Vikten av att vara duktig
I allt vi gör, tänker eller tycker så vill vi vara just DUKTIGA
Vi jobbar alla stenhårt för att prestera maximalt, ibland blir kanske priset lite väl högt eller vad tror ni?
Jag kan ju bara svara för mig själv och mina egna krav på mej själv. Jag vet med mej att jag ibland ställer
orimliga krav på mej själv, vill helst vara bäst på allt jag tar mej för och är jag inte "top of the league" känns det inte lika kul längre och jag kan störa mej på det länge.. Det lixom ligger och mal precis under ytan..
Jättedumt och onödigt, jag vet!!
För det är ju inte så att mina nära och kära värderar mej efter vad jag presterar, även om jag ibland får för mej det så vet jag innerst inne att så är inte fallet.
Men säg då att jag PRESTERAR!! Vi leker lite med tanken att jag är "bäst". Det är ju inte så att jag i såna fall går runt och känner mej vare sej bäst eller jättemycket lyckligare. För stunden kanske jag gör det, eller är det kanske bara en lättnad jag känner, en tillfällig ro. "å, jag klarade detta"
Men underbart är kort, nu höjer vi ribban för att nästa gång prestera lite bättre... Och såhär håller vi på, hela tiden utan att någon egentligen begär det, chefen vill ha resultat, föräldrar vill vara stolta såklart och vänner vill skratta åt dej, att du ska vara rolig. Javisst är säkert svaret på alla dessa frågor ja men den enda som begär mirakel, det är förmodligen du själv...
För tro mej, din chef tror inte att du är Gud, dina föräldrar är ALLTID stolta och dina vänner älskar väl dej för att du är du eller hur?
Så kan vi inte bara älska oss själva och sluta vara så jävla DUKTIGA????
//Antz
Kavajen gör mannen
Första anblicken, 2 sekunder eller något avgör hur vi tror att en människa är.
Det har ni säkert, vi gör det ju varje dag. På väg till jobbet, i matbutiken, på krogen och kanske allra mest när vi väntar, i en kö eller vid busshållplatsen.
Tänker på det ibland i tunnelbanan. Där har vi dom alla... Alla skepnader, alla med sin historia, vision och sina skelett i garderoben!
Kanske är det för att jag jobbat så länge i Östermals saluhall men kostymnissarna är en typisk sort. Dels de som kommer och handlar som tycker att de är lite bättre än oss andra "Svenssons". "Vi är ju så inne, äter lunch i saluhallen varje dag" verkar de tänka. Visst, lunch äter de här men vart intar de sina andra mål om dagen??
I en villa i skärholmen kanske eller en lägenhet i Gröndal, vad vet jag?! Inte på nybrogatan ialla fall!
Men visst, kostymen ger dem en viss pondus, helt klart. Jag tittar på kostymen och får bilden av en gentleman i mitt huvud. Mannen som öppnar dörrar, säger "damerna först", som aldrig spottar eller harklar sej offentligt.
Det är inte bara jag som kommit på att detta är den klassiska kostymbeskrivningen. De flesta vill ha respekten med sej, att vi ska känna oss lite dassigare...(Flesta sa jag, drar inte alla över en kam)
Omedvetet säkert men de tänker det, kan jag nästan slå vad om.
Därför är det extra kul när tunnelbanan kommer in och dörrarna öppnas för att släppa ut alla på perrongen.
Vem är det som armbågar sej fram först, hårdast och mest hänsynslöst? Vem går utan att bry sej om att dörren slår in näsan på bakomgående? och vem är det som harklar sej gräsligt bakom dej på stan??
Jo inte alltför sällan är det våra viktiga o värdefulla kostymmän!
Då spelar det inte nån som helst roll om kostymen är skräddarsydd eller inte, god för 1000 eller 50.000 kronor!!
Bilden av en gentleman är krossad och ersatt av något helt annat.
Ta min pappa tex han har sällan kostym och har aldrig haft en klädsel för över 5000 tror jag men han skulle aldrig tränga sej före i tunnelbanan, släppa dörren på en främmande själ eller harkla sej öppet på stan. Nej han skulle bete sej exemplariskt, eller männskligt är kanske ett bättre ord, misstag kan alla göra. När vi gör ett misstag gör vi minst 10 bra saker under samma tidsperiod annars.
Vi pratade lite om detta igår när vi förkrökade hos Malin och jag kände för att dela med mej lite..
Men visst, en het ung kille i kostym är verkligen inte fel heller men vi måste nog titta närmare på alla sömmar..
För som sagt, kavajen gör inte alldid mannen...
//Antz
Cola med nostalgi...
Klockan e 02.30, ska upp halv sju så ja borde hoppa isäng omgående men...
"jag ska bara..."
Nyss hemkommen från mysig middag hos Viktor, efter jättegod mat!! *mätt* blev det som vanligt massa roligt, konstigt snack som ledde till massor skratt.. Undrar vart alla´s konstiga men klockrena kommentarer kommer ifrån egentligen??
Nån säger nåt helt obegripligt eller bara konstigt kul och alla börjar garva och sen spinner det bara på och tiden går rysande snabbt och så vart det dags att runda av..
Men att jag sitter här nu beror på nåt annat, idag var jag och simmade =) och fick då världens mysigaste barndomsflashback när jag bastade! Ingen aning om varför den dök upp just idag men vips så började jag tänka på när jag var liten, eller i alla fall mkt yngre. Vissa kvällar, ganska sällan tog mina föräldrar och Roger och Britt med sej oss ungar till Tanumstrand för att bada och basta. Undrar om det inte oftast bara var papporna föresten...(???)
Vi kom dit och badade som galningar tills alla gått hem och det bara var vi kvar i poolerna. När vi ändå var här kunde vi ju lika gärna bada till stängning tror jag papporna resonerade!
Vi hade så kul i rutchkanan och tillslut gav badvakterna upp om att få oss att bete oss..
De insåg att hur de än tjatade skulle vi inte sluta åka tåg eller göra vattensamling i slutet av kanan. Det var så kul, först åkte en iväg och stannade längst ner i kanan. Väl på plats satte man sej på tvären och sen kom nästa o gjorde samma procedur intill, samma med nästa tills en återstod som tog världens fart och satte av mot oss tre där nere! Det har nu samlats en del vatten här och när 4:e personen kommer blir det sånt tryck i vattnet att den som sitter närmast kanten får svårt att hålla sej kvar o drattar tillslut i o sen är det kört även för resten!!
Att detta kunde vara så nedrans kul!? =)
När badet stängde o vi var helt slut var det basta som gällde o eftersom vi var sist fick jag och Therese basta hos killarna. Vi tyckte alltid att "vår" bastu var mysigare! Men det var jättemysigt att sitta där allihop och prata och samtidigt försöka att klara sitta kvar längst!
(Det var därför jag kom att tänka på detta idag föresten, ha nu kommer jag ihåg... Jag funderade på om killarnas bastu i farsta är lika mysig som tjejernas.. För alltid när man av ån andledning hamnat i en killbastu tycker ja alltid att den tjejerna har är mysigare el bättre!!)
Oftast slutade det med hämfärd och hämtpizza men IBLAND vid vissa tursamma tillfällen var kvällen inte över än. Ibland tog papporna med oss till baren efteråt, (vilka förebilder va??)
Nejdå... ta´t lungt, i baren fick vi oss varsin läsk och det var så himla mysigt att få klättra upp på dessa höga barstolar som man annars bara satt på i fjällen på afterskin typ..
Cola till mej och Martin, fanta till Therese och Christer!
Jag minns verkligen dessa tillfällen med värme i hjärtat...
Tänk att en barstol, lite mysljus och en cola kunde göra en sååå himla lycklig!!!
Å härliga tider, härliga minnen... Tack snälla goa pappa för att du gett mej massor av såna här ögonblick som tillsammns bildat världens bästa barndom, saker som gått snett beror inte på dej eller mamma.. Saker bara händer ändå, orättvist ja, förklaring nej...
Hursomhelst så är detta minnen som sitter djupt rotade och om jag riktigt känner efter känner jag känslorna komma smygandes.. Sittandes på stolen, colan smakade bättre än vanligt efter badet och massa kallsupar! =)
Bakrundsmusiken och känslan att vara på vuxet område var enorm och minnen kan aldrig någon ta ifrån oss, det är bara upp till oss själva att välja om vi vill göra oss påminnda..! ;)
Natti natti....
//Antz
Vi måste tro på allt vi gör!
Alla som går polisskolan eller redan är poliser borde skratta sej lyckliga! Satan va kul att mån till fre läsa alla dessa intressanta ämnen och lära sig alla praktiska saker.
Den här tex. "-Vad har du gjort i skolan idag?"
"-Tja, inget speciellt, vapenträning eller biljaktsträning i stan!"
Hallå!? Å vad kul...
Sen att gå till jobbet och inte helt veta vad som kommer hända, eller kanske kunna rädda någon eller förhindra att något händer. Tänk att innan det är försent kunna fånga upp en trasslig tonåring??
Jag vill jag vill jag vill.....
Vad hör man på radion imorse då? Jo poliser som kallat ungdomar. blattjävlar o apjävlar mm
Detta samtalet har sedan bandats och nu spelas det upp i alla nyhetssändningar!!
Grattis grabbar!!
Bra jobbat, förtroendet som redan är svagt från utlänningar lär ju öka... Not!
Polisen är oxå människor, absolut men har man den här typen av åsikter bör man nog jobba med något annat. Polisens jobb är att försöka bygga en vänlig bro mellan alla människor, svart eller vit, lång eller kort gammal eller ung ska inte spela någon roll!
De ska visa BRA ex på rätt och fel och försöka upprätthålla rättvisan!
Om de inte själva tror på det, hur fan ska då alla andra göra det??
Precis som våld bildar mer våld skapar hårda ord hårdare ord vilket tillslut leder till en ond och okontrollbar värld.
Människor lever i den här världen..
De människorna är du och jag...
//Antz
Ständigt jagad..
Hur mkt man än kämpar och vägrar ge upp så blir man alltid tiit som tätt fälld av det förflutna.
Ja, vissa saker kommer alltid att ligga mej i fatet och det är väl bara att inse och gilla läget antar jag men jag kan tycka att det suger ändå, den rätten kan ingen ta ifrån mej i alla fall! HA!!!
Jag får inte lov att ge blod.. =( Gick och testade och då var det tveksamt med tanke på mitt hjärta och förlutna, men jag var envis och efter tjat och lite mer tjat fick jag göra alla tester och i veckan blev jag kallad för nån kontroll. Gick dit igår och fick testa mitt hb värde. Mitt blodvärde var för lågt för att man ska få ge blod. Men igår var det bättre!
jippie!! Sköterskan garvade för jag blev verkligen JÄTTEGLAD för att hb-värdet stigit och att jag skulle få ge blod
tillslut! Men eftersom jag simmade igår fick jag inte lämna då utan gick tillbaka idag och väl placerad på britsen, taggad till 1000 så sket det sej. En läkare de pratade med ville inte att jag skulle ge blod nu. Pga av massa gammal skit som jag bara vill skrika och slå bort! Men det går inte och jag vet ju att det inte blir bättre av att gnälla men jag blir ändå lika besviken varje gång benen slås bort för mej.
Det var ju så nära... fan...
Vi vill inte riskera din hälsa bla bla blaaaa... åh, ja fattar men jag känner mej själv och jag VET att ja hade fixat det galant, min kropp pallar mer än så, tro mej.. Jag vet!!
Tur att pippi e här o muntrar upp livet!! Idag har jag provat kläder för Maria´s räkning (annas syster) på NK och anna fotade o skickade till henne! haha, vi två slödder passade verkligen in där!! =)
Deras priser är ju helt sanslösa, det e nästan komiskt!!
(ja sa näääästan) ;)
Sen hade vi flyt och fick gratisträna på Nautilus! Gött, det kändes typ som när vi tränade på Island. Vi tränar men vi har askul samtidigt! Att vi sen hade ett "span" att vila ögonen på gjorde ju inte saken sämre!! haha..
Äntligen hemma, nu ska vi chilla o sen blir det drinkar på southern comfort!! (vilka normala 22 åringar går till systemet o köper det lixom??)
Parta loss i lördagsnatten gott folk!!
Köss//Antz
om alla var lite mongo ändå...
Jag tror helt seriöst att vi människor skulle må mycket bättre och världen vara bättre om vi alla var lite,,, ja inte mongolida eller hjärnskadade men om vi bara kunde få ett uns av deras levnadsglädje och goda hjärtan..
För många av dessa underbara människor, som lider av någon cp skada eller handikapp, ja vi säger "lider av" för det är vad vi dagligen tar för givet att de gör bara för att de inte är precis som "oss vanliga", va fan det nu ska betyda???
I alla fall, dessa människor får mej bara genom att sitta här vid min dator att le, le stort och tänka tillbaka på när jag var och simmade i Farsta. Titt som tätt kommer dom med sina assistenter och badar. Igår kom tre stycken mongolida med två assistenter och jag hade fullt upp med att hålla mej för skratt, de lockar till skratt hela tiden. Bara genom att titta på dom, hur de älskar livet och hur de fullständigt skiter i brister och skavanker!
Tanken att bry sej verkar inte ens ha ploppat upp nånsin hos dom.. Sen är det klart att deras liv är hårt att leva, vissa har det värre än andra. Vissa´s liv är ju så begränsat att de knappt kan göra ett dugg och det är hjärtskärande.. Deras handikapp ligger ju på så himla olika nivåer och nej jag vill inte byta, tror jag.. Men jag kan inte veta egentligen..
Jag har bara levt mitt liv så jag vet ju inte vilket liv som är bäst att leva, det vet ingen och tur är väl det men den blicken jag fick av "grabben" i Farsta igår när han skulle göra "kanonkulan" är obetalbar!! =)
Jag stod i poolen, vid kanten o stretchade efter jag simmat och en av assistenterna gick förbi, stannade till och tittade på mej och log. Hon hade sett mej innan och jag tror hon såg hur jag kände och vad jag tänkte. Jag hoppas det i alla fall...
För att inte tala om skrattet som följde direkt när han kommit upp till ytan!
Deras kärlek finner inga gränser, tycker de om någon håller de inte inne med det, som vi ofta gör..
Nej men GUD det kan jag inte säga eller så kan jag inte göra- då gör jag bort mej! lite så resonerar vi, eller i alla fall jag, ofta!!
Medans de snarare verkar handla utefter vad de känner: Det är klart man ska berätta om man tycker om någon, hur ska de annars veta? Eller: Det är klart man ska göra det man känner för, det är ju då det blir roligt!
Jag beundrar dem så otroligt mycket... De förgyller vår tillvaro, som annars ska vara så allvarlig, perfekt eller ordnad!
De kommer och vänder allting upp och ner! Sprider kärlek och kaos... De gör sina medmänniskor lyckliga utan att ha den minsta aningen om det.
Där snackar vi en osjälvisk gärning!
Har länge letat efter en, utan att finna.. Allt vi gör kan man hitta en baktanke med men äntligen!!
Där har vi den.. en osjälvisk gärning..
Så underbara medmänniskor, det är lördag!! Ge er ut och var lite mongo för sjutton, det ska jag!!
//Antz
En ålderslös oas...
Min härliga lyckokälla och goa vän Moa har varit här och förgyllt tillvaron ytterligare ett snäpp nu i dagarna och i söndags morse satte hon på en skitbra låt på sin mobil. En för mej helt ny låt och denna grupp "Poets of the fall" har jag aldrig hört talas om. Förmodligen den enda som inte hört dom, brukar vara så... =)
Hursomhelst så e jag fast!!
Nu youtube´ar ja dom hela tiden och lyssnar in olika låtar. Det känns bara så himla kul att bara sådär från ingenstans få ny skön musik att njuta av!! Tack Moa, ibland e du bra att ha!! ;)
Igår hade ja svårt att somna, eller det gick inte alls om jag ska vara ärlig! Låg vaken och grubblade en del, det är vid dessa tillfällen jag saknar min familj som mest. När man oroar sej för saker och känner sej så himla liten och på gränsen till hjälplös! Nej nu överdriver jag.. Jag har ju 2 andra "familjer" nära, både ellos, där jag adopterat in mej själv och i skogås, hos lena och leif som jag bodde i när jag först kom hit. Där vet jag att jag alltid är välkommen men ni vet hur det är med barn ibland, det är bara mamma eller pappa som hjälper..
Hm,,, ja, jag vet att jag är 22 år... ler...
Oftast styr jag upp saker och ting rätt bra så hjälplös är väl ett starkt ord att ta till men det finns en plats jag allid önskar mej till när jag känner mej klen, liten och ledsen..
Det är inte bara familjen i sig jag saknar då utan att vara hos mamma, det gör inget om man inte kan sova o sitter hela natten i köket och lägger passians ensam.
Grubblandes så små gråa hår kommer smygandes, för då vet jag att mamma är nära och när kl slår 05.15 kommer Karl-Erik att sätta på kaffet till oss, hämta tidningen och jag smyger in till mamma, kryper upp i sängen så dricker vi kaffe o läser tidningen (jag börjar med del 2 , sen byter vi) för det mesta i tysthet.. Det är vår tid, den här stunden är den bästa jag vet!
När jag reser eller vad jag än gör kan detta vara det jag längtar mest till! För detta är trygghet för mej! En oas där jag aldrig tvingas ta några viktiga beslut eller låtsas vara någon eller något jag inte är..
Även under de tuffa åren var detta en fristad, den här stunden bråkade vi inte och jag mådde inte dåligt för jag visste att här fick jag vara ifred..
Ett ypperligt bevis på när det lilla blir det stora i livet...
Mamma, pappa, Martin nu längtar skruttan efter er.. =(
Natti alla..
//Antz
Det finns många sätt att fälla..
Borde jag känna mej dum?, dum som gick på storyn om den misshandlade och förföljda kvinnan.
Eller ska man vara glad att man köpte hela paketet?, att man litar blint på att människan i grund och botten är god och sannhetsenlig..
Jag vet inte vad som är rätt eller fel i den här debatten. För nånstans känner jag med Liza och förstår henne. Hon har suttit tillsammans med den här kvinnan som fått utså så himla mycket och kämpat sig igenom ett större helvete än både du och jag i våra vildaste fantasier kan föreställa oss. Det är väl klart som f*n att man lätt rycks med och blir partisk, nej jag påstår inte att det är rätt men det är LÄTT hänt och vem är jag att döma henne för hennes känslor och handlingar?
Däremot har ju detta "lureri" fortsatt i och med att asyl och de efterkommande böckerna skrivs och då har ju såpass lång tid gått och då borde hon fått så mkt kött på benen att bilden blivit klarare och böckerna mer sannhetsenliga.
Visst, vi läsare går på mkt skit och vi låter oss luras ett tag men tillslut tar det stopp, även jag kunde stanna upp mitt i böckerna, sucka djupt och fundera lite...
"Är det verkligen möjligt att genomleva detta? Finns det verkligen så mkt kraft inom oss?"
Jo, men står det så, så är det väl så resonerade jag , fröken godtrogen torkade tårarna och läste vidare..
Tyvärr är vi människor ganska långsinta, blir vi blåsta eller svikna kan ett nytt förtroende bli tufft att bygga upp, men jag antar att det är priset som Liza nu kommer få betala för att ha skrivit "bygger på en sann händelse" på boken..
Jag känner mej lite snurrig och vet inte vad jag ska tro längre och den som egentligen får ta emot det värsta slaget är inte Liza, från media o läsarna är det så, inget snack.. Men det är hennes jobb och hon är införstådd med spelets regler, men Mia då??? Nu så många år efter alla tragedier ska hon behöva känna sig mistrodd och kanske lite som en lögnare. Allt detta för att hon ville berätta sin story.
På pappret har hon allas stöd och även om ingen kan uttala kritik till henne personligen så måste hon undra vad alla tänker och tror, innerst inne...
Jag vet att jag hade gjort det..
Snacka om att vara paj utan och innan...
Liza M.
Vad blir priset för hennes
sk "skarvning" i boken om Mia?
Nyp mej jag måste drömma...!
Kan det verkligen stämma att jag minst tre ggr i veckan kommer ha ansvaret för en helt fantastiskt fin och härlig
vovvsing!?
Ja, faktiskt!! Träffade Lisen vid karlaplan imorse för att se hur saker och ting stämde mellan oss och mej och Waldes. Lisen är jättetrevlig och enkel och Waldes, ja vad säger man??
JAG ÄR KÄR..
Vi tog en promenad till gärdet där vi släppte Waldes (e inte 100 på om det e walder eller waldes men tillsvidare, waldes it is!! ;D ) och lät honom springa av sej lite o busa med alla hundar. Han är helt perfekt. Pigg, glad, pålitlig så man kan ha honom okopplad utan att det blir bråk med andra hundar.
Han älskar att vara ute i skogen, det är dock lite jakt i honom så man får vara lite på sin vakt så han inte sticker..
Men shit alltså... Jag bara ler, tror inte att någon fattar hur jag längtat efter det här och hur jag kommer att bo utomhus när jag har honom, fast gud va mysigt att ligga på golvet framför tv:n och gosa med honom efter en kall dag i skogen..
Ja ni hör ju hur han redan nu är mitt svar på förhållande just nu.. =)
Jag och Viktor bestämde ju oss för att vi skulle bli kära 2009 (inte i varann alltså) men det var nog inte hundar som var tanken från början.. Jag var med Viktor i Sumpan och kollade på en
lägenhetsvisning idag och fikade efteråt. Vi började prata lite om kärlek och förhållande mm och jag berättade om mitt nygamla ordspråk som blivit så klockrent nu.....:
(Jag o Joel snackade om ett par vi känner där ena parten ev vill göra slut o vara singel, på samma gång han tycker om flickvännen, hmmm)
"Ja, man kan ju inte både ha kakan och äta upp den, men man kan smaka lite och lägga tillbaka den" sa jag.
Joel sa: "Ja det är klart men det är ju inte så kul för kakan då..."
Jag: "Nej, men då får kakan skylla sej själv att den är så god" =)
Ganska klockren seger för mitt parti där va??? hahaa...
Jag hoppas verkligen inte att jag håller på att bli sjuk föresten.. Vaknade imorse och var helt jävla toksvullen i fejjan, speciellt i och runt ögonen, jätteläskigt. Såg ut som nån jäkla tvättbjörn eller nåt.
Det blev bättre sen men jag känner mej mosig o degig i ansiktet och är fortfarande inte helt återställd.. få se om det blir bättre eller värre tills imorgon..
usch... vill inte gå till läkaren, jag har inte speciellt mkt till övers för sjukhus och läkare.
Dels pga av dåliga minnen men även för att det alltid känns som suck och stön från deras sida när man kommer. Man vill bara skrika: JAG HAR INTE BETT OM ATT VARA DÅLIG, OCH NEJ JAG ÄR INTE HÄR FÖR ATT JÄVLAS MED ER!!!! åhhh va bara tvungen...
Laser is NOT the shit!!
Jag borde egentligen skriva om det här ikvällnär jag har mer tid och allt sånt men jag kan bara inte vänta..
Vart jag än går eller gör, sover, tränar osv har jag musik på som de flesta andra, imorse var inget undantag.
Allt är frid och fröjd tills jag hör ett reklamklipp som gör mej irriterad...
"Vill du bli av med dubbelhakan, celluliter, gäddhäng eller kulan på magen?" prova den nya lasermetoden, snyggare, billigare och effektivare sätt än fettsugning. Ingen sjukhusvistelse, du kommer bli som ny osv.
Fy Fan säger jag bara... Jag fattar inte att det är lagligt överhuvudtaget.. eller jo visst i vissa fall där det handlar om hälsa eller rör sej om ett handikapp. Vissa lider ju på riktigt av sitt problem men det är inte till dom personerna som den här reklmen riktar sej mot. Utan alla dessa underbara vackra männisor som av en eller flera orsaker lider av dålig självkänsla och tror att det handlar om nåt ytligt hos dom, om man fixade till just den lilla detaljen skulle allt bli bra!
Självförtroendet på topp, lyckan tillfredställd! Det är helt sanslöst att människor vill gå igenom dessa prövningar och betala dessa pengar för att ta bort något av sig själva i tron o hopp om att livet ska vändas som en pannkaka o balen på slottet ligger inom den närmsta framtiden...
Men okej, handen på hjärtat... Om jag hade haft pengarna att göra ett ingrepp vilket jag ville, pengar jag inte skulle sakna och plötsligt fick chansen serverad på ett silverfat, skulle jag då ta den? För visst, jag har mina up and downs, OFTA, och visst vore alla korten mkt snyggare utan den där dubbelhakan osv men ok men sen då? Jättekul att kolla på snyggare kort av mej själv, verkligen...
Men vänta lite nu... Tjejen på kortet. Det är ju inte jag, hon ör sej som jag hon pratar som jag och visst tusan heter vi samma sak.. Men det är inte jag, dom har tagit en del av mej, det som en gång gjorde mej till den jag var och det tänker jag inte ändra på eller låta någon ta. Vill du forma om din kropp finns det gym mm. Naturliga vägar är alltid de bästa och då har du kvar dej själv genom hela processen.
Tror folk verkligen på allvar att man efter en operation enbart i skönhetssyfte gör oss lyckligare?
-Hejsan! ja du ska bet för att vi tagit bort delar av dej, betala för ett lyckligare o rikare liv? Det går bra att dra kortet nu.. -jaha du har svart amex, jag förstår. Det får du dra i guldmaskinen därborta, där bet du för lite extra självkänsla o högre värde..
Alla vet ju att ju mer pengar man har desto mer värd och öyckligare är man....
NOT!!!
Nej jag vet inte, jag är kanske helt ute och cyklar men jag har mina skavanker och lever med dom, istälet för att läsa om fettsugning mm när ja har en dålig dag går ja till gymmet eller simhallen för där ser man att vi alla har våra brister och skavanker men på något sätt är det skit samma, vi är ju viktiga ch fantastiska människor ändå! Och det där som du mår dåligt över kanske ingen annan faktiskt ser... När det väl kommer till kritan uppriktas 90% av din uppmärksamhet trots allt åt dej själv och din egen kropp så vänd procenten till nåt bra istället!
Trevlig tors alla underbara naturliga människor där ute!!
Kramar
Changeling
Känns just nu som att någon håller en snara runt halsen på mej eller ni vet när man var liten och fick på sej nån hemsk polo som stramade åt som sjutton runt halsen och varje andetag kändes som ett dagsverk!
Jag låter fruktansvärt brutal nu men helt sanningsfullt så är det precis så jag känner, men varför plåga sej med det då? Jo, faktum att jag alltid efter jag sett en tung film tycker att mitt liv helt plötsligt är världens bästa och underbaraste. Jag trivs i för sej alltid med mitt liv och vill inte för allt guld i världen byta bort det men det finns ju en orsak till att man väljer att utsätta sig för den här typen av filmer.
Från att man satte sig i biofåtöljen väntade över 2 h underbart lidande, ja underbart var ordet. Underbart var det att så trovärdigt få se en mammas kamp för sitt barn, att det inte finns något annat i hela världen som spelar någon roll eller kan få henne att ge upp! Lidandet då undrar ni kanske... jo det får resten av filmen svara för!
Filmen utspelar sej tidigt 1900 tal, runt 1928 om jag inte minns fel.
En ung mamma, Fru Collins bor tillsammans med sin 9:årige son Walter i Los Angels. En dag, 10:e mars när hon kommer från jobbet är Walter borta. Självklart är detta ett jobbpass hon tvingades ta när ingen annan kunde..
Hon letar kvarteret runt efter Walter men han förblir borta och polisen vill inget göra. De säger att han kommer komma hem självmant, såklart! Inte förens morgonen därpå skickar de en bil och sökandet börjar, utan resultat. Walter är och förblir borta.
Inte förens 5 mån senare händer något, polisen dyker upp på Collins jobb med beskedet om att de hittat Walter vid liv. Men pojken som stiger av tåget är allt annat än hennes son. Det är nu kampen börjar på riktigt. Hon försöker förtvivlat få alla att förstå att pojken inte är hennes son men polisen är några riktiga as som istället för att erkänna sina misstag förvärrar allt och som att inte de gångna 5 månaderna varit djälvulska följs nu år av förnedring, misstroende och tappert kämpande för att få sin rätt, få sin son tillbaka...
Filmen berör, men inte såsom jag berörs av "mannen som kunde tala med hästar" , "a walk to remember" eller "american history x" tex (tog dessa tre pga av att de alla är så olika men har det lilla extra som gör det omöjligt för mej att inte gråta)
Nej den här skär rätt in, det kryper i mej när hon förtvivlat skriker på polisstationen o responsen de ger är att hon ljuger för att slippa ansvar eller när de tar över hennes liv och makten att bestämma över sig själv.
Det högg till i magen på mej när de tog henne för tvångsvård, mixen av att inte få styra själv över sitt liv eller känslan som infinner sig när all självrespekt rinner av en är fruktansvärt.. Man blir en robot, slutar känna slutar vilja, låter alla hunsa med en bäst de vill medans tårarna rinner utan att man ens vill känna efter varför...
Jag vill ju inte avsölja allt men hon ger inte upp och med lite hjälp och jävlarannamma får hon tillsist lite upprättelse men alla ärr sitter kvar, precis som filmen gör nu.. sitter i maggropen och jag sa till sara efter filmens slut att jag aldrig tänker skaffa barn! Varför skaffa sej ännu fler chanser att bli sårad eller få hjärtat krossat....?
Det kan man få på så många andra vis ändå.. Jag veeet! jag är hemsk och det e klart att jag överreagerar men nu direkt efteråt känner jag så..
Kanske är därför jag alltid drar så fort jag ev börjar känna minsta lilla för någon, INGA undantag... Oj, jag kanske känner nåt, bäst att dra. Man kan ju faktiskt bli sårad igen.. eller ännu värre, stoltheten kan få sej en törn!
Eller är det så att jag drar just för att jag inte känner så mycket som jag vill? Det är vad jag ständigt intalar mej själv och alla andra men jag vet fan inte...
Nej nu blev det lite väl djupt här..
Ska borsta gaddarna o kojsa istället, inte grubbla så mycket...
Stolt dotter!!
Ikväll har min pappa och deras revygäng premiär för årets uppsättning! Alla föreställningar är utsålda sedan länge och jag blir lika stolt varje år..
Dom gör detta ideellt (hur fan stavas det där ordetn någon!?) och jobbar med skrivandet från sept.
Jag minns första året han var med, vad kan jag varit..? typ 12 -13 nånting.. skämdes så jag trodde jag skulle gå sönder!
Hur kul är det när pappa kommer utflygandes i stor gul fågeldräkt, hoppar runt och skriker OJOJ OJOJ!!!
haha.. nu himlar jag bara, ler litegrann och i hemlighet så är jag stolt som en tupp.
Märkte fort att det inte fanns andledning att skämmas, han gör succe år efter år och har blivit lite av en publikfavorit. Det är inte bara jag som säger så för att han är min pappa faktiskt =)
Häromdagen var han med i lokalradion och tidningen nämner honom varje år med fint beröm!!
Shit papps vad ja skryter om dej!! =)
Tyvärr missar jag att se dej live i år igen och det känns lika bittert varje gång. Jag hade varit jättebesviken om jag skulle stå på scenen och du gång efter gång missade... Förlåt mej för detta... Men jag ska tänka på dej och hålla tummarna!
Tänk bara på att inte ta en glögg innan... =)
Puss på dej bästa pappsen!!
/// stolta skruttan
2008 gick i resans tecken...
Vi hann ju ändå med två konserter och bokade en tredje innan vi skålade in 2009.
Jag tycker att det är på sin plats med en liten sammanfattning av det gångna året innan man tar sats in i det nya.
Sätter punkt och börjar ny mening med stor bokstav på ett vitt ark.
För snart ett år sedan började min och Ellos resa "runt jorden", det blev de tre bästa månaderna i mitt liv tror jag.
Inför en sån här upplevelse bygger man omedvetet upp vissa mål och förväntningarna blir skyhöga fast man försöker att inte ha några förutfattade meningar men det är som sagt så gott som omöjligt. Men trots höga förväntningar blev resan till nåt så mycket mer jag nånsin vågat hoppats!
Vi har sett och gjort så underbara saker att jag börjar småle för mej själv medans jag skriver. som ett barn efter julafton och bästa presenten blivit uppackad!
Sen en annan sak jag tänkt lite på och faccineras lite över är hur olika personer påverkar oss. Varje dag, överallt träffar man olika människor som alla gör olika intryck på en. Bra eller dåliga, stora eller små... Vissa gör något som etsar sig fast i minnet, vägrar släppa taget. Vissa människor nästan kryper in under skinnet på en och vägrar lämna medans vissa människor registrerar man knappt eller glömmer bort fortare än kvickt.
Många av de som sätter tydliga spår eller stannar kvar har nog inte en aning om det... Typ tysken i Haast, vakten i Saigon, Okeeej mannen i kina eller grabbgänget i Queenstown! =) Fast de sistnämda vet nog...
Undrar vad man själv ger för intryck, blir man ihågkommen eller bortglömd? På gott eller ont? Lite jobbig fråga eftersom den i stort sett är omöjlig att svara på själv.. Men det är ju alltid kul att grubbla lite.. För det gör man ju så sällan... NOT!!
I slutet av mars kom vi hem och att lämna ett problemfritt och okomplicerat liv till att återvända till jobb och lägenhets letande blev lite småtungt faktiskt, känslan att inte bo eller tillhöra nånstans tär mer än man kan tro och jag hamnade i en liten svacka av att känna såhär samtidigt som jobbet inte kändes 100..
Men allt löser sej så efter lite kämpande och en gnutta tur fick jag min 2:a hands lya i Roslagstull, som jag kom mej för att älska efter 5 min. En hemtrevlig lägenhet bara för mej där jag kan göra precis vad som faller mej in när och hur jag vill!
Ljuvligt... och jobbet kändes bra igen efter ett litet tag när man fick jobbat in sej och kom på att allt var som innan man åkte!
Sommaren kom och gick alldeles för snabbt.. Minns den mest som jobb och dagliga eller kvällsliga dopp vid badberget. Min oas när kusten känns långt borta..
Hösten förde med sej en väldigt bra sak, Emelie pluggade på Bergs och bodde hos mej.. Känns jättebra att hon bott hos mej så vi fått träffats nu innan hon åker till San Francisco.. Även om vi faktiskt inte hann göra så mkt vi en gång tänkt så vande man sig fort vid den dagliga kontakten, om så bara ett gonatt eller godmorgon eller bara att se spår i lägenheten efter varandra så skapar man sej snabbt ett "behov". Det är det som gör mej rädd att hennes flytt nu kommer kännas jobbigare än om hon inte bott hos mej..
Livet är ju som alla vet som en bergodalbana och för att få känna lyckan den hisnande känslan i magen när man störtar ner måste man ta några tuffa saker på vägen upp.. Hösten bjöd på några sådana tillfällen, den saken är helt klar..
Ibland tror jag det bästa är att bara strunta i det som känns jobbigt och köra på men ibland måste man få lov att vara bitter, bitter och framför allt ledsen. Jag hade en period när jag var riktigt jävla bitter och förbannat jäkla ledsen! I efterhand känns det som att det var precis vad som behövdes för att jag en dag kände att det var nog, nog med bitterhet mm. Emelie, Anna och mamma är några av dom som är ovärdeliga vid dessa tillfällen.. Tack för att ni alla finns! Älskar er massor..
Hösten var mysig och bra på många sätt oxå.. Dags att tända ljus, dricka glögg, äta pepparkakor och vi åkte även lite skridskor! Adventsstaken kom upp, apelsiner med nejlikor designades i samband med premiärmumsande av lussekatter!
I början av dec drog Hanna, Ello och jag till Skottland för att se Coldplay (igen) och den resan var underbar!!
Perfekt, verkligen vad vi behövde alla tre tror jag. Strosade runt i Edinburgh, fikade timtals på starbucks, skrattade ännu mer och njöt till 110 % av coldplay´s konsert!!
Resten av dec = jobb jobb jobb jobb lite härligt julfirande och ännu mer jobb jobb fram till nyår som blev en lyckad kväll!!
Nu är det bara att blicka framåt o hoppas på ett lysande år till.. Tror på 2009 oxå faktiskt.. Känner att det blir ett bra år!
Början på mkt nytt, nyårslöftet blir samma som ifjol. Att vad som än händer alltid följa sitt hjärta, komma ihåg att det bara är en själv som kan förändra och göra sitt liv till vad man vill!
Klyscha ja vet men en jävligt sann sådan!! Borde väl sluta svära oxå men det tänker ja inte lova, löften är ju till för att hållas.. Och att hålla det första är inga problem. Det känns bra att veta! Nej nu ska ja knyta mej...
Nattinatt!
När gränsen är nådd!
Man står ut med trista och jobbiga saker när man titt som tätt känner ett visst värde och att det man gör uppskattas
och betyder något. Ena dagen suger allt och man frågar sig själv för vems skull man håller på med det man gör och
om det verkligen är värt det...? Men nästa dag händer nåt, en glimt av det goda visar sig och så va man tillbaka på
ruta ett igen.. suck..
vilket jäkla hamsterhjul man e fast i va?
Grejen är den att såhär håller det på och fortsätter tills den dagen något händer som ger en världens "wake up
call" och då, som från ingenstans ser man allt med andra ögen. Det börjar koka inombords och man känner att man
skulle kunna säga precis vad som helst, och mena det.. känner saltsmaken i munnen och upptäcker att mina kinder är
dränkta i tårar. Inte för att jag är speciellt ledsen egentligen utan så arg att tårarna bara kommer!
Detta var vad som hände mej i tisdags kväll. Kl: 18.45 den 23 dec 2008 fick jag nog och bestämde mej för att detta
inte är det livet jag vill leva, jag förtjänar bättre och vill så mkt mer!
Gränsen var nådd...
Med detta beslutet fattat tog
jag mig efter många om och men hem till min pappa och trygga barndomshem.
Julafton var jättemysig. Bara pappa, brorsan och jag, Pyamasen åkte på och stannade på hela julafton! Efter en ganska
tuff jobbperiod med massor att göra och mkt stress var det obeskrivligt skönt att bara "finnas till"..
Åt gott, slötittade på kalle med glöggen i högsta hugg, somnade under tjuren ferdinand (det e lika förutbestämt som
toabesök under reklam pauser) =)
Drog med Martin på en liten promenad mellan matvarven, julen är ju verkligen ett konstant intagande av mat!!
Pappa har en gammal bok liggandes i finrummet (fantasifullt namn på ett rum va?) som består av gamla berättelser
skrivna på dialekt av en man från Bohuslän. Dessa texter är lika svåra för en annan att läsa som att läsa kinesiska!
Helt omöjligt!! Men pappa har självklart lyckats lära sig "Nolhöttens jul" och han älskar att läsa den för oss så vi gjorde
honom självklart till viljes och lät honom läsa för oss och det ska erkännas att det är ganska mysigt..
Jag somnade plakat i soffan när vi tittade på Björn Gustavssons nya dvd som jag gett till Martin.
Hursomhelst så förflöt julhelgen alldeles för snabbt men jag hann träffa lite kompisar och familjen och det var det jag behövde..
Så igår när jag kom till jobbet släppte jag bomben, jag sa upp mej och det enda jag känner nu är att det var det absolut rätta! Jag vet att det e "dåliga tider" , folk varslas överallt och man borde hålla i sina jobb men så kan ja inte tänka. Då har jag svikit mej själv och allt jag alltid lovat mej och DET har jag ingen lust med!
Jag har alltid försökt att följa mitt hjärta och gå mina egna vägar o nu var jag fasligt nära att bli den som jag inte kan förstå att andra är. Man bara gillar läget o följer strömmen, blir bitter och en olycklig mäniska. Hu!!
Nej jag är glad att jag vaknade i tid och blev mitt gamla jag, visst lite skrämmande att ge upp en heltid men ger man sej bara fan på att klara det så gör man det! Det e vad jag tror i alla fall!!
Stolt, stark o GLAD!!
Empty room...
Och nu, när jag storstädat inför adventspyntning, satt på min nybrända skiva med massa av disneys underbara orginal musik och tänt ett mysigt ljus vet jag inte alls vad jag ska skriva!! Helt sjukt..
Jag har sovit åtta timmar inatt, hur ofta händer det lixom??? Ändå känner jag mej trött, att tankar och grubblande kan påverka en så jäkla mycket.. jobbigt, det vore så skönt att ibland bara kunna stänga av tankeverksamheten och känslor!! Eller hur, tänk dej en dag när du är så trött på att för dej själv älta allt gång på gång, vända problemen upp och ner men ändå bara stå och stampa vid samma trista plats.
Jag bara önskar att någon, vem som helst bara kan tala om för mej vad jag ska göra så jag slipper fundera mer, å det hade varit ljuvligt. För grejen är den att när det handlar om att göra val, vilken väg man ska gå kan det kännas knivigt. Man vill både ha kakan och äta upp den och jag önskar verkligen att man kunde smaka lite på den och sedan lägga tillbaka den men sorry, det funkar inte riktigt så i den "hårda världen".
Det som känns värst är att allt var enklare förr! Då ville jag alltid bara göra saker som var möjliga för mej, då behövde man inte ta tag i massa problem, besvikelser och motgångar på det viset. Nu känns det som att det ända man möts av är motgångar och vart jag än vänder mej eller vilken väg jag försöker använda som flyktväg ur detta är det en jädra återvändsgränd!
Mest arg är jag på mej själv för att jag hakar upp mej som jag gör, allt är upp till mej, som alltid och det vet jag ju egentligen så himla väl! Bara jag kan ändra situationen fast det känns omöjligt och ingen kommer komma med 1000 bra lösningar på ett himla silverfat så det e bara att bryta ihop och komma igen.
. PUNKT
Med dessa tankar i behållning gick jag hem efter jobbet och tog tag i mej själv, började i alla fall haha.. nu har ja kommit på en idé!!
Annie is back!!!
=) varningslampan börjar blinka hos mamma och jag tror hon håller andan när ja ringer och trillandes över orden berättar med entusiam om min idé. Men det gick fint, jag tror hon vant sig med mina impulsiva ryck och är nog lättad så länge det inte handlar om att jag ska åka till ett krigshärjat barnhem i Afrika eller så. (Den dagen kommer oxå hoppas jag, att åka dit och hjälpa barn menar jag)
Jag har ett projekt jag fastnat för och typ bestämt mej för, kanske även fått me mej pippi på mina hyss haha
det hade varit lysande, jag saknar henne så jag blir tokig och vi skulle behövt göra nåt kul ihop, vi kom på det igår att vi fan va värda det!! =) Jag tänker inte avslöja något idag eftersom det inte alls på långa vägar är bestämt men snart så..
Om en vecka åker Emelie till Grebbestad och då ses vi på juldagen och sedan inte på hur många månader som helst!! fy.. det kommer bli tomt. Jag gillar att bo själv men vi är så tajta att det inte blir påfrestande att vara två i min lilla lya..
Men det ska nog gå bra, det brukar alltid bli bra i slutändan med allt..
Ikväll ska vi advent mysa och pyssla!
pussss
Veckans Torsdagsklur...
Jo alltså, jag älskar att träna (i lagom dos) tyvärr ser ja inga kroppsliga storslagna bevis på det men ändå! =)
jag har världens bästa immunförsvar! (peppar peppar), bor med en som varit lite krasslig till och från, e omgiven av sjuklingar på jobbet, hanterar pengar o andra storslagna smittkällor varje dag mm och ändå har ja inte varit krasslig på år och dar, senast ja hade feber rörde det sej om en endagarsfeber i Ghana lixom..
Jag tror stenhårt på att mina friskhetstecken beror på all frisk luft och motion ja får!
Så jag gillar att peppa folk till att träna mer och ni vet hela "den som inte sätter undan tid för träning nu får avsätta tid för sjukdom sen mm" dängan men plötsligt slog det mej. om ja propsar en ohälsosam människa till träning för att hon eller han ska få ett längre liv eller sluta röka för att leva längre biter man sej då själv i svansen eller?
För om denna personen ogillar att träna, eller verkligen DISSAR allt jag gillar att göra blir ju deras liv okej kanske längre men blir det lika värdefullt då? vitsen e väl inte att alla ska leva så länge som det bara går utan leva sitt liv precis som man vill varje dag utefter ens egns mål och värderingar o då måste ju dessa pass eller vad det nu må vara kännas som världens tidsslöseri eller??
för mej är detta ingen uppoffring, tvärtom så därför har jag aldrig sett det så men om man tänker efter noga, fokuserar vi kanske lite på fel saker ibland?? Hälsan e viktig men din tid är dyrbar. Ta dej en funderare på vad som är viktigt för dej, sätt upp mål, lyssna till ditt hjärta och bara GÖR!!
Det har jag gjort, när jag simmade under vattnet förut kände jag bara hur mycket jag älskar vatten och att simma är nåt av det bästa jag vet!! =)
Natti natti..
