag inte upp saker jag gör flyter de flesta åren och olika händelser samman. Jag vet bara när jag och Ello hade rest runt i världen under tre månader. Kom hem och trodde hela livet skulle vara förändrat hemma MEN, inte ett jota hade man missat. Skönt på ett sätt. Lite tragiskt på ett annat.
Fyra kvartal, fyra årstider, tolv månader, femtiotvå veckor, 365 dagar..
Vi korkar upp en torr och halvtaskig skumpa. Skålar för ett nytt lyckligt år. Stryker handen över den nya kalendern, öppnar första sidan och sedan börjar hjulet snurra igen.
Jag låter bitter. Jag vet. Jag är inte bitter, jag älskar att leva. Det är bara just det att ibland glömmer jag ju bort att jag inte bara ska älska tanken på att leva utan även älska livet jag lever.
Jag pratade med Pippi idag. De första fem minuterna, det vanliga surret om allt och inget. När jag frågade om nåt kul hade hänt sen sist sa hon nej först. Kom på sig själv och utbrister,
"Mommo har fått jobb och vi ska flytta till Oslo!"
Vänta nu, stopp här.. Detta har jag inte riktigt sett komma..
Jag blev jätteglad för deras skull! Verkligen, alla gånger!!
Men i samma ögonblick som vi sa att vi alltid kan flyga till varann och hälsa på knöt det sig i magen. Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte flyga till min bästa vän såfort jag vill ses.
Jag vill kunna springa över till henne på 10 minuter eller ta cykeln. Om jag vill dricka kaffe eller skratta hysteriskt i soffan en torsdag. Om jag behöver trösta henne när hon är ledsen eller själv behöver bli hållen när jag spårar ur vill jag inte behöva boka en flygbiljett en vecka innan. Det är sjukt!
Fan vad orättvist det är. Nej det är inte orättvist men det KÄNNS fel.
Det värsta är att jag själv satt mig i denna sitsen. Det var jag som lämnade, jag som drog. Jag behöver fan ingen. Jag tog avstånd för att slippa bli hållen. Nu vill jag bara ha dem nära igen.
Samtidigt som jag vet att jag inte kan flytta. Inget skulle bli bättre av det. Vissa saker skulle såklart bli bättre men helheten då? Skulle mina "må bra poäng" bli fler eller skulle jag förlora på det?
Jag romantiserar nog hela konceptet och skulle bli ledsen när bilden krossades av verkligheten.
Igår kväll ringde jag en killkompis. Han satt på en restaurang med sin familj och åt middag. Idag på klättringen frågade en tjej sin killkompis vad han gjort i helgen. Han hade ätit middag hos sin syster med sin mamma igår kväll. På tisdag åker en kompis med sin familj till deras landställe för att fira påsk.
Om två veckor fyller jag 25. Jag kommer inte ens äta middag med min familj då. Jag träffade min familj en kväll i januari och en kväll i början av februari. Två kvällar, två tillfällen. Under 2011. Bra jobbat Annie. Duktigt prioriterat.
Fy jag är nog världens mest bortskämda människa.
Jag bor i staden jag ÄLSKAR och egentligen helst vill bo i.
Jag har många underbara vänner här speciellt då min fantastiska sambo. Hon som lärt mig att vi kan allt vi vill.
Sen får vi väl se vad jag gör om tio år helt enkelt.
Gräset är fan inte alltid grönare på andra sidan. Det är bara lite mindre nertrampat..
//Antz
Farmor 90 år
Jag vet.
Det heter "skulle ha fyllt". Det heter skulle ha fyllt eftersom hon inte finns med oss här på jorden längre. Men hela den meningen, "skulle ha" får det att knytas i magen på mig.
Jag satt på tunnelbanan när Martin ringde. "Idag skulle farmor fyllt 90 år"
Knuten, igen. Ögon började svida, önskade att jag satt vartsomhelst utom just på tunnelbanan.
Inte för att jag bryr mig nämnvärt att folk ser att jag är ledsen. Jag kan gärna vara dagens underhållning påvägen till jobbet eller träningen.
Det kändes bara så enkelt. Sitta på tunnelbanan, få ett samtal, en bekräftelse av något jag redan visste, ett slag i magen av saknaden som aldrig ALDRIG försvinner.
Farmor har varit med mig hela helgen. Inte så att jag inte har kunnat fokusera på annat eller inte hade en rolig helg. Det hade jag men jag tänkte på henne i varje rörelse.
Jag saknar henne så.
Det är det många som gör, det vet jag. Hon är väldigt älskad.
Jag kan inte skriva var. Kan inte.
Fan att man bara inte kan vara vuxen och acceptera. Eller jag har givetvis accepterat att hon är, ja inte är här, något annat vore skrämmande.
Men jag kan bara inte skriva det eller säga det högt.
"Våren är på god väg och det blommar lila krokusar i hela stan. Jag tänker på dig då. Anne-marie hälsar att gräslöken börjat sticka och att fåglarna kommit åter. Du är vårt bästa vårtecken och du fattas oss. Du är mitt bästa hösttecken också. På vintern när jag tänder ljus med tändstickor dyker du upp i mitt inre precis som när jag sitter på berget på pannberget om sommaren. Provsitter din klippa och blundar. Försöker känna dig intill mig, letar febrilt efter din doft och att höra din röst och känna att du aldrig någonsin varit borta.
Ingen förstår vilka avtryck du satte hos mig, hur mycket jag saknar dig och hur glad jag är att jag fick ha dig så nära under så många år. Vad vore jag utan?
Jag önskar att du stannat längre. Du var nog lite bekymrad när du var tvungen att ge dig av. Mamma och pappa relativt nyskilda och en lite upponer vänd tillvaro. Jag tror du tyckte det var jobbigt. Men du förstod och det var det bästa för alla men det vore skönt att kunna visa hur bra allt blev. Du behöver inte oroa dig. Du har lärt oss väl och allt blev bra. Jag är glad att du slapp se och uppleva när jag fuckade up.
Jag skulle inte stå ut med att utsätta dig för alla de där åren.
Tittar på mormor och morfar och skäms. Åldrades de snabbare pga av mig? Tog jag deras livsglädje och nattsömn ifrån dem? Jag kan inte göra något ogjort men jag är ledsen. Ledsen att de tvingades se och genomleva allt de gjorde. Du slapp undan och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Men nu borde du vara här. Jag har så mycket att berätta och så mycket att fråga dig om. Jag är snart 25 men jag behöver dig lika mycket som när jag var 5.
Jag behöver dig i varje årstid med hela mitt hjärta.
Du fyllde 90 i fredags. 90 med varenda fräken i ditt underbara ansikte. Världens vackraste och starkaste kvinna.
Grattis på födelsedagen farmor.
Du finns i mitt hjärta med varje andetag.
Jag älskar dig.
//Din Annie"
Knappbyxorna
Förra veckan när jag och Johan var och klättrade såg jag en kille som hade på sig såna där adidasbyxor med knappar längs benen.
Eller var det veckan innan kanske...?
Aja, skit samma, det hör ju inte hit, förra veckan eller veckan innan =)
Ialla fall..
Det var längesedan jag såg den där modellen på byxor. Kommer ihåg att de va poppis när man gick på mellanstadiet. Det fanns många modeller men det var väl Nike och Adidas som stod högst i kurs.
Men de där byxorna blev mer än en modefluga i vår skola. Eller i min klass och klassen under. Intresset man hade på rasterna var att komma tillräckligt nära någon med dessa byxor och ritch!
snabbt som attan dra upp knapparna på byxorna på varandra.
Killarna mot tjejerna.
Givetvis.
När jag tänker på det nu känns det som att "Jo men det va ju jättekul att skoja med varandra och hela den biten" men när jag satt på tåget hem funderade jag lite mer på det där.
Det var inte bara själva grejen att jaga varann och dra i varandras byxor.
Det var en viktig del i gemenskapen, att känna att man tillhörde och att man var lika rolig att jaga som någon annan.
Nu var vi ändå "stora", själva jägarleken var väl inte störst men just detta att
"drar många upp ens byxknappar är man populär!!!"
Det var ingen som drog i "töntarnas" byxor. Det där sista känns lite fel att skriva för vi hade inga direkta töntar och coola i mellanstadiet utan alla i vår klass var mer eller mindre kompisar. Sen var det ju såklart lite uppdelat och alla vill ju inte synas eller tar inte den platsen.
Det gjorde ju jag. Det har jag alltid gjort.
Klassens apa.
Klassens "vågar allt och gör allt".
"Vi skickar Annie hon vinner lätt eller Annie får göra, hon är rolig"
Det kändes absolut bättre när man åkte hem ifall killarna hade jagat mig mest idag eller lika mycket som de andra. Vad som helst men inte mindre. Hade de dock bara jagat mig eller gjort detta på mig hade man nog blivit ledsen, sett det som jävelskap eller att de tyckte illa om en. Men nu var det en lek. En lek med ett tyst allvar.
Jag har aldrig pratat med Anna, Sandra och tjejerna om detta. De kanske tycker jag helt svävar iväg och svamlar men jag kan bara svara för mig själv.
För mig var det personligt.
För mig handlade det om bekräftelse på min populäritet.
Då trodde nog ingen att jag behövde den, självförtroendet själv och jag har mest bara härliga minnen från låg- och mellanstadiet. Inga minnen av att jag kände mig utanför eller rädd att misslyckas men när jag såg de där byxorna började jag fundera.
Vad handlade det där jagandet om egentligen?
Det betydde säkert helt olika saker för oss alla som var med.
Men klart är att det hade betydelse.
I varje fall för mig.
Trevlig helg och massa kärlek!!
//Antz
Besök i brandbilarnas hus
Det finns mycket underbart, fint och fantastiskt här i världen.
Visst blir man glad om man bokar bord på restaurang och servitrisen är urtrevlig, man blir glad när killen eller tjejen om jobbar på 7eleven överräcker din kaffe med den lilla extra glimten i ögat.
Vi tycker att det känns skönt när sjuksköterskan är trevlig och tar hand om dig efter bästa förmåga när du är på vårdcentralen.
Alla dessa typer av vänliga bemötande är uppskattat. Man blir glad, varm och känner att världen är god. Fast det är ändå deras jobb, vi örväntar oss att bli väl bemötta vid dessa tillfällen.
Men något som jag blir så lycklig av, alldeles jätteglad och varm innombords, ja det blir jag av den här otvugna värmen människor sprider i vardagen.
Igår gick vi till Farsta brandstation.
Yrket brandman faccinerar mig. Jag skulle lätt vilja jobba som brandman och gå den utbildningen. Om jag hade fixat jobbet. Det skulle jag tyvärr inte. Jag må vara envis, grym och allt det där man måste vara men fakta kvarstår. Med all den där utrustningen på, instängd i ett varmt och rökfyllt hus skulle jag aldrig kunna bära ut en hel familj.
Det är tråkigt men sant. Men jag får ju vara lika intresserad och faccinerad för den sakens skull och vi gick ialla fall dit. Knackade på och en brandman kom ut.
"-Hej, letar ni efter någon?"
"-HEEJ!! Näe.. men vi undrar om det kanske skulle kunna gå för sig att vi får se oss omkring litegrann?"
Då log han lite. "-Nej tyvärr, vi håller mkt träningar nu så det finns inte tid för det men kom gärna på öppet hus. Det brukar vara en gång på våren och en gång på hösten."
Precis då kom det en annan brandman som bestämde sig att hoppa över sin träning och ta med oss runt och svara på alla våra tusen frågor. UNDERBART
Han var jättebra. Han var väldigt trevlig och glad. Tog vår humor och kastade den tillbaka på oss men svarade ändå allvarligt på alla våra frågor.
Vi fick se allt, fråga om det vi ville och pröva deras kläder.
7 nummer för stor jacka, sitter ju som en smäck!
När kan jag börja? =)
Han visade oss deras hjälmar. Brandchefen har gul hjälm, de som kommer ett steg under brandchefen har vita hjälmar med en gul rand. (det var det han som visade oss var) och de övriga brandmännen har vita hjälmar.
"Ja då gäller det att ha koll om man sitter fast någonstans och ska bli räddad. Kolla noga på hjälmen. Är det inget gult i sikte får man klaga och be att någon med gult på hjälmen ska komma"
"Ja precis, garvade han. Det är typ vad alla säger."
Nä han va skön, han hade humor.
Vi var alldeles glada och spralliga när vi gick därifrån.
Jag älskar när människor förvånar mig, när de gör otippade saker. Typ tar sig tid när de absolut inte måste och sedan ändå gör det fullt ut.
Thinking outside the box..
Ja.. Mitt tycke för brandmän minskade inte precis. Han var vår vardagshjälte igår. Fastän vi inte var i den minsta nöd.
Det behöver inte alltid handla om liv och död för att en vardagshjälte ska få bära den titeln.
Ha en härlig onsdag!!
//Antz
När vindarna vänder
Jag har sagt upp mig på jobbet.
Inte för gott, inte på dagen men jag har sagt att efter maj kommer jag bara jobba lite här och där.
Det är dags för mig att göra något annat, oavsett hur mycket jag älskar den där killen och hans familj.
Man kommer till en gräns när man inte kan ge mer av sig själv utan att förlora desto mer.
Det kändes bra när det var gjort, som att knaka ryggen rätt, lite lättare att andas.
Veckan som följde var underbar. Jag kände mig lite svävande, i min egen bubbla men på ett väldigt skönt sätt.
Verkligen underbara veckan-hela veckan.
På lördag morgon vaknade jag.
Under, borta, fortfarande en bubbla men den dåliga sorten.
Fan, det var längesen nu. Det är skönt när det går långt emellan men desto värre när det slår till.
Som ett slag i magen.
Man tror att det är borta, över och övervunnet.
Men nej.
Då avskärmar jag mig. Slutar svara i telefon för jag vet hur jag blir. Det kommer inte leda till något bra att prata med mej ändå.
Sedan har vi den stackaren som jag inte avskärmar mig emot.
På ett plan.
På ett annat drar jag mig längre bort än någonsin.
Den stackarn som inte ens får chansen att förstå.
För att jag inte kan förklara.
Aldrig varit så svårt att förklara någonsin, eller mer skrämmande..
Nu är det bättre, nu kan jag förhålla mig till det. När det känns bättre. Då ligger det ett avstånd emellan.
10 dagar senare.
10 dagar är inte länge, egentligen.
Måste nog tänka på det när det känns som att det aldrig kommer att bli bättre, aldrig gå över eller aldrig kännas bra igen.
"Jag har fuckat up igen, det är okej att spåra ur"
Det går över, allt blir som vanligt.
Våren och sommaren ligger framför oss.
Det kommer bli härligt.
Jag ser fram emot väldigt många saker.
Jag har oförtjänt mycket kärlek i mitt liv.
Men jag tar den inte för givet.
Det får man aldrig göra.
//Antz
