Väskorna vi bär
För några år sedan satt jag i köket med min mamma. Vi pratade om lite allt möjligt,
ditt och datt.
Vi kom in på något en utav oss hade hört. Jag minns inte om det var hon eller jag som hade hört något eller ens VAD vi hade hört. Det var något "dåligt" ialla fall det minns jag.
För dåliga saker hör man bara om, det pratar ingen högt om. Speciellt inte när man bor i en småstad eller på landet. Det är lite extra viktigt att hålla fasaden skinande när man bor där alla känner alla.
Man kan dock inte dölja allt och har ett hjul börjat snurra får det lätt en jädra fart och bromsen har lixom gått sönder eller så känner sig ingen manad att bromsa, gasen är mer lockande än bromsen så att säga.
Jag vill inte tro att människor är elaka eller vill varandra illa men ibland känns det bra att veta att man inte är ensam med att ha problem.
Jag kunde inte riktigt tro på det mamma sa då, när vi pratade om den här perfekta familjen som tydligen inte var så perfekt som jag alltid trott.
Mamma tittade mig och så sa hon enkelt: "Du ser, det är något i varje hus"
Det är väl inget positivt så.. Att alla har något mproblem är väl inte kul men det är skönt att veta att det är vanligt och inte konstigt.
Har tänkt lite på detta i förhållande till min klass.
Alla är hungriga på att utbilda sig, alla är positiva och alla känns lyckliga!
Jag hoppas verkligen att jag har rätt i det, att alla är lyckliga.
Jag tror dock inte på att alla levt perfekta liv fram till nu och nu hittat meningen med livet och allt annat vackert herrejösses.
Alla bär sin egen ryggsäck med sina upplevelser och minnen i.
Jag blir varm när jag umgås med någon i klassen som öppnar sin väska lite, öppnar dragkedjan på sina väskor för att släppa in mig i deras värld och verklighet.
Det ger en känsla av samhörhet, trygghet och medkänsla utan att tycka synd om. Man bryr sig och försöker sätta sig in men man bär inte med sig det tunga i väskan. Man lär sig bara lite mer om livet.
ditt och datt.
Vi kom in på något en utav oss hade hört. Jag minns inte om det var hon eller jag som hade hört något eller ens VAD vi hade hört. Det var något "dåligt" ialla fall det minns jag.
För dåliga saker hör man bara om, det pratar ingen högt om. Speciellt inte när man bor i en småstad eller på landet. Det är lite extra viktigt att hålla fasaden skinande när man bor där alla känner alla.
Man kan dock inte dölja allt och har ett hjul börjat snurra får det lätt en jädra fart och bromsen har lixom gått sönder eller så känner sig ingen manad att bromsa, gasen är mer lockande än bromsen så att säga.
Jag vill inte tro att människor är elaka eller vill varandra illa men ibland känns det bra att veta att man inte är ensam med att ha problem.
Jag kunde inte riktigt tro på det mamma sa då, när vi pratade om den här perfekta familjen som tydligen inte var så perfekt som jag alltid trott.
Mamma tittade mig och så sa hon enkelt: "Du ser, det är något i varje hus"
Det är väl inget positivt så.. Att alla har något mproblem är väl inte kul men det är skönt att veta att det är vanligt och inte konstigt.
Har tänkt lite på detta i förhållande till min klass.
Alla är hungriga på att utbilda sig, alla är positiva och alla känns lyckliga!
Jag hoppas verkligen att jag har rätt i det, att alla är lyckliga.
Jag tror dock inte på att alla levt perfekta liv fram till nu och nu hittat meningen med livet och allt annat vackert herrejösses.
Alla bär sin egen ryggsäck med sina upplevelser och minnen i.
Jag blir varm när jag umgås med någon i klassen som öppnar sin väska lite, öppnar dragkedjan på sina väskor för att släppa in mig i deras värld och verklighet.
Det ger en känsla av samhörhet, trygghet och medkänsla utan att tycka synd om. Man bryr sig och försöker sätta sig in men man bär inte med sig det tunga i väskan. Man lär sig bara lite mer om livet.
Det jag inte säger
Lugnet bara infinner sig när man går in i den här skolan, lugnet och glädjen. Inte att jag inte är glad annars, men lugn?
Ja, jag vet att jag inte alltid gör det så lätt för mig. Jag får skylla mig själv till en viss del när allt blir så fel.
Fel för att jag vill göra mycket på kort tid och att allt ska bli 100%.
Det är väl inte fel att vilja? Det känns så härligt när kroppen bara vill mer! Tänker på åren när jag inte ville alls. Inte något, inte ens lite. Hur allt kul bara kändes jobbigt och fel.
Jag är som ett nyfiket barn, jag vill bara leva.
Det är dock svårt att på helgen hinna träna, träffa alla man vill, jobba OCH på ett lugnt och harmoniskt sätt få egentid.
Typ omöjligt.
(Lägg även till att jag fick för mig att hinna göra äppelmos) SUCK
Här i skolan är det max 3 minuter till allt. Inga bussar att passa, inga strikta tider på samma sätt som hemma. Jag har mig själv och det är lagom.
Idag, Måndag morgon kommer jag inrusande och blinkar lite med ögonen till kökspersonalen för jag missade frukosten för att hinna med sångmeditationen.
Det är typiskt jag.
De dagarna jag inte sovit på skolan kommer jag så att jag precis på stående fot kan kasta i mig gröt o kaffe. Förra veckan stod jag vid Paulinas bord och slevade i mig medan jag frågade hur hon mådde.
"Men sätt dig ner."
"Nä, jag ska gå"
"Ska du stressa iväg för att meditera? skrattade hon"
"japp! =) "
"Men Annie, för fan du är hopplös, sätt dig ner nu!"
Sedan rusar jag iväg och hinner med allt på något magiskt sätt.
Samma idag fast i omvänd ordning...
Med knäckemackor i ena handen och ett kokt ägg i den andra rusar jag leende in till min klass, går ett varv och kramar de som är närmast. Rufsig i håret, mat i händerna och energiladdad till max, fast jag inte sovit så mycket i helgen gör det liksom inget för jag gör precis det som känns rätt nu.
Jag är nästan lite övermänsklig när jag är här. Det är ingen fasad, ingen spelad sanning, det bara är. Hela miljön här gör mig gott.
Innan jag började här sa jag till alla att jag hoppades med hela hjärtat att dessa två åren förutom att ge mig en grym utbildning skulle vara en investering i mig själv, FÖR mig själv och det är det. Det och mer än så.
Detta tar ingen som helst energi från mig. Lektionerna ger energi, klassen gör mig glad, träningen ger mig gåshud och gör mig tårögd. Nördig som man är...
Men, alltid ett men.
Det finns ett liv utanför Väddö.
Jag bor inte på Väddö.
Jag älskar klassen, skolan, mitt rum och allt runtomkring men jag bor inte här, detta är inte hela mitt liv, inte allt jag är. Allt annat utanför skolan som fortsätter existera när jag är här betyder massor för att jag ska kunna släppa och må så bra här. Utan allt det hemma skulle jag vara halv.
Jag är dålig på att uppskatta det ibland.
Lördag kväll hos min fina gjorde mig glad, det gjorde mig även ledsen för jag träffar honom så sällan nu att skillnaden i våra liv gör sig påmind. Stod och pratade med honom när han vilade och tårarna började trilla, bara sådär. För det gjorde mig ont att vara så lycklig när han är begränsad. Sedan gick det bättre och hans närhet ger mig energi, kvällen med tjejerna kostade mig några timmars sömn men gav mig massa energi, att se och krama min älskling gav mig en känsla av trygghet och jag älskar att vakna och ha honom där.
Allt detta tillsammans gör mitt liv underbart. Detta och mycket mer men jag bara kör på. Hoppas och tror att de fattar ändå. För det gör väl människor va? De lyssnar inte på vad jag säger utan hör vad jag tänker när de inte är med?
Jag ska bli en bättre helgmänniska.
Ja, jag vet att jag inte alltid gör det så lätt för mig. Jag får skylla mig själv till en viss del när allt blir så fel.
Fel för att jag vill göra mycket på kort tid och att allt ska bli 100%.
Det är väl inte fel att vilja? Det känns så härligt när kroppen bara vill mer! Tänker på åren när jag inte ville alls. Inte något, inte ens lite. Hur allt kul bara kändes jobbigt och fel.
Jag är som ett nyfiket barn, jag vill bara leva.
Det är dock svårt att på helgen hinna träna, träffa alla man vill, jobba OCH på ett lugnt och harmoniskt sätt få egentid.
Typ omöjligt.
(Lägg även till att jag fick för mig att hinna göra äppelmos) SUCK
Här i skolan är det max 3 minuter till allt. Inga bussar att passa, inga strikta tider på samma sätt som hemma. Jag har mig själv och det är lagom.
Idag, Måndag morgon kommer jag inrusande och blinkar lite med ögonen till kökspersonalen för jag missade frukosten för att hinna med sångmeditationen.
Det är typiskt jag.
De dagarna jag inte sovit på skolan kommer jag så att jag precis på stående fot kan kasta i mig gröt o kaffe. Förra veckan stod jag vid Paulinas bord och slevade i mig medan jag frågade hur hon mådde.
"Men sätt dig ner."
"Nä, jag ska gå"
"Ska du stressa iväg för att meditera? skrattade hon"
"japp! =) "
"Men Annie, för fan du är hopplös, sätt dig ner nu!"
Sedan rusar jag iväg och hinner med allt på något magiskt sätt.
Samma idag fast i omvänd ordning...
Med knäckemackor i ena handen och ett kokt ägg i den andra rusar jag leende in till min klass, går ett varv och kramar de som är närmast. Rufsig i håret, mat i händerna och energiladdad till max, fast jag inte sovit så mycket i helgen gör det liksom inget för jag gör precis det som känns rätt nu.
Jag är nästan lite övermänsklig när jag är här. Det är ingen fasad, ingen spelad sanning, det bara är. Hela miljön här gör mig gott.
Innan jag började här sa jag till alla att jag hoppades med hela hjärtat att dessa två åren förutom att ge mig en grym utbildning skulle vara en investering i mig själv, FÖR mig själv och det är det. Det och mer än så.
Detta tar ingen som helst energi från mig. Lektionerna ger energi, klassen gör mig glad, träningen ger mig gåshud och gör mig tårögd. Nördig som man är...
Men, alltid ett men.
Det finns ett liv utanför Väddö.
Jag bor inte på Väddö.
Jag älskar klassen, skolan, mitt rum och allt runtomkring men jag bor inte här, detta är inte hela mitt liv, inte allt jag är. Allt annat utanför skolan som fortsätter existera när jag är här betyder massor för att jag ska kunna släppa och må så bra här. Utan allt det hemma skulle jag vara halv.
Jag är dålig på att uppskatta det ibland.
Lördag kväll hos min fina gjorde mig glad, det gjorde mig även ledsen för jag träffar honom så sällan nu att skillnaden i våra liv gör sig påmind. Stod och pratade med honom när han vilade och tårarna började trilla, bara sådär. För det gjorde mig ont att vara så lycklig när han är begränsad. Sedan gick det bättre och hans närhet ger mig energi, kvällen med tjejerna kostade mig några timmars sömn men gav mig massa energi, att se och krama min älskling gav mig en känsla av trygghet och jag älskar att vakna och ha honom där.
Allt detta tillsammans gör mitt liv underbart. Detta och mycket mer men jag bara kör på. Hoppas och tror att de fattar ändå. För det gör väl människor va? De lyssnar inte på vad jag säger utan hör vad jag tänker när de inte är med?
Jag ska bli en bättre helgmänniska.
wake up call
Innan ni himlar, suckar och stonkar vill jag bara få säga detta.
Jag är precis påväg att åter igen prata "skaffa barn eller inte skaffa barn" och jag VET att ni som läser min blogg mer än väl har fattat vart jag står i den här frågan, det är inte där det sitter idag.
Jag har alltid, alltid velat adoptera ett barn. Jag har tänkt att jag på så vis gör något gott i världen. Jag hjälper en redan född varelse till ett bättre liv än vad han eller hon redan har.
Jag har trott att det bara handlar om mig, mina känslor och mina värderingar. Hurvida jag kommer kunna älska barnet som mitt eget eller hur jag kommer behandla barnet som jag skulle gjort med ett biologiskt barn.
När jag har känt mig säker på att jag visst kommer älska barnet precis lika mycket som ett biologiskt, ja då har jag trott att det andra löser sig.
"Klart barnet kommer trivas i Sverige, klart barnet kommer känna sig utvald och älskad. Givetvis kommer detta vara en jävla solskenshistoria!" Såfort JAG har hanterat hela situationen...
Jag ser mig inte som korkad, kanske an aning naiv i sånt fall.
Jag har lagt ansvaret på mig som adoptivmamma och trott att jag kan styra barnets känslor efter hur jag beter mig. Givetvis kan jag det, till en viss del men hur vet jag vad just mitt barn kommer behöva?
I tisdags var vi i skogen med klassen. Vi hade kost och friluftsliv. Jättekul!
Vi gick till en eko gård för att handla grönsaker, klättrade uppför ett berg där vi fikade och kikade ut över skogen. Nice.
Vi plockade massa svamp och lingon som vi gjorde rårörda lingon av hemma. Vi gjorde äppelmos, torkade äppelringar, torkade svamp och nypon mm mm mm
Ja ni förstår att vi hade en heldag. =)
Hursomhelst, jag jobbade tillsammans med en klasskompis. Jag har inte pratat så mycket med honom, bara lite då och då. Jag försökte få igång ett samtal med det gick lite trögt...
Efter en stund frågade jag om hans liv som adopterad. Började försiktigt med att fråga om han var adopterad, vart han kom ifrån mm och då, PANG så lossnade det. Han öppnade sig och vi pratade massor. Jag fick fråga allt jag ville och han ville gärna berätta från barnets sida. "Det räddade barnet"
Barnet vi räddar behöver inte känna sig priviligerad, barnet vet att han är älskad men det hjälper inte, utanförskapet finns där ändå. Inuti och hela tiden.
När vi pratat en stund tystnade jag.
Hör och häpna! =)
Nej, men jag fick en tankeställare. Jag förstod hur han kände och vad han menade men samtidigt förstod jag exakt hur hans familj har tänkt och varför de gjort som de gjort. Tror jag utan att egentligen alls veta..
Hur ska man veta vad som är rätt?
Det blir så skört när det inte är blodsband.
Rädslan att göra fel blir större och utrymmet för att spåra ur tajtas till.
Förlåter man varandra lika mycket när man inte måste och kommer känslan att "jag är köpt" alltid göra sig påmind?
"Du kommer aldrig adoptera nu va? Jag har skrämt upp dig."
Jag vaknade ur min dagdröm och skrattade till.
"Nej absolut inte men det är bra att höra alla olika sidor och scenarion."
Faktum är.
Ja, han skrämde mig lite. Min vilja att göra gott kändes plötsligt patetisk.
Patetisk och ego.
Nä fan.
De blir inget med något.
Torsdag, en vecka till har snart gått i skolan. Det går så sjukt fort och jag mår så jädrans bra =)
Det är helt underbart.
Nu är huvudet fyllt med latinska namn efter några timmar anatomi. Det har varit svinkul!
Nu ska jag springa och byta om för badminton med Paulina, sedan ska jag göra en konditionstest för en tjej i 2:an, innan jympa och yoga passet! =) Kalaskväll helt enkelt!!
puss puss puss
Jag är precis påväg att åter igen prata "skaffa barn eller inte skaffa barn" och jag VET att ni som läser min blogg mer än väl har fattat vart jag står i den här frågan, det är inte där det sitter idag.
Jag har alltid, alltid velat adoptera ett barn. Jag har tänkt att jag på så vis gör något gott i världen. Jag hjälper en redan född varelse till ett bättre liv än vad han eller hon redan har.
Jag har trott att det bara handlar om mig, mina känslor och mina värderingar. Hurvida jag kommer kunna älska barnet som mitt eget eller hur jag kommer behandla barnet som jag skulle gjort med ett biologiskt barn.
När jag har känt mig säker på att jag visst kommer älska barnet precis lika mycket som ett biologiskt, ja då har jag trott att det andra löser sig.
"Klart barnet kommer trivas i Sverige, klart barnet kommer känna sig utvald och älskad. Givetvis kommer detta vara en jävla solskenshistoria!" Såfort JAG har hanterat hela situationen...
Jag ser mig inte som korkad, kanske an aning naiv i sånt fall.
Jag har lagt ansvaret på mig som adoptivmamma och trott att jag kan styra barnets känslor efter hur jag beter mig. Givetvis kan jag det, till en viss del men hur vet jag vad just mitt barn kommer behöva?
I tisdags var vi i skogen med klassen. Vi hade kost och friluftsliv. Jättekul!
Vi gick till en eko gård för att handla grönsaker, klättrade uppför ett berg där vi fikade och kikade ut över skogen. Nice.
Vi plockade massa svamp och lingon som vi gjorde rårörda lingon av hemma. Vi gjorde äppelmos, torkade äppelringar, torkade svamp och nypon mm mm mm
Ja ni förstår att vi hade en heldag. =)
Hursomhelst, jag jobbade tillsammans med en klasskompis. Jag har inte pratat så mycket med honom, bara lite då och då. Jag försökte få igång ett samtal med det gick lite trögt...
Efter en stund frågade jag om hans liv som adopterad. Började försiktigt med att fråga om han var adopterad, vart han kom ifrån mm och då, PANG så lossnade det. Han öppnade sig och vi pratade massor. Jag fick fråga allt jag ville och han ville gärna berätta från barnets sida. "Det räddade barnet"
Barnet vi räddar behöver inte känna sig priviligerad, barnet vet att han är älskad men det hjälper inte, utanförskapet finns där ändå. Inuti och hela tiden.
När vi pratat en stund tystnade jag.
Hör och häpna! =)
Nej, men jag fick en tankeställare. Jag förstod hur han kände och vad han menade men samtidigt förstod jag exakt hur hans familj har tänkt och varför de gjort som de gjort. Tror jag utan att egentligen alls veta..
Hur ska man veta vad som är rätt?
Det blir så skört när det inte är blodsband.
Rädslan att göra fel blir större och utrymmet för att spåra ur tajtas till.
Förlåter man varandra lika mycket när man inte måste och kommer känslan att "jag är köpt" alltid göra sig påmind?
"Du kommer aldrig adoptera nu va? Jag har skrämt upp dig."
Jag vaknade ur min dagdröm och skrattade till.
"Nej absolut inte men det är bra att höra alla olika sidor och scenarion."
Faktum är.
Ja, han skrämde mig lite. Min vilja att göra gott kändes plötsligt patetisk.
Patetisk och ego.
Nä fan.
De blir inget med något.
Torsdag, en vecka till har snart gått i skolan. Det går så sjukt fort och jag mår så jädrans bra =)
Det är helt underbart.
Nu är huvudet fyllt med latinska namn efter några timmar anatomi. Det har varit svinkul!
Nu ska jag springa och byta om för badminton med Paulina, sedan ska jag göra en konditionstest för en tjej i 2:an, innan jympa och yoga passet! =) Kalaskväll helt enkelt!!
puss puss puss
Pilbågar och stekt strömming
Klockan är 21:45 och jag sitter i vårt klassrum. Lyssnar på en feeling good låt med Avril Lavigne och tycker livet är nice!
Imorse när jag sprang regnade det satan. Neej, vi som ska ut och ha oss i skogen hela dagen.. Men, det slutade regna och vi fick en kanondag i skogen. Vi har haft kost och frilufsliv. Vi gick ut med råvaror till lunh men utan verktyg. Vi skulle gå tillbaka till stenåldern. Både i mat och friluftssyfte.
Detta innebar att vi fick fixa ved och annat som brann trots att det regnat så mycket, vi gjorde te på naturens goda, plockade svamp, stekte strömming direkt på heta stenar och gjorde egna pilbågar.
Det har varit en rolig dag och ganska lärorik måsta jag säga. Teet blev godare en väntat och man är mer påhittig än vad man tror..
Pilbågen blev mer fin än bra. Men som jag och Paulina sa "Det är fan bara utsidan som räknas" Detta just för att vi hade smyckat våra genom att behålla rönnbladen på! =)
Tillbaka på skolan spelade vi badminton innan middagen. Vi satt ute i solen så länge det bara gick efter maten. Man vill insupa sista sommarvärmen medan man kan.
Nu ikväll skulle jag fixa en massa saker hade jag tänkt, börja med en uppgift vi fått i träningsläran tex... Men,,,
jag och Paulina mötte Hanna och Signe på gräset utanför huset och då kom vi på att vi skulle göra en meditation jag inte minns namnet på. Vi gick ner med datorn och musiken till klassrummet. Vi drog ner gardinerna, släckte ljuset och sedan skakade vi loss järnet i 15 minuter. man skakar kroppen hur man vill och sedan byts musiken och man dansar i 15 minuter. Samma där, man dansar precis hur man vill. Därefter ligger man stilla på golvet och lyssnar på musik och sist så ligger man bara still på golvet i tystnad. Sjukt nice!!
Det är dock därför jag sitter kvar här nu.. Jag har börjat med min uppgift och fixat det jag skulle. Nu väntar sängen..
Puss puss puss
Imorse när jag sprang regnade det satan. Neej, vi som ska ut och ha oss i skogen hela dagen.. Men, det slutade regna och vi fick en kanondag i skogen. Vi har haft kost och frilufsliv. Vi gick ut med råvaror till lunh men utan verktyg. Vi skulle gå tillbaka till stenåldern. Både i mat och friluftssyfte.
Detta innebar att vi fick fixa ved och annat som brann trots att det regnat så mycket, vi gjorde te på naturens goda, plockade svamp, stekte strömming direkt på heta stenar och gjorde egna pilbågar.
Det har varit en rolig dag och ganska lärorik måsta jag säga. Teet blev godare en väntat och man är mer påhittig än vad man tror..
Pilbågen blev mer fin än bra. Men som jag och Paulina sa "Det är fan bara utsidan som räknas" Detta just för att vi hade smyckat våra genom att behålla rönnbladen på! =)
Tillbaka på skolan spelade vi badminton innan middagen. Vi satt ute i solen så länge det bara gick efter maten. Man vill insupa sista sommarvärmen medan man kan.
Nu ikväll skulle jag fixa en massa saker hade jag tänkt, börja med en uppgift vi fått i träningsläran tex... Men,,,
jag och Paulina mötte Hanna och Signe på gräset utanför huset och då kom vi på att vi skulle göra en meditation jag inte minns namnet på. Vi gick ner med datorn och musiken till klassrummet. Vi drog ner gardinerna, släckte ljuset och sedan skakade vi loss järnet i 15 minuter. man skakar kroppen hur man vill och sedan byts musiken och man dansar i 15 minuter. Samma där, man dansar precis hur man vill. Därefter ligger man stilla på golvet och lyssnar på musik och sist så ligger man bara still på golvet i tystnad. Sjukt nice!!
Det är dock därför jag sitter kvar här nu.. Jag har börjat med min uppgift och fixat det jag skulle. Nu väntar sängen..
Puss puss puss
Solen på Väddö
Igår kväll satt vi i bastun, väl förtjänta efter ett svinjobbigt intervall-pass som jag och Julia ledde tillsammans. Vi drog med våra tappra klasskompisar ut i skogen efter middagen. Vi körde en ordentlig uppvärmning för att sedan köra elva intervaller varav sex var på 20 sek och fem var på 40 sek. Det låter inte alls jobbigt, jag vet.
Vi höll på att dö hela bunten tror jag men vi var satan så bra vill jag lova! =) Pyttipannan satt högre upp än vad den borde men vad gör väl det när allting kommer kring?
Helt slut och genomblöta joggade vi tillbaka till skolan för att köra styrketräning och lite box. =)
Belöningen i form av bastu är inte dålig. Vi satt därinne och skrattade på som vanligt. Rätt som det är säger Julia: "Det är måndag idag va?"
I vanliga fall när någon frågar så, kommer ett stönande svar från alla i kör, jaaaaa... tyvärr! Eller något i den stilen men här på skolan är det verkligen tvärtom.
Svaret på måndagen är "Ja! skönt va, hela veckan framför oss!"
På torsdag är det lite mer dystert.. "Jaa.."
Haha.. Jag tycker det är helt ljuvligt. Men det har nog alla förstått vid det här laget, att jag trivs som fisken, äter som hästen och skrattar hela tiden!
Jag är mig själv till 110% här, att jag skrattar HELA TIDEN är ingen spelad glädje för att alla ska tycka att jag är skön eller så. Det bara blir. Det och att jag hela tiden kramas med mina klasskompisar.
Alla kramas hela tidenv den fysiska klassen helt enkelt.
Vi körde lite acroyoga, kullerbyttor och stod på händerna på gräset förut. Jättekul!
Kramades med Felix och sedan kom Kim. Båda bara "Jag älskar dina kramar!"
och jag fattar vad han menade, för jag kramar allihop från hela mitt hjärta och jag mår bara så bra i hela mig när jag är här.
Missuppfatta mig inte nu snälla, jag saknar alla mina vänner hemma också. Att veta hur lite tid jag har för allt hemma skapar en viss stress, det är aldrig kul att känna så och det är nog där problemet ligger. Här är allt så enkelt, det är ingen konst att alltid vara på topp!
Imorse kom jag till frukosten. La mina nycklar på bordet. Log mot Jocke och gick för att hämta gröt. Surrade lite med de andra i kön och när jag satte mig igen tittade halva bordet på mig, "pigg och glad?"
Då log jag ännu mer och bara, "Jaaa.. haha, vadå?"
"Klockan är kvart i åtta, hur kan du alltid vara så jävla GLAD!?"
"Förlåt! säger jag, håller för munnen, böjer huvudet bakåt och skrattar ännu mer.
Det bara blir så..
Detta är jag. Gamla, riktiga Annie som ibland bara försvinner eller tänker för mycket på fel saker eller jag vet inte..
Jag blir ledsen för att jag inte kan visa mamma samma glada jag jämt, eller den jag älskar mer än jag egentligen vågar.
Varför är jag kort mot dem? Varför får inte de se och höra denna sprudlande tjejen hela tiden?
De får inte veta att de har den typ skönaste, spralligaste, gladaste och mest energiska dotter/tjej som
finns här på skolan!
Varför vet jag inte, men jag ska göra mitt bästa för att behålla sinnesstämmningen jag hamnar i när jag landar här på måndag morgon och inte lämna den på Väddö på fredag eftermiddag. Jag förtjänar att vara såhär glad jämt, mina nära förtjänar det ännu mer.
Nu är det snart kvällsfika! Mys!!
Puss och kram från soliga Väddö
Vi höll på att dö hela bunten tror jag men vi var satan så bra vill jag lova! =) Pyttipannan satt högre upp än vad den borde men vad gör väl det när allting kommer kring?
Helt slut och genomblöta joggade vi tillbaka till skolan för att köra styrketräning och lite box. =)
Belöningen i form av bastu är inte dålig. Vi satt därinne och skrattade på som vanligt. Rätt som det är säger Julia: "Det är måndag idag va?"
I vanliga fall när någon frågar så, kommer ett stönande svar från alla i kör, jaaaaa... tyvärr! Eller något i den stilen men här på skolan är det verkligen tvärtom.
Svaret på måndagen är "Ja! skönt va, hela veckan framför oss!"
På torsdag är det lite mer dystert.. "Jaa.."
Haha.. Jag tycker det är helt ljuvligt. Men det har nog alla förstått vid det här laget, att jag trivs som fisken, äter som hästen och skrattar hela tiden!
Jag är mig själv till 110% här, att jag skrattar HELA TIDEN är ingen spelad glädje för att alla ska tycka att jag är skön eller så. Det bara blir. Det och att jag hela tiden kramas med mina klasskompisar.
Alla kramas hela tidenv den fysiska klassen helt enkelt.
Vi körde lite acroyoga, kullerbyttor och stod på händerna på gräset förut. Jättekul!
Kramades med Felix och sedan kom Kim. Båda bara "Jag älskar dina kramar!"
och jag fattar vad han menade, för jag kramar allihop från hela mitt hjärta och jag mår bara så bra i hela mig när jag är här.
Missuppfatta mig inte nu snälla, jag saknar alla mina vänner hemma också. Att veta hur lite tid jag har för allt hemma skapar en viss stress, det är aldrig kul att känna så och det är nog där problemet ligger. Här är allt så enkelt, det är ingen konst att alltid vara på topp!
Imorse kom jag till frukosten. La mina nycklar på bordet. Log mot Jocke och gick för att hämta gröt. Surrade lite med de andra i kön och när jag satte mig igen tittade halva bordet på mig, "pigg och glad?"
Då log jag ännu mer och bara, "Jaaa.. haha, vadå?"
"Klockan är kvart i åtta, hur kan du alltid vara så jävla GLAD!?"
"Förlåt! säger jag, håller för munnen, böjer huvudet bakåt och skrattar ännu mer.
Det bara blir så..
Detta är jag. Gamla, riktiga Annie som ibland bara försvinner eller tänker för mycket på fel saker eller jag vet inte..
Jag blir ledsen för att jag inte kan visa mamma samma glada jag jämt, eller den jag älskar mer än jag egentligen vågar.
Varför är jag kort mot dem? Varför får inte de se och höra denna sprudlande tjejen hela tiden?
De får inte veta att de har den typ skönaste, spralligaste, gladaste och mest energiska dotter/tjej som
finns här på skolan!
Varför vet jag inte, men jag ska göra mitt bästa för att behålla sinnesstämmningen jag hamnar i när jag landar här på måndag morgon och inte lämna den på Väddö på fredag eftermiddag. Jag förtjänar att vara såhär glad jämt, mina nära förtjänar det ännu mer.
Nu är det snart kvällsfika! Mys!!
Puss och kram från soliga Väddö
Kärlek
I måndags morse åkte jag till Väddö för att träffa min klass och börja min nya skola.
Jag trodde det skulle bli bra, trodde vi i klassen skulle gilla ungefär samma saker och få det allmänt trevligt. Gud vad fel jag hade!
Jag har inte slutat le sedan i måndags kväll. Vid middagen i måndags började jag slappna av och fick en del goda skratt med Hanna och Jennifer. På den vägen är det..
Vår klass är helt jävla underbar! Vi är en samling så galet olika människor men på något vänster gör det allt bara ännu mer underbart. Vi lär av varandra, hela tiden känns det som och då har vi knappt börjat lära känna varandra.
Igår morse vaknade vi för andra morgonen i rad på singö och nu känns det som det var flera år sedan och jag saknar dem allihop!
Vi åkte iväg på våra äventyr i onsdags och under dessa dagar har vi vandrat, eldat, badat, berättat sagor, skrattat, kramats massor och bara njutit av varandras sällskap. I tors kväll stod vi allihop ute på klipporna i stormen och körde första passet Qigong. Vi testade bara i tio minuter men det var en häftig känsla att bara höra havets vild lekar precis nedanför när man blundandes andades in kraft tyillsammans med hela klassen. Nice!
Jag har jättesvårt att skriva om det här.
Det är så himla mycket glädje och starka känslor som inte ryms att skriva, jag hittar heller inget bra sätt att förmedla min känsla. Det är för mycket. Jag tror att jag kommer kunna ge er en bättre bild längre fram när jag själv kommit ner från mina moln och lättare hittar ord för allt jag känner.
Just nu känner jag mig mest som olle sarri i co segemyr, "ah men! aha! jo men kolla här! aha, fast nähä!"
Sammanfattningsvis kan jag väl upprepa att jag älskar min klass och tror detta kan bli de bästa två åren i mitt liv.
Bra början va? ;)
Natti
Jag trodde det skulle bli bra, trodde vi i klassen skulle gilla ungefär samma saker och få det allmänt trevligt. Gud vad fel jag hade!
Jag har inte slutat le sedan i måndags kväll. Vid middagen i måndags började jag slappna av och fick en del goda skratt med Hanna och Jennifer. På den vägen är det..
Vår klass är helt jävla underbar! Vi är en samling så galet olika människor men på något vänster gör det allt bara ännu mer underbart. Vi lär av varandra, hela tiden känns det som och då har vi knappt börjat lära känna varandra.
Igår morse vaknade vi för andra morgonen i rad på singö och nu känns det som det var flera år sedan och jag saknar dem allihop!
Vi åkte iväg på våra äventyr i onsdags och under dessa dagar har vi vandrat, eldat, badat, berättat sagor, skrattat, kramats massor och bara njutit av varandras sällskap. I tors kväll stod vi allihop ute på klipporna i stormen och körde första passet Qigong. Vi testade bara i tio minuter men det var en häftig känsla att bara höra havets vild lekar precis nedanför när man blundandes andades in kraft tyillsammans med hela klassen. Nice!
Jag har jättesvårt att skriva om det här.
Det är så himla mycket glädje och starka känslor som inte ryms att skriva, jag hittar heller inget bra sätt att förmedla min känsla. Det är för mycket. Jag tror att jag kommer kunna ge er en bättre bild längre fram när jag själv kommit ner från mina moln och lättare hittar ord för allt jag känner.
Just nu känner jag mig mest som olle sarri i co segemyr, "ah men! aha! jo men kolla här! aha, fast nähä!"
Sammanfattningsvis kan jag väl upprepa att jag älskar min klass och tror detta kan bli de bästa två åren i mitt liv.
Bra början va? ;)
Natti
Det oundvikliga gymsyndromet
Det är helt fantastiskt kul. Jag lovar att du känner igen dig i det jag nu kommer skriva om.
Omklädesrum syndromet.
Du kliver in i omklädningsrummet på gymmet eller i simhallen, ser dig omkring efter en länga med skåp där så många som möjligt är lediga. Allt för att slippa trängas i onödan.
DÄR!!
Perfekt det finns massa lediga skåp och två som är tagna i närheten. Du sticker ut och simmar, 30 min, 1 timme eller varför inte 1,5 timmar?
Det spelar ingen roll,
Jag lovar och garanterar att när du precis öppnat ditt skåp efter duschen och ska byta om kommer det någon som givetvis har skåpet intill, ovan eller under ditt.
I början trodde jag det var en engångsföreteelse, sedan tyckte jag att jag var otursförföljd. Tills jag började inse att alla tycker samma sak!! Sjukt!!
"Ursäkta mig men jag har skåpet intill dig, SOM VANLIGT suckar de. Inte att det är mig de alltid hamnar intill utan alltid någon som alltid lyckas bli klar exakt samtidigt!!
Vid alla andra upptagna skåp en bit bort lyser ägarinnan med sin frånvaro men intill mig, jo där samlas alla!
Gissa om jag störde mig på detta ibörjan!? Tills jag insåg hur komiskt det hela är!!
Känner ni igen er? Haha..
Frågade Viktor om detta förekommer i killarnas också. Tydligen inte.
Då har vi tjejer patent på detta också, kul. Eller?
Omklädesrum syndromet.
Du kliver in i omklädningsrummet på gymmet eller i simhallen, ser dig omkring efter en länga med skåp där så många som möjligt är lediga. Allt för att slippa trängas i onödan.
DÄR!!
Perfekt det finns massa lediga skåp och två som är tagna i närheten. Du sticker ut och simmar, 30 min, 1 timme eller varför inte 1,5 timmar?
Det spelar ingen roll,
Jag lovar och garanterar att när du precis öppnat ditt skåp efter duschen och ska byta om kommer det någon som givetvis har skåpet intill, ovan eller under ditt.
I början trodde jag det var en engångsföreteelse, sedan tyckte jag att jag var otursförföljd. Tills jag började inse att alla tycker samma sak!! Sjukt!!
"Ursäkta mig men jag har skåpet intill dig, SOM VANLIGT suckar de. Inte att det är mig de alltid hamnar intill utan alltid någon som alltid lyckas bli klar exakt samtidigt!!
Vid alla andra upptagna skåp en bit bort lyser ägarinnan med sin frånvaro men intill mig, jo där samlas alla!
Gissa om jag störde mig på detta ibörjan!? Tills jag insåg hur komiskt det hela är!!
Känner ni igen er? Haha..
Frågade Viktor om detta förekommer i killarnas också. Tydligen inte.
Då har vi tjejer patent på detta också, kul. Eller?
Dagens boost
Ett energiknippe samlat i det goaste leendet i världen, det är Anneli det!
=)
Igår morse när jag höll på att plocka upp frukosten på hotellet i Fjällbacka dök någon upp för att skrämma mig bakifrån,Anneli!! Bästa människan på jorden, typ.
Jag vet ingen som tänker mer på andra människor än hon. Hon är alltid på ett strålande humör. Hon har världens bästa humor (min humor då givetvis) och hon ge sig inte när hon har bestämt sig för något.
Vi ses alldeles för sällan när jag är här nere men det är ju alltid så sjukt många man ska hinna med och ja ni vet.. Men idag när jag slutat gick vi ner till caféet på bryggan i Fjällbacka och efter en regnig och KALL morgon kom solen och vi satt med en varsin filt och kaffe och njöt av att bara sitta där och prata ostört och länge. Det har nog aldrig hänt innan så länge jag kännt henne tror jag..
Jag har hunnit med mycket denna veckan, träffat härliga människor, tränat yoga, cyklat och annat jag inte hinner annars men just denna fikan kommer sitta i LÄNGE.
Jag har knallat runt med ett leende hela dagen sedan vi sågs idag. Vi pratade om allt verkligen. Drömmar, jobb, kärlek, motgångar och lycka. Hon gav mig precis den sparken i röven som jag behöver.
Hon ser vad man kan, hon trycker på och hon får ens självförtroende att växa tusen.
Hon får mig verkligen att känna att jag kan lyckas med det jag vill ta mig för och hon får mig bara att må så fantastiskt bra.
Jag skulle vilja packa ner Anneli i en väska och ta med den hem imorn när jag åker. Det skulle Stockholm må bra av.
Puss
=)
Igår morse när jag höll på att plocka upp frukosten på hotellet i Fjällbacka dök någon upp för att skrämma mig bakifrån,Anneli!! Bästa människan på jorden, typ.
Jag vet ingen som tänker mer på andra människor än hon. Hon är alltid på ett strålande humör. Hon har världens bästa humor (min humor då givetvis) och hon ge sig inte när hon har bestämt sig för något.
Vi ses alldeles för sällan när jag är här nere men det är ju alltid så sjukt många man ska hinna med och ja ni vet.. Men idag när jag slutat gick vi ner till caféet på bryggan i Fjällbacka och efter en regnig och KALL morgon kom solen och vi satt med en varsin filt och kaffe och njöt av att bara sitta där och prata ostört och länge. Det har nog aldrig hänt innan så länge jag kännt henne tror jag..
Jag har hunnit med mycket denna veckan, träffat härliga människor, tränat yoga, cyklat och annat jag inte hinner annars men just denna fikan kommer sitta i LÄNGE.
Jag har knallat runt med ett leende hela dagen sedan vi sågs idag. Vi pratade om allt verkligen. Drömmar, jobb, kärlek, motgångar och lycka. Hon gav mig precis den sparken i röven som jag behöver.
Hon ser vad man kan, hon trycker på och hon får ens självförtroende att växa tusen.
Hon får mig verkligen att känna att jag kan lyckas med det jag vill ta mig för och hon får mig bara att må så fantastiskt bra.
Jag skulle vilja packa ner Anneli i en väska och ta med den hem imorn när jag åker. Det skulle Stockholm må bra av.
Puss
Med Garden uppe
Det är lite komiskt att jag älskar att jobba på bröllop. Jag är taggad tusen när jag jobbar bröllop, vill verkligen att brudparet ska få sin livs kväll och jag vill göra min del så bra jag bara kan.
Men samtidigt som jag fyller på i vinglasen och skämtar med gästerna kan jag le och kika i mjugg på brudparet där de sitter för att se om jag kan räkna ut hur länge det kommer hålla. Hur ser de på varann, hur realistiskt verkar det vara. När jag bestämt mig för hur många år jag ger dem petar jag på en av kockarna. Hur många år ger du dom?
Det är ett allvarligt skämt men det är ju sant att de allra flesta skiljer sig. Detta vet alla men då undrar jag hur de tänker när de står där. Det är ju trots allt en hel del smarta människor som väljer att gifta sig.
Hör de "tills döden skiljer oss åt" eller "så länge jag pallar" när prästen frågar om man lovar att älska varandra?
Om de trots de dåliga oddsen tror stenhårt att de kommer vara tillsammans tills döden skiljer dem åt är det fantastiskt! Det tycker jag verkligen.
Jag älskar stämningen vid ett bröllop, tycker om fina tal, den goda maten och buset som blir. Jag väntar på inbjudningar till bröllop till mina vänner tro inget annat. Jag kommer säkert grina, kanske hålla ett tal och dansa mest. Att jag sedan på andra sätt tycker det är överskattat eller inte prisvärt.. Ja det är kanske dubbelmoral men det är i varje fall så jag känner.
Är det när man gifter sig man plockar undan garden? Eller när man varit tillsammans ett visst antal år? Kanske när man får barn?
En av servitriserna frågade brudgummen igår hur det kändes. Han log bara.
"Är det ingen skillnad direkt eller?" frågade hon då
"Nej inte direkt" skrattade han
Jag vände mig om och skulle fråga om han hade sänkt garden.
Men jag hejdade mig.
Fan, alla kanske inte jobbar som jag.
Eller?
Jag har fyra vänner som tillsammans och på olika sätt vet konsten att komma mig riktigt nära, en som en syster, två sedan skolan och underbara Puff som kan förbrylla mig genom att läsa mig klockrent vare sig jag vill inte.
Dessa fyra personer skulle kunna såra mig mer än allt. För jag litar på dem till 200%
Jag har ingen gard mot dom. Inte ett endaste litet hinder. Det finns inte ens en hinna av broms mellan det som är jag och vad de får veta.
Det är fantastiskt att otvingat lita på fyra människor. Det kanske låter lite i jämförelse till hur många man känner men jag tycker inte det. Jag anser att jag har tur.
Nu menar jag ju inte att jag inte litar på mina andra vänner eller på kärleken jag har i mitt liv. Jag är en öppen människa som gärna delar. Jag älskar mycket och jag visar det gärna.
Men.. Garden finns där. Inte som en spärr, inte som ett hinder. Den är inte för er, den finns för mig. Den är min trygghet. Ett redskap jag plockar fram för att inte bli sårad om något skulle gå galet. Har jag en gard mot allt står jag redo och stark bakom. Visst kommer det göra ont när slaget träffar ändå. Men jag kommer inte trilla i backen.
Jag vet ingen som har fått hjärtat krossat och sedan fallit död ner. Jag vet att det inte händer. Jag vet men min hjärna vågar inte riktigt chansa. Så vi håller garden uppe.
För säkerhets skull.
Igår kväll fick jag en känsla i kroppen. Ett bevis på något bra. Jag blev glad. Jag tänkte en del och omedvetet sänkte jag garden. Det kändes helt okej och jag somnade. Vaknade av en mardröm. En löjlig mardröm men jobbig nog för att den skulle spöka hos mig hela dagen. Det var som en varningsfilm om vad som händer när man sänker garden. Jättelöjligt och jag sprang, cyklade och simmade idag för att glömma drömmen och inte tro att det var ett tecken. Satt vid havet när jag simmat klart.
Sparkade lite i asfalten framför och svor för mig själv innan jag reste mig och gick hem.
Innan jag reste mig tog jag upp garden igen.
För säkerhets skull.
En kväll i augusti
Det är aldrig kul att bränna sig i solen men det var enklare att lämna ett soligt och molnfritt Stockholm när det kändes som jag fått nog med sol igår. Det gjorde lixom ingenting att åka tåg i fem timmar. =)
Det är sjukt egentligen hur fint det är i Sverige när det är så grönt som det är nu. När jag lessnade på naturen försvann jag in i Harry Potters värld, moget för en 25 åring va?
Kastade in min välanvända ryggsäck på rummet. Det är nog en av mina mest och BÄST använda presenter någonsin. Pappor vet vad de ska ge sina resgalna ungar!
Cyklade förbi mina älskade klippor för att sedan styra bilen mot Strömstad och kanske världens bästa yogapass med världens bästa yogainstruktör. Var på ett pass med henne i början av juli och det var grymt. Jobbigt men så himla bra! Jag blev lika peppad denna gången som förra och vill bara ha mer och mer och mer!
Sjukt glad och svettig fick jag skynda mig hem till Martin som hade senare lagt sitt kalas för att jag skulle kunna vara med för en gångs skull.
Det är när man sitter med hela familjen samlad man inser vilken bunt härliga idioter de är och jag tänker lite skräckslaget förtjust att jag lär ju bli precis likadan.. =)
Det behövs inte så mycket. En familj, lite mat, lite konstiga skröner och sen kaffe på det. Jag smnyger in och lånar en tjock tröja av brorsan som jag borrar in knäna under.
En fin sommarkväll i augusti.
Vad mer kan man begära?
Det är sjukt egentligen hur fint det är i Sverige när det är så grönt som det är nu. När jag lessnade på naturen försvann jag in i Harry Potters värld, moget för en 25 åring va?
Kastade in min välanvända ryggsäck på rummet. Det är nog en av mina mest och BÄST använda presenter någonsin. Pappor vet vad de ska ge sina resgalna ungar!
Cyklade förbi mina älskade klippor för att sedan styra bilen mot Strömstad och kanske världens bästa yogapass med världens bästa yogainstruktör. Var på ett pass med henne i början av juli och det var grymt. Jobbigt men så himla bra! Jag blev lika peppad denna gången som förra och vill bara ha mer och mer och mer!
Sjukt glad och svettig fick jag skynda mig hem till Martin som hade senare lagt sitt kalas för att jag skulle kunna vara med för en gångs skull.
Det är när man sitter med hela familjen samlad man inser vilken bunt härliga idioter de är och jag tänker lite skräckslaget förtjust att jag lär ju bli precis likadan.. =)
Det behövs inte så mycket. En familj, lite mat, lite konstiga skröner och sen kaffe på det. Jag smnyger in och lånar en tjock tröja av brorsan som jag borrar in knäna under.
En fin sommarkväll i augusti.
Vad mer kan man begära?
Positiv pessimist
Ibland funderar jag och säkert många med mig på hur jag uppfattas för andra.
Har jag en riktig toppenkväll kan jag gå hem och tycka att jag ägde kvällen. Inte att jag var medelpunken eller så, inte på det viset. Men jag kanske träffade mycket folk jag gillade och jag lyckades säga rätt saker, folk skrattade mycket åt det jag sa. När den känslan kommer tidigt är man ganska oslagbar. Man är fyndig, rätt och då också helt okej snygg på köpet! =)
Då tror jag folk tycker att jag är livlig, galen, lite småstörd men glad!
Har jag en dålig kväll eller dag där jag hellre håller käften verkar jag nog inte så jädra lattjo precis...
Detta funderade jag över imorse. Är jag optimist? Nej verkligen inte!
Jag skulle aldrig någonsin kunna missa tåget och leende på plattformen tänka:
"Det fanns nog en mening med att jag skulle missa tåget idag!"
eller
"Vilken tur att fisksoppan jag skulle beställa är slut, då måste jag pröva en kötträtt jag inte tänkt ta annars!"
ALDRIG
Jag skulle stampandes på plattformen banna mej själv för att jag aldrig kan gå i tid till det förbaskade tåget och jag kommer hålla god min men vara besviken över att jag nu måste beställa en annan rätt jag inte alls var sugen på hur god den än må vara!
För sån är jag!
Men pessimist.... jag vet inte?
Pessimister är ju ofta så buttra tycker jag och de tar ju verkligen ut allt i förväg och tycker att all skit alltid träffar dom. Det tycker ju inte jag..
Visst, jag kan svänga snabbt i humöret men jag är ju fortfarande glad! Oftast.
Jag tror att alla människor kan åstadkomma vad de vill i sina liv, inget är omöjligt i min värld även om jag ibland ger upp för stunden.
så.. Positiv pessimist kanske..
Förresten så tror jag inte på optimister.
Åh nu kommer man få fan från alla "hej jag älskar livet, allt är alltid satans bra och jag är så jävla glad, lyckad och LYCKLIG"
In my ass!
Det måste finnas nån form av dold frustration hos dessa glättiga människor, långt där under redo att bara pysa över en vacker dag. Då tror jag att det kommer koka över på riktigt.
Vi är väl bara människor eller?
Däremot så har jag en fix idé (eller psykisk diagnos kanske) som säger att goda saker som händer oss alltid kostar.
Om jag får något bra i mitt liv är jag rädd att förlora något annat utan att själv ha förmågan att styra över det.
När jag vaknar upp och känner mig lycklig. Komlett. Ja då blir jag rädd, livrädd för att det ska förstöras. Då kan jag få en klump i magen när telefonen ringer. "Nu har något hänt någon av mina nära" eller "det är nu någon i min närhet kommer bli sjuk" för att jag är lycklig.
Jag menar inte att det är synd om mig som aldrig får vara lycklig. Tvärtom. Jag tror lite att man inte får ha det för bra i livet för då faller man framstupa för något bara för att du inte var beredd på smällen!
Alla de som har drabbats av en olycka och sedan haft vad man kallar "Änglavakt"
Det som kunde slutat i katastof löste sig och slutade lyckligt.
Ligger de här människorna på minus nu? Jag vet! Detta är sjukt, jag säger ju det men det kan inte hjälpas. Jag kan tro att det är så. Har man klarat sig ur en sjukdom eller överevt en olycka ja då kanske odsen inte är lika bra nästa gång.
Det låter som jag är världens mest bittra människa nu, jag vet. Det är jag faktiskt inte men jag har lätt att dra öronen åt mig när allt känns lite för bra. Det, eller så startar jag ett bråk. Bara för att rucka i den idylliska tillvaron, för inget ont kan väl hända om man redan är mitt uppe i något som inte är bra. Eller?
Jag tränar på att sluta och är det något man kan förändra så är det ju de tankar man själv byggt upp. Det får ta den tid det tar.
Har jag en riktig toppenkväll kan jag gå hem och tycka att jag ägde kvällen. Inte att jag var medelpunken eller så, inte på det viset. Men jag kanske träffade mycket folk jag gillade och jag lyckades säga rätt saker, folk skrattade mycket åt det jag sa. När den känslan kommer tidigt är man ganska oslagbar. Man är fyndig, rätt och då också helt okej snygg på köpet! =)
Då tror jag folk tycker att jag är livlig, galen, lite småstörd men glad!
Har jag en dålig kväll eller dag där jag hellre håller käften verkar jag nog inte så jädra lattjo precis...
Detta funderade jag över imorse. Är jag optimist? Nej verkligen inte!
Jag skulle aldrig någonsin kunna missa tåget och leende på plattformen tänka:
"Det fanns nog en mening med att jag skulle missa tåget idag!"
eller
"Vilken tur att fisksoppan jag skulle beställa är slut, då måste jag pröva en kötträtt jag inte tänkt ta annars!"
ALDRIG
Jag skulle stampandes på plattformen banna mej själv för att jag aldrig kan gå i tid till det förbaskade tåget och jag kommer hålla god min men vara besviken över att jag nu måste beställa en annan rätt jag inte alls var sugen på hur god den än må vara!
För sån är jag!
Men pessimist.... jag vet inte?
Pessimister är ju ofta så buttra tycker jag och de tar ju verkligen ut allt i förväg och tycker att all skit alltid träffar dom. Det tycker ju inte jag..
Visst, jag kan svänga snabbt i humöret men jag är ju fortfarande glad! Oftast.
Jag tror att alla människor kan åstadkomma vad de vill i sina liv, inget är omöjligt i min värld även om jag ibland ger upp för stunden.
så.. Positiv pessimist kanske..
Förresten så tror jag inte på optimister.
Åh nu kommer man få fan från alla "hej jag älskar livet, allt är alltid satans bra och jag är så jävla glad, lyckad och LYCKLIG"
In my ass!
Det måste finnas nån form av dold frustration hos dessa glättiga människor, långt där under redo att bara pysa över en vacker dag. Då tror jag att det kommer koka över på riktigt.
Vi är väl bara människor eller?
Däremot så har jag en fix idé (eller psykisk diagnos kanske) som säger att goda saker som händer oss alltid kostar.
Om jag får något bra i mitt liv är jag rädd att förlora något annat utan att själv ha förmågan att styra över det.
När jag vaknar upp och känner mig lycklig. Komlett. Ja då blir jag rädd, livrädd för att det ska förstöras. Då kan jag få en klump i magen när telefonen ringer. "Nu har något hänt någon av mina nära" eller "det är nu någon i min närhet kommer bli sjuk" för att jag är lycklig.
Jag menar inte att det är synd om mig som aldrig får vara lycklig. Tvärtom. Jag tror lite att man inte får ha det för bra i livet för då faller man framstupa för något bara för att du inte var beredd på smällen!
Alla de som har drabbats av en olycka och sedan haft vad man kallar "Änglavakt"
Det som kunde slutat i katastof löste sig och slutade lyckligt.
Ligger de här människorna på minus nu? Jag vet! Detta är sjukt, jag säger ju det men det kan inte hjälpas. Jag kan tro att det är så. Har man klarat sig ur en sjukdom eller överevt en olycka ja då kanske odsen inte är lika bra nästa gång.
Det låter som jag är världens mest bittra människa nu, jag vet. Det är jag faktiskt inte men jag har lätt att dra öronen åt mig när allt känns lite för bra. Det, eller så startar jag ett bråk. Bara för att rucka i den idylliska tillvaron, för inget ont kan väl hända om man redan är mitt uppe i något som inte är bra. Eller?
Jag tränar på att sluta och är det något man kan förändra så är det ju de tankar man själv byggt upp. Det får ta den tid det tar.
Nästan heligt
Nu var det fruktansvärt längesedan jag skrev. Det har nästan gått så långt att det blir en press eller ångest som vilar på tangenterna varje gång jag sätter mig här.
Inget att skriva, men jag vill. Ingen tid att skriva, men jag borde.
Det blir nästan heligt..
Nästan en känsla av att jag måste prestera. Detta som alltid annars känns så kravlöst.
Och det är det ju egentligen!
Jag tror att jag skulle behöva rensa min skalle.
Men jag kan inte.
Det är som att det låter bra, det låter enkelt men jag vet inte riktigt hur det ska gå till.
Folk säger att de springer för att rensa skallen. Jag säger detsamma men jag vet inte om jag efter 1.2 mil känner mig så mycket klokare. Skönt känns det, absolut.
Jag går ensam till simhallen. Tar ett djupt andetag och dyker i. Stiger upp en timme senare och ältandet i huvudet har inte gett mig något.
Men det känns bra i kroppen ändå.
Jag har saknat de där ljumma sommarkvällarna man tycker man minns från förr. I endast tröja och korta shorts satt man brunbränd och fräknig på nåt berg och tittade ut över det stora salta..
Nu blir det oftast inte så skönt om natten.
I tisdags var det just så skönt som det aldrig längre blir.
Klockan var mycket. Jag borde sova, borde stanna inne.
Borde försöka släppa. Borde lyssna och borde tro men vattnet ropar.
Då känns det lite enklare att slippa ha tio lager kläder som omsluter mig och gör det svårt att andas. Det behövs lixom inte. Med knäna uppdragna till hakan och med armarna runt dem ger vattnet mig den trygghet jag behöver.
Försöker rensa skallen men det händer ingenting.
Jag kanske måste träna, eller sluta försöka.
Jag vet inte..
Men när jag börjar rysa av vinden, inte frysa. Men rysa till lite lätt, då känns det lagom att gå hem. Innan det förstörs. Innan den ljumma natten övergår i lite små kylig.
Ja, jag går innan dess. För att inte förstöra det.
Inget att skriva, men jag vill. Ingen tid att skriva, men jag borde.
Det blir nästan heligt..
Nästan en känsla av att jag måste prestera. Detta som alltid annars känns så kravlöst.
Och det är det ju egentligen!
Jag tror att jag skulle behöva rensa min skalle.
Men jag kan inte.
Det är som att det låter bra, det låter enkelt men jag vet inte riktigt hur det ska gå till.
Folk säger att de springer för att rensa skallen. Jag säger detsamma men jag vet inte om jag efter 1.2 mil känner mig så mycket klokare. Skönt känns det, absolut.
Jag går ensam till simhallen. Tar ett djupt andetag och dyker i. Stiger upp en timme senare och ältandet i huvudet har inte gett mig något.
Men det känns bra i kroppen ändå.
Jag har saknat de där ljumma sommarkvällarna man tycker man minns från förr. I endast tröja och korta shorts satt man brunbränd och fräknig på nåt berg och tittade ut över det stora salta..
Nu blir det oftast inte så skönt om natten.
I tisdags var det just så skönt som det aldrig längre blir.
Klockan var mycket. Jag borde sova, borde stanna inne.
Borde försöka släppa. Borde lyssna och borde tro men vattnet ropar.
Då känns det lite enklare att slippa ha tio lager kläder som omsluter mig och gör det svårt att andas. Det behövs lixom inte. Med knäna uppdragna till hakan och med armarna runt dem ger vattnet mig den trygghet jag behöver.
Försöker rensa skallen men det händer ingenting.
Jag kanske måste träna, eller sluta försöka.
Jag vet inte..
Men när jag börjar rysa av vinden, inte frysa. Men rysa till lite lätt, då känns det lagom att gå hem. Innan det förstörs. Innan den ljumma natten övergår i lite små kylig.
Ja, jag går innan dess. För att inte förstöra det.
NOG med dåligt samvete!
Jag vet inte om man kan betygsätta hur bra man är på att säga upp sig.. Kan man?
Eller säga ifrån i största allmänhet..
Jag får inte många solar på den fronten iså fall. Jag sa upp mig i mars, men jobbar fortfarande kvar. Extra förvisso men jag slåss dagligen med detta "svensson" dåliga samvete såfort man säger NEJ.
Jag har blivit bättre på det. Att säga nej. Förr var jag sämst på det. Verkligen sämst. Hade jag en dag fullspäckad med planer och jobbet ringer. "Kan du jobba?"
Så givetvis gjorde jag det. Jag kunde bara säga ja, nej i skallen blev "ja" ur munnen. Konstigt.
Jag säger inte att jag alltid offrar mig för andra. Jag värnar om min egentid och har saker jag måste få göra för att fungera som människa. Det ruckar jag inte på men jag ger gärna av mig själv till andra.
Inte alltid men ibland hoppas jag att man ska få något tillbaka, vilket man också får då och då men långt ifrån så mycket som man ger. Det gör väl egentligen inte så mycket. Få saker är väl härligare än att göra andra människor glada?
Men när det tar stopp då? När allt man offrar och allt slit man lägger ner slutar uppskattas eller kännas värt. Då börjar det ta emot att alltid säga "ja". Jag kom till en gräns där jag slutade säga ja hela tiden. Ovant, men välbehövligt. Men då, istället kom ju då detta underbara dåliga samvetet och ringde på dörren efter varje gång man gjort någon besviken.
Det är nästan värre än att säga ja.
Jag har haft en härlig vår. Roliga fester och resor har avlöst varann men även en längtan efter ro har gjort sig påmind.
Jag tänker mycket hela tiden. Lite för mycket ibland som de flesta av er kanske vet.
Jag tänker på mitt liv, min lycka, min frihet och vad jag vill få ut av mitt liv, mina vänner, mitt jobb och f*n och hans moster.
Kom fram till att jag var less på att ha dåligt samvete för ingenting!! Dåligt samvete för att jag träffar puff för sällan kan jag ta. Dåligt samvete för att jag är på tok för sällan på västkusten, befogat. Dåligt samvete för att ni där nere hälsar på mig för sällan, det kan ni ha!! =)
Men jag vill inte känna mig som en dålig människa för att jag vill vara ledig i sommar.
Mitt beslut, min tid och mina pengar!
Vill jag vara fattig i höst så är väl det min ensak?
Visst påverkas man av nära och kära när de tipsar och råder men jag är envis och bestämmer själv hur jag vill leva mitt liv, tack så mycket!
Min mamma har inte bestämt åt mig, jag gör det inte för Viktors skull. Det handlar inte om den underbara kille jag jobbar med, det handlar inte om Reinfeldt eller Herren Jesus själv.
Det handlar om att jag aldrig haft sommarsemester, det handlar om att jag behöver ett break för min egen skull. Det handlar om att jag vill prioritera mig själv och ingen annan ska bli sur för det. Det handlar om att jag kommer plugga och jobba i höst o totalt ha 5 dagar i månaden som jag är ledig och ska hinna vara med mina nära och kära, träna, plugga o åka till västkusten ibland!
Så jag har gett mig själv onödigt mycket ledigt i sommar av helt egoistiska skäl och det känns underbart!
Over and out!
puss
Eller säga ifrån i största allmänhet..
Jag får inte många solar på den fronten iså fall. Jag sa upp mig i mars, men jobbar fortfarande kvar. Extra förvisso men jag slåss dagligen med detta "svensson" dåliga samvete såfort man säger NEJ.
Jag har blivit bättre på det. Att säga nej. Förr var jag sämst på det. Verkligen sämst. Hade jag en dag fullspäckad med planer och jobbet ringer. "Kan du jobba?"
Så givetvis gjorde jag det. Jag kunde bara säga ja, nej i skallen blev "ja" ur munnen. Konstigt.
Jag säger inte att jag alltid offrar mig för andra. Jag värnar om min egentid och har saker jag måste få göra för att fungera som människa. Det ruckar jag inte på men jag ger gärna av mig själv till andra.
Inte alltid men ibland hoppas jag att man ska få något tillbaka, vilket man också får då och då men långt ifrån så mycket som man ger. Det gör väl egentligen inte så mycket. Få saker är väl härligare än att göra andra människor glada?
Men när det tar stopp då? När allt man offrar och allt slit man lägger ner slutar uppskattas eller kännas värt. Då börjar det ta emot att alltid säga "ja". Jag kom till en gräns där jag slutade säga ja hela tiden. Ovant, men välbehövligt. Men då, istället kom ju då detta underbara dåliga samvetet och ringde på dörren efter varje gång man gjort någon besviken.
Det är nästan värre än att säga ja.
Jag har haft en härlig vår. Roliga fester och resor har avlöst varann men även en längtan efter ro har gjort sig påmind.
Jag tänker mycket hela tiden. Lite för mycket ibland som de flesta av er kanske vet.
Jag tänker på mitt liv, min lycka, min frihet och vad jag vill få ut av mitt liv, mina vänner, mitt jobb och f*n och hans moster.
Kom fram till att jag var less på att ha dåligt samvete för ingenting!! Dåligt samvete för att jag träffar puff för sällan kan jag ta. Dåligt samvete för att jag är på tok för sällan på västkusten, befogat. Dåligt samvete för att ni där nere hälsar på mig för sällan, det kan ni ha!! =)
Men jag vill inte känna mig som en dålig människa för att jag vill vara ledig i sommar.
Mitt beslut, min tid och mina pengar!
Vill jag vara fattig i höst så är väl det min ensak?
Visst påverkas man av nära och kära när de tipsar och råder men jag är envis och bestämmer själv hur jag vill leva mitt liv, tack så mycket!
Min mamma har inte bestämt åt mig, jag gör det inte för Viktors skull. Det handlar inte om den underbara kille jag jobbar med, det handlar inte om Reinfeldt eller Herren Jesus själv.
Det handlar om att jag aldrig haft sommarsemester, det handlar om att jag behöver ett break för min egen skull. Det handlar om att jag vill prioritera mig själv och ingen annan ska bli sur för det. Det handlar om att jag kommer plugga och jobba i höst o totalt ha 5 dagar i månaden som jag är ledig och ska hinna vara med mina nära och kära, träna, plugga o åka till västkusten ibland!
Så jag har gett mig själv onödigt mycket ledigt i sommar av helt egoistiska skäl och det känns underbart!
Over and out!
puss
Ge Blod
Jag vill inte låta som en moraltant,verkligen inte..
Jag råkar bara tycka att alla som kan lämna blod ska göra det.
Det var ganska många år sedan jag registrerade mig på blodcentralen. Men litegrann som man bäddar får man ligga vart det för mig. Vägde för lite, dåligt hjärta och dåliga blodvärden satte stopp för hela alltet. När kroppen började återhämta kom det en långresa som sköt upp blodgivandet ytterliggare.
När jag väl skulle börja ge visade det sig att kroppen inte lyckas fixa till allt. Man är inte superman trots allt.
Det känns.
Jag vet inte hur många gånger jag har gått till blodcentralen nu, taggad till tusen för att bli helt sänkt när de tagit blodproverna på mig och sett att de är för dåliga.
De som jobbar där är alltid lika trevliga och man ser att de verkligen hoppas med en när man väntar på pipet som talar om blodets värde. Jag frågar om de inte kan ta blod av mig ändå eftersom blodet är användbart med faran med att ta mitt blod är för mig och inte mottagaren. Då känner jag att jag vill kunna avgöra det själv!
Min kropp, mitt blod och mina beslut, men icke.. de är stenhårda.
Så jag går ut därifrån som så många andra gånger nu och även om jag är beredd så blir det som en käftsmäll likförbannat..
Vet inte varför det gör mig så illa varje gång.
Sätter mig på bänken utanför i fem minuter som alltid. Tårarna kommer fast jag bestämt mig sedan innan att jag inte bryr mig. Skulle inte klara prata med någon just nu..
Det är ju för tusan ingen stor grej!!!
Men, jag hatar att gammal skit fortfarande fäller krokben för mig och jag hatar att inte ha kontroll över det här.
När det gått några minuter, tagit några andetag så känns allt bättre.
Helt okej faktiskt.
Sedan, dagarna efter blir jag lite besatt. besatt av att styra det jag kan. Vill lite hämnas på min kropp. Så jag simmar 1 timme, springer lite längre och tar i lite mer.
För att visa mig själv att det är jag som bestämmer och som sagt, hämnas lite på det där skitblodet.
Man ska inte hämnas på sin kropp. Det är det dummaste, DUMMASTE du kan göra.
Du ska ta hand om den, vårda den efter dina behov och känna harmoni i den.
Jag gör det för det mesta men just nu såhär tätt inpå blir jag mer dum än vad som är okej.
Det är ialla fall bra att jag är medveten om det själv. Då kanske det finns viss vett bakom pannbenet ändå..
Ikväll kommer min underbara Emelie på besök. Det ska bli härligt!!!
Pussss och kram
Kroppen är ju dock ett fantastiskt redskap, klarar att fixa det mesta bara man har lite tålamod.
Jag råkar bara tycka att alla som kan lämna blod ska göra det.
Det var ganska många år sedan jag registrerade mig på blodcentralen. Men litegrann som man bäddar får man ligga vart det för mig. Vägde för lite, dåligt hjärta och dåliga blodvärden satte stopp för hela alltet. När kroppen började återhämta kom det en långresa som sköt upp blodgivandet ytterliggare.
När jag väl skulle börja ge visade det sig att kroppen inte lyckas fixa till allt. Man är inte superman trots allt.
Det känns.
Jag vet inte hur många gånger jag har gått till blodcentralen nu, taggad till tusen för att bli helt sänkt när de tagit blodproverna på mig och sett att de är för dåliga.
De som jobbar där är alltid lika trevliga och man ser att de verkligen hoppas med en när man väntar på pipet som talar om blodets värde. Jag frågar om de inte kan ta blod av mig ändå eftersom blodet är användbart med faran med att ta mitt blod är för mig och inte mottagaren. Då känner jag att jag vill kunna avgöra det själv!
Min kropp, mitt blod och mina beslut, men icke.. de är stenhårda.
Så jag går ut därifrån som så många andra gånger nu och även om jag är beredd så blir det som en käftsmäll likförbannat..
Vet inte varför det gör mig så illa varje gång.
Sätter mig på bänken utanför i fem minuter som alltid. Tårarna kommer fast jag bestämt mig sedan innan att jag inte bryr mig. Skulle inte klara prata med någon just nu..
Det är ju för tusan ingen stor grej!!!
Men, jag hatar att gammal skit fortfarande fäller krokben för mig och jag hatar att inte ha kontroll över det här.
När det gått några minuter, tagit några andetag så känns allt bättre.
Helt okej faktiskt.
Sedan, dagarna efter blir jag lite besatt. besatt av att styra det jag kan. Vill lite hämnas på min kropp. Så jag simmar 1 timme, springer lite längre och tar i lite mer.
För att visa mig själv att det är jag som bestämmer och som sagt, hämnas lite på det där skitblodet.
Man ska inte hämnas på sin kropp. Det är det dummaste, DUMMASTE du kan göra.
Du ska ta hand om den, vårda den efter dina behov och känna harmoni i den.
Jag gör det för det mesta men just nu såhär tätt inpå blir jag mer dum än vad som är okej.
Det är ialla fall bra att jag är medveten om det själv. Då kanske det finns viss vett bakom pannbenet ändå..
Ikväll kommer min underbara Emelie på besök. Det ska bli härligt!!!
Pussss och kram
Kroppen är ju dock ett fantastiskt redskap, klarar att fixa det mesta bara man har lite tålamod.
Väderkär
Jag kan nog bli lite kär i alla årstider, till en början ialla fall. Tills vinterkylan riktigt tar tag om en eller regnet aldrig tycks vilja sluta falla.
Min favorit är nog ändå våren, den senare delen. Första doppet, första blommorna, första doften av gräs och sedan när syréenerna blommar går det alldeles för fort. Nu har de snart blommat klart för iår..
Det är tråkigt.. Jag gillar tanken på att ha allt det härliga framför mig. Försöker njuta av stunden men hinner ändå inte riktigt med.
Igår när jag simmade var jag i utebassängen på Eriksdal. Jag är helst ute den här årstiden men ibland är det en svärm av folk där och det pallar jag inte, då går jag in istället. Där det är minst folk vill jag simma.
Så igår när jag hade simmat klart och stretchade vid kanten kom det en barndoms eller semesterdoft jag bara älskar.
Doften av varma,varma plattor och sedan vatten som hällts på för att kyla ner.
Ljuvligt!!
Sommarminnen, semesterminnen, ja rubbet och det fyllde mig med en sommarlycka och en förhoppning att denna sommaren kommer bi kanon. Tror den blir bra. Det känns ialla fall lovande.
solen har lyst flera timmar redan och om 30 minuter är jag påväg in till stan för att simma och sedan ska gänget ses på kalhällsbadet. Får se om jag slumrar till eller om jag håller mina ögon öppna..
Om jag inte klarar hålla mig vaken tror jag att jag kommer slumra med ett solskensleende på läpparna.
Känns som en sådan dag.
Min favorit är nog ändå våren, den senare delen. Första doppet, första blommorna, första doften av gräs och sedan när syréenerna blommar går det alldeles för fort. Nu har de snart blommat klart för iår..
Det är tråkigt.. Jag gillar tanken på att ha allt det härliga framför mig. Försöker njuta av stunden men hinner ändå inte riktigt med.
Igår när jag simmade var jag i utebassängen på Eriksdal. Jag är helst ute den här årstiden men ibland är det en svärm av folk där och det pallar jag inte, då går jag in istället. Där det är minst folk vill jag simma.
Så igår när jag hade simmat klart och stretchade vid kanten kom det en barndoms eller semesterdoft jag bara älskar.
Doften av varma,varma plattor och sedan vatten som hällts på för att kyla ner.
Ljuvligt!!
Sommarminnen, semesterminnen, ja rubbet och det fyllde mig med en sommarlycka och en förhoppning att denna sommaren kommer bi kanon. Tror den blir bra. Det känns ialla fall lovande.
solen har lyst flera timmar redan och om 30 minuter är jag påväg in till stan för att simma och sedan ska gänget ses på kalhällsbadet. Får se om jag slumrar till eller om jag håller mina ögon öppna..
Om jag inte klarar hålla mig vaken tror jag att jag kommer slumra med ett solskensleende på läpparna.
Känns som en sådan dag.
Utkast: Juni 4, 2011
"Så du menar att när man som par skaffar barn tar kärleken slut?"
"Japp!"
Såhär inleddes min och Puffs säkert 1,5 timmars diskussion igår eftermiddag. Den ledde egentligen ingenstans kom vi fram till igår men idag har jag tänkt en del på allt vi sa och även om vi inte får med oss den andra på allt man tycker och tänker så öppnar det nya vinklar och vissa saker man inte tänkt på.
Jag är den som tror att kärleken dör. Det trodde ni inte va? Optimisten själv som vill tro att kärleken alltid segrar. Men det är inte så att jag VILL ha rätt, motbevisa mig gärna men det känns som alla man pratar med som har barn pratar om sina förhållanden som praktiska ting, om de nu stannat i det vill säga.
Jag frågar hoppfullt, "Men är ni kära fortfarande?"
Nej inte direkt blir ofta svaret.
Okej det köper jag, man kan inte vara superförälskad för alltid. Det vore dock ganska nice..
Jag omformulerar min fråga, nästan som en journalist försöker jag få de svaren jag vill ha på pappret så min story blir intressant för läsarna.
"Men om du tittar på honom så känner du väl i alla fall att han gör dej hel, lycklig och får dig att känna dig speciell och att du inte vill vakna hos någon annan varje morgon även om du då och då tvivlar?"
"Haha.. nej men han är ju bra med barnen, man måste tänka på barnen"
Det var ungefär här, vid femte mäniskan jag hört samma från som jag gav upp.
Okej, ni vinner. Barnet kommer och kärleken dör.
När de ser hur den lilla chansen till att jag vill skaffa barn bara försvinner blir det fart på dom, då ska de övertala mig istället.
"Men barn är det bästa, såfort du fått det skiter du i resten"
Men hallå! Jag VILL inte ens känna så juh!!
Jag vill inte romantisera, det är klart det är tufft i början, kärleken kanske får tåla en viss väntan men går det väcka gnistan igen? Jag undrar jag..
Fram tills nu var mitt och Puffs samtal ganska kul. Men här någonstans blev jag faktiskt lite ledsen, eller upprörd för jag fick känslan av att hon tyckte att jag trodde allt handlade om utseendet.
Det gjorde mig lite stött för jag vill verkligen säga att jag inte är utseendefixerad på något sätt förutom när det gäller mig själv i förhållande till hur jag ställer mig till viktökning, men det är bara min personliga vikt det gäller, INGEN annans nu och har aldrig varit.
Viktigt för mig att understryka det.
DÄREMOT, kalla mig gärna ytlig då om ni tycker så men jag tror ändå att vårt yttre spelar roll. Man blir kär i en person. I personligheten, humorn, hjärtat, kroppen och utseendet.
Har jag rätt?
Okej, anta att jag faktiskt har rätt nu.
Din pojvän eller flickvän tycker ju såklart om dig för den du är men inte minst för att du är vacker och har en kropp han/hon gillar.
Men hur mycket han/hon gillar det hon ser kommer det alltid finnas snyggare eller sexigare människor därute. Det är sant och helt okej för när du går hem och lägger dig i sängen har du precis det du vill ha och när du ser den snygging på krogen vet du att du har en egen snygging hemma, den enda du vill ha.
Men om du slutar känna att den som ligger i sängen är den du vill ha, när personen inte attraherar dig på samma sätt längre.. ja då tror jag att hjulet börjar snurra lite.. inte mycket men kanske tillräckligt för att inte riktigt kunna sluta?
Då tror jag det kan bidra stort och leda till att man går skilda vägar, för vi har så sjukt många valmöjligheter nuförtiden och inget är riktigt konstigt längre.
Det finns de som är tillsammans livet ut.
Min mormor och morfar för att ta ett par. Tror inte de är kär-kära men de har hittat en djup kärlek som är given men kravlös.
För man skilde sig inte när de var unga och vi kanske skulle klara mer än vi tror idag.
samtidigt har vi de som stannar och mår dåligt men stannar för barnens skull. GALET!!
Vi får aldrig glömma oss själva. ALDRIG
Men allt ska kanske inte vara enkelt eller svart eller vitt.
Puff frågade en äldre bekant som träffat sin man vid 13, barn vid 18 o gifta vid 20. Fortfarande gifta när de nu passerat 60.
"Är du fortfarande kär i din man?"
Svaret fick mig att lugna ner min förlorade tro på kärleken.
"Varje dag han skjutsat mig till jobbet och jag ser hans bil åka så saknar jag honom"
Kär eller inte fick vi inte veta rakt av men det kändes helt plötsligt som värdelös information.
Jag är kanske mest rädd att det jag slitit mig loss från kommit ifatt mig, fortfarande påverkar och är livrädd att jag ska få rätt. Blir jag någonsin lämnad eller lämnar själv för att jag hatar den jag är har jag haft rätt i mina fel hela tiden och det skulle vara fruktansvärt.
Kan inte riktigt förklara som jag menar känner jag, kände likadant igår. Frustrerande.
Det komiska är att om det aldrig inträffar, om jag hade fel i det jag intalde mig. Om någon faktiskt skulle stanna när man är så jäkla urspårad man bara kan så har jag sparkat på mig själv i onödan. Det är ju inte ens någon annans sparkar. Bara en sån sak.
Älska sig själv va? Fucking perfect.. Yeah right!
"Japp!"
Såhär inleddes min och Puffs säkert 1,5 timmars diskussion igår eftermiddag. Den ledde egentligen ingenstans kom vi fram till igår men idag har jag tänkt en del på allt vi sa och även om vi inte får med oss den andra på allt man tycker och tänker så öppnar det nya vinklar och vissa saker man inte tänkt på.
Jag är den som tror att kärleken dör. Det trodde ni inte va? Optimisten själv som vill tro att kärleken alltid segrar. Men det är inte så att jag VILL ha rätt, motbevisa mig gärna men det känns som alla man pratar med som har barn pratar om sina förhållanden som praktiska ting, om de nu stannat i det vill säga.
Jag frågar hoppfullt, "Men är ni kära fortfarande?"
Nej inte direkt blir ofta svaret.
Okej det köper jag, man kan inte vara superförälskad för alltid. Det vore dock ganska nice..
Jag omformulerar min fråga, nästan som en journalist försöker jag få de svaren jag vill ha på pappret så min story blir intressant för läsarna.
"Men om du tittar på honom så känner du väl i alla fall att han gör dej hel, lycklig och får dig att känna dig speciell och att du inte vill vakna hos någon annan varje morgon även om du då och då tvivlar?"
"Haha.. nej men han är ju bra med barnen, man måste tänka på barnen"
Det var ungefär här, vid femte mäniskan jag hört samma från som jag gav upp.
Okej, ni vinner. Barnet kommer och kärleken dör.
När de ser hur den lilla chansen till att jag vill skaffa barn bara försvinner blir det fart på dom, då ska de övertala mig istället.
"Men barn är det bästa, såfort du fått det skiter du i resten"
Men hallå! Jag VILL inte ens känna så juh!!
Jag vill inte romantisera, det är klart det är tufft i början, kärleken kanske får tåla en viss väntan men går det väcka gnistan igen? Jag undrar jag..
Fram tills nu var mitt och Puffs samtal ganska kul. Men här någonstans blev jag faktiskt lite ledsen, eller upprörd för jag fick känslan av att hon tyckte att jag trodde allt handlade om utseendet.
Det gjorde mig lite stött för jag vill verkligen säga att jag inte är utseendefixerad på något sätt förutom när det gäller mig själv i förhållande till hur jag ställer mig till viktökning, men det är bara min personliga vikt det gäller, INGEN annans nu och har aldrig varit.
Viktigt för mig att understryka det.
DÄREMOT, kalla mig gärna ytlig då om ni tycker så men jag tror ändå att vårt yttre spelar roll. Man blir kär i en person. I personligheten, humorn, hjärtat, kroppen och utseendet.
Har jag rätt?
Okej, anta att jag faktiskt har rätt nu.
Din pojvän eller flickvän tycker ju såklart om dig för den du är men inte minst för att du är vacker och har en kropp han/hon gillar.
Men hur mycket han/hon gillar det hon ser kommer det alltid finnas snyggare eller sexigare människor därute. Det är sant och helt okej för när du går hem och lägger dig i sängen har du precis det du vill ha och när du ser den snygging på krogen vet du att du har en egen snygging hemma, den enda du vill ha.
Men om du slutar känna att den som ligger i sängen är den du vill ha, när personen inte attraherar dig på samma sätt längre.. ja då tror jag att hjulet börjar snurra lite.. inte mycket men kanske tillräckligt för att inte riktigt kunna sluta?
Då tror jag det kan bidra stort och leda till att man går skilda vägar, för vi har så sjukt många valmöjligheter nuförtiden och inget är riktigt konstigt längre.
Det finns de som är tillsammans livet ut.
Min mormor och morfar för att ta ett par. Tror inte de är kär-kära men de har hittat en djup kärlek som är given men kravlös.
För man skilde sig inte när de var unga och vi kanske skulle klara mer än vi tror idag.
samtidigt har vi de som stannar och mår dåligt men stannar för barnens skull. GALET!!
Vi får aldrig glömma oss själva. ALDRIG
Men allt ska kanske inte vara enkelt eller svart eller vitt.
Puff frågade en äldre bekant som träffat sin man vid 13, barn vid 18 o gifta vid 20. Fortfarande gifta när de nu passerat 60.
"Är du fortfarande kär i din man?"
Svaret fick mig att lugna ner min förlorade tro på kärleken.
"Varje dag han skjutsat mig till jobbet och jag ser hans bil åka så saknar jag honom"
Kär eller inte fick vi inte veta rakt av men det kändes helt plötsligt som värdelös information.
Jag är kanske mest rädd att det jag slitit mig loss från kommit ifatt mig, fortfarande påverkar och är livrädd att jag ska få rätt. Blir jag någonsin lämnad eller lämnar själv för att jag hatar den jag är har jag haft rätt i mina fel hela tiden och det skulle vara fruktansvärt.
Kan inte riktigt förklara som jag menar känner jag, kände likadant igår. Frustrerande.
Det komiska är att om det aldrig inträffar, om jag hade fel i det jag intalde mig. Om någon faktiskt skulle stanna när man är så jäkla urspårad man bara kan så har jag sparkat på mig själv i onödan. Det är ju inte ens någon annans sparkar. Bara en sån sak.
Älska sig själv va? Fucking perfect.. Yeah right!
Rädsla
Ibland har jag kunnat känna mig imum mot nyheter omkring mig. Att man inte reflekterar över katastrofer när de inträffar osv.
Det är kanske så vi alla fungerar för att kunna orka reagera på det vi själva tycker är viktigt för oss eller så påverkas vi helt enkelt av olika saker.
Jag har verkligen älskat mitt jobb under dessa två åren jag varit där. Visst har det varit toppar och dalar men så är det ju med det mesta. Däremot är det omöjligt att inte bli personlig. I alla fall för mig, jag hade inte kunnat göra mitt jobb till 120% från hjärtat om jag inte vore personlig. Däremot kan det tära på psyket att vara personlig och att ta till sig en hel familj så som jag har gjort.
Jag har blivit precis livrädd för att åka bil sedan jag började jobba med killen. Det går bra att köra själv men när någon annan kör bli jag lite kallsvettig och jag tycker oftast om inte alltid att det går alldeles för fort!
Jag kommer på mig själv med att sitta intill den som kör och bromsa hårt med foten, som att jag på vis påverkar farten..
Vissa gånger går det bättre än andra. Jag vet inte vad det beror på men har jag en "bra" bildag tänker jag inte så mycket alls på det medan vissa bilturer bara är helt hemska från början till slut.
Åkte bil hem från västkusten efter mitt och Emelies kalas och då sov jag en stund sedan satt jag och höll andan på motorvägen, blundade till och från och önskade att vi var hemma. Varje omkörning gav mig kalla kårar och jag trodde vi skulle krocka minst tio gånger och då var det inte någon slarvkörning eller så, absolut inte det är bara jag som flippar ur.
Jag hatar att tänka på att mina nära och kära kör bil varje dag. Jag kan ringa Martin ibland bara för att höra att allt är bra, få säga kör försiktigt för att efter samtalet känna att klumpen i magen fortfarande sitter kvar, för de ska ju ut i trafiken snart igen. Mamma, pappa, martin och alla andra som jag bryr mig om.
Jag är livrädd för att få det där samtalet som skulle ändra hela mitt liv och jag är livrädd och frustrerad för att jag inte har makten över deras säkerhet.
Kom till jobbet i söndags kväll, skulle jobba natt och familjens kusinbarn och hans kompis hade dött i en bilolycka nu i helgen. Det hade inte gått att identifiera killarna pga av skadorna. De skulle ta studenten om ett par veckor.
Fick se han på facebook. En fin kille med en söt flickvän. 18 år och hungrig på livet, glad att skolan snart är slut och framtiden väntar. Jag visste inte vad jag skulle säga. Tänkte på hans familj och på min egen.
Kom på att jag fått skjuts till jobbet så jag sprang iväg o kastade iväg ett sms.
"Är du hemma än!?"
paniken o oron hann komma innan svaret kom, helt obefogat men omöjlig att kontrollera.
Svaret kom.
"hemma"
Lättnaden gjorde att jag nästan blev yr. För att sedan skaka på huvudet. Detta kommer bli min död. Min rädsla för jag vet vad som kan hända och lever med det som händer efter en olycka så nära mig. Det är inte min familj men det spelar ingen roll.
Det tär ändå och jag hoppas att oron lägger sig. Respekten ska finnas men det här halvt hysteriska måste lämna. Det kanske blir lättare när jag inte jobbar heltid där, men jag undrar det..
Kör försiktigt alla ni som kör, kom hellre fram försent än aldrig.
Det är aldrig värt att ta några risker.
Massa kärlek
//Antz
Det är kanske så vi alla fungerar för att kunna orka reagera på det vi själva tycker är viktigt för oss eller så påverkas vi helt enkelt av olika saker.
Jag har verkligen älskat mitt jobb under dessa två åren jag varit där. Visst har det varit toppar och dalar men så är det ju med det mesta. Däremot är det omöjligt att inte bli personlig. I alla fall för mig, jag hade inte kunnat göra mitt jobb till 120% från hjärtat om jag inte vore personlig. Däremot kan det tära på psyket att vara personlig och att ta till sig en hel familj så som jag har gjort.
Jag har blivit precis livrädd för att åka bil sedan jag började jobba med killen. Det går bra att köra själv men när någon annan kör bli jag lite kallsvettig och jag tycker oftast om inte alltid att det går alldeles för fort!
Jag kommer på mig själv med att sitta intill den som kör och bromsa hårt med foten, som att jag på vis påverkar farten..
Vissa gånger går det bättre än andra. Jag vet inte vad det beror på men har jag en "bra" bildag tänker jag inte så mycket alls på det medan vissa bilturer bara är helt hemska från början till slut.
Åkte bil hem från västkusten efter mitt och Emelies kalas och då sov jag en stund sedan satt jag och höll andan på motorvägen, blundade till och från och önskade att vi var hemma. Varje omkörning gav mig kalla kårar och jag trodde vi skulle krocka minst tio gånger och då var det inte någon slarvkörning eller så, absolut inte det är bara jag som flippar ur.
Jag hatar att tänka på att mina nära och kära kör bil varje dag. Jag kan ringa Martin ibland bara för att höra att allt är bra, få säga kör försiktigt för att efter samtalet känna att klumpen i magen fortfarande sitter kvar, för de ska ju ut i trafiken snart igen. Mamma, pappa, martin och alla andra som jag bryr mig om.
Jag är livrädd för att få det där samtalet som skulle ändra hela mitt liv och jag är livrädd och frustrerad för att jag inte har makten över deras säkerhet.
Kom till jobbet i söndags kväll, skulle jobba natt och familjens kusinbarn och hans kompis hade dött i en bilolycka nu i helgen. Det hade inte gått att identifiera killarna pga av skadorna. De skulle ta studenten om ett par veckor.
Fick se han på facebook. En fin kille med en söt flickvän. 18 år och hungrig på livet, glad att skolan snart är slut och framtiden väntar. Jag visste inte vad jag skulle säga. Tänkte på hans familj och på min egen.
Kom på att jag fått skjuts till jobbet så jag sprang iväg o kastade iväg ett sms.
"Är du hemma än!?"
paniken o oron hann komma innan svaret kom, helt obefogat men omöjlig att kontrollera.
Svaret kom.
"hemma"
Lättnaden gjorde att jag nästan blev yr. För att sedan skaka på huvudet. Detta kommer bli min död. Min rädsla för jag vet vad som kan hända och lever med det som händer efter en olycka så nära mig. Det är inte min familj men det spelar ingen roll.
Det tär ändå och jag hoppas att oron lägger sig. Respekten ska finnas men det här halvt hysteriska måste lämna. Det kanske blir lättare när jag inte jobbar heltid där, men jag undrar det..
Kör försiktigt alla ni som kör, kom hellre fram försent än aldrig.
Det är aldrig värt att ta några risker.
Massa kärlek
//Antz
Viljan finns i alla hörn
Den här tiden på året vill jag bara frysa. Stanna för att hinna med. Våren och sommaren tycks alltid komma smygande, nästan lite långsamt men så säger det bara pang när syrénerna slår ut i blom och då vill jag bara stanna.
Jag ska börja plugga i höst.
Det ni.
Jag är jättetaggad. Lite ovan känsla. Men precis så som jag ville ha det. Jag har skolvägrat för lusten för att plugga har inte velat infinna sig. Jag har varit nöjd med allt jag gjort och inte vetat vad jag vill bli så varför ska jag då sitta i skolbänken och kosta pengar?
Me nu vill jag plugga och det ska bli jättekul. Ska plugga till hälsopedagog så det är väl ingen som kommer bli förvånad. =)
Apropå hälsa.. Sprang Göteborgsvarvet i lördags och jag satte personligt rekord.
1.48 h.
Jag behövde det där.
Verkligen.
Ibland känns det som jag slutat prestera.
Jag tävlar aldrig i någon sport längre.
För att jag är feg? Tiden räcker inte eller är jag inte bra nog att tävla längre?
Kanske en mix av allt men så i lördags med Emelies träningsklocka på armen blev jag som tokig när jag insåg att om jag höll tempot hela vägen skulle jag komma under två timmar.
Jag taggade till mer än jag gjort på länge! Jag sprang om löpare efter löpare och det kändes som jag kunde springa för alltid. Jag bara sprang.
Kände mig starkare än på länge och fick en känsla att "fan jag är ju fortfarande grym på att springa!" Det är inte borta som jag har trott.
Jag gav inte ens allt hela vägen i mål.
A visst tänker ni, det är lätt att säga nu i efterhand, "jag hade mer att ge" men det är sant.
Grejen är den att när jag blir så tävlingstaggad glömmer jag bort att känna efter hur jag mår.
Det känns som jag mår bra men jag har ju en förmåga att inte känna när mitt hjärta sackar efter. Det är jobbigt att jag inte kan lita på mig själv i alla lägen när det kommer till min kropp.
Jag känner inte alltid det jag borde känna och då måste jag ibland bromsa ner mig för att inte riskera något.
En tid i mitt liv hade det varit värt att springa tills det bara tog stopp men nu kan jag ändå tänka att jag borde stanna innan allt stannar utan att fråga. Jag säger inte att jag alltid kommer vara så klok för när jag väl springer och har ett mål. Nej då stannar jag inte i första taget men tanken på att jag borde tänka ett steg längre är väl en bra början i alla fall?
Vi kan inte begära för mycket av oss själva. Vi är ju faktiskt bara människor.
//Antz
Självupptagen fast nääää
I måndags när jag hade simmat mina 45 minuter och tagit ut mig mesta möjliga och sedan bastat efter satt jag i egna tankar och gick loss på mitt kokossmör från Body shop. Den lukten får mig alltid på gott humör.
Konstigt att dofter kan väcka så mycket känslor i oss va? Ibland blir jag faccinerad av hur mycket från min barndom som kommer tillbaka till mig när jag känner olika dofter...
Precis som jag var fem om igen och tyckte att min mamma var den modigaste i hela världen och inte fattade vare sig varför löven föll på hösten eller varför snön är vit.
Nu tjugo år senare har hon gett mig svar på många frågor men även alltid varit på min sida och då även när jag haft fel och inte varit rättvis.
Jag spårade ur lite nu, dofternas vikt ni vet..
Nej grejen var att när jag satt där kom det en äldre dam med sitt lilla barnbarn. Flickan klädde av sig till trosor och strumpor, ställde sig framför spegeln vid mig och showade och speglade sig. Hon vände sig mot sin mormor.
"-Mormor, ser jag tuff ut?"
Nu började jag småle för mig själv.
"-Jag vet inte hur man ser ut när man ser tuff ut." Där kom svaret.
"-Jag tycker jag ser snygg ut!" (Nu bara jag fullkomligt älskade denna ungen!)
DÅ, precis DÅ sabbade mormor allt! (enligt mig)
"-Man säger inte att man själv ser snygg ut, då är man självupptagen!
"-Vad är självupptagen? frågade flickan därefter.
Hon hann inte få svaret innan nåt nytt hände och det hela avbröts
Men jag hann bli ledsen. Va fan är det för fel på folk?!
En femåring ska inte vara något annat än självupptagen enligt mig. Det är dom och deras som räknas och om hon nu tycker hon är snygg så är väl det underbart!!? Eller...? Jag kanske är dum i skallen men så länge hon tycker hon är underbar men ändå kan berömma andra ser jag bara fördelar i detta.
Ja mormor, kom tillbaka och gnäll när flickebarnet är 18 och hatar sig själv över allt annat på jorden.
SUCK...
Snälla människor. Sluta skäms för att säga att ni är vackra!!
Ni är alla vackra, så sträck på er och säg det högt framför spegeln för ingen annan kommer göra det åt er.
Även om de tycker det..
Jag såg en bukett prästkragar häromdagen i ett TV sammanhang.
Jag ÄLSKAR prästkragar!!!!
Man blir alltid glad av dom. Det går nog inte att kliva in i ett rum med prästkragar och vara arg. 10.000 röda rosor eller en bukett prästkragar? PRÄSTKRAGAR
Blommor i håret? PRÄSTKRAGAR
I alla val i alla kategorier blir svaret detsamma, PRÄSTKRAGAR
Tack för mig, HEJ!!
//Antz
Konstigt att dofter kan väcka så mycket känslor i oss va? Ibland blir jag faccinerad av hur mycket från min barndom som kommer tillbaka till mig när jag känner olika dofter...
Precis som jag var fem om igen och tyckte att min mamma var den modigaste i hela världen och inte fattade vare sig varför löven föll på hösten eller varför snön är vit.
Nu tjugo år senare har hon gett mig svar på många frågor men även alltid varit på min sida och då även när jag haft fel och inte varit rättvis.
Jag spårade ur lite nu, dofternas vikt ni vet..
Nej grejen var att när jag satt där kom det en äldre dam med sitt lilla barnbarn. Flickan klädde av sig till trosor och strumpor, ställde sig framför spegeln vid mig och showade och speglade sig. Hon vände sig mot sin mormor.
"-Mormor, ser jag tuff ut?"
Nu började jag småle för mig själv.
"-Jag vet inte hur man ser ut när man ser tuff ut." Där kom svaret.
"-Jag tycker jag ser snygg ut!" (Nu bara jag fullkomligt älskade denna ungen!)
DÅ, precis DÅ sabbade mormor allt! (enligt mig)
"-Man säger inte att man själv ser snygg ut, då är man självupptagen!
"-Vad är självupptagen? frågade flickan därefter.
Hon hann inte få svaret innan nåt nytt hände och det hela avbröts
Men jag hann bli ledsen. Va fan är det för fel på folk?!
En femåring ska inte vara något annat än självupptagen enligt mig. Det är dom och deras som räknas och om hon nu tycker hon är snygg så är väl det underbart!!? Eller...? Jag kanske är dum i skallen men så länge hon tycker hon är underbar men ändå kan berömma andra ser jag bara fördelar i detta.
Ja mormor, kom tillbaka och gnäll när flickebarnet är 18 och hatar sig själv över allt annat på jorden.
SUCK...
Snälla människor. Sluta skäms för att säga att ni är vackra!!
Ni är alla vackra, så sträck på er och säg det högt framför spegeln för ingen annan kommer göra det åt er.
Även om de tycker det..
Jag såg en bukett prästkragar häromdagen i ett TV sammanhang.
Jag ÄLSKAR prästkragar!!!!
Man blir alltid glad av dom. Det går nog inte att kliva in i ett rum med prästkragar och vara arg. 10.000 röda rosor eller en bukett prästkragar? PRÄSTKRAGAR
Blommor i håret? PRÄSTKRAGAR
I alla val i alla kategorier blir svaret detsamma, PRÄSTKRAGAR
Tack för mig, HEJ!!
//Antz
det är aldrig försent att skapa en bra barndom
Blå eller röd prick, + eller - gravid eller EJ gravid. Testen är många och sättet man får resultaten är uppenbarligen otaliga. Resultaten visar ändå att väldigt många människor blir gravida.
Rika, fattiga, gamla som unga, långa, korta, svenskar eller utlänningar.
Bra människor blir gravida och de vi kallar "mindre" bra föräldramatrial blir gravida.
Alla människor är olika och bär på ett förflutet i en liten eller stor ryggsäck. Innehållet är olika men 99.999% av alla har samma önskan och vilja nedpackat i ytterfacket, att bli en bra förälder.
Den bästa.
Det är omöjligt att kora en vinnare i den tävlingen så alla nöjer sej med att bli en bra förälder.
Good enough!
Tävlingen kanske fortgår i det tysta, där ska jag inte uttala mig. Det är säkert lite individuellt.
Vi föds. Våra föräldrar bygger en grund för oss att stå på. De bygger den med mat, tillit och kunskap. Sedan överöser de oss med gränslös kärlek. Vi växer, blir mer stabila. Trillar gör vi titt som tätt. Ibland går det ganska smärtfritt medan vissa fall svider ordentligt.
Vi faller både fysiskt och psykiskt, det är en del av resan.
När såret läkt helt eller sårskorpan som trillat av visar ärret har vi kanske lärt oss något av fallet. Vi trillar nog oftare än vi tror, grejen är bara den att i många fall har våra underbara föräldrar hunnit före och fångat upp oss precis innan vi slår i backen och på så vis skyddat oss från vissa smärtsamma läxor.
När vi är barn tänker vi inte så mycket på lycka eller prestation. Det kommer lixom automatiskt eller näst intill. När vi blir äldre och mer självständiga börjar vi ta ansvar för vårt eget liv på ett annat sätt. Vi vet vad vi gillar och inte gillar. Vi kanske har drömmar vi vill förverkliga och vi börjar jobba oss framåt.
Sen då... När vi gjort allt vi trodde att vi ville, rest till alla de där länderna vi pratat om, lärt oss de språken vi ville, fått jobbet vi sökt och haft killen eller tjejen vi trodde var svaret på alla böner, igen?
Gett allt vi orkade för att känna oss tillfredställda men ändå inte gör det.
Läser igenom det "LYCKLIGA"
kontaktet och checkar av punkt efter punkt med saker vi gjort men på raden för din underskrift hejdar du dig. Kan ju inte skriva på när jag inte är lycklig. Eller?
Ännu värre måste väl vara om någon mindre bildad än du, mindre berest och med förre romanser på nacken än du skulle vara lyckligare?
"Ditt liv är ju såå mycket sämre än mitt, du kan ju inte vara LYCKLIGARE än jag?"
Det är nu det är dags att anklaga dina kära föräldrar. Om du gjort allt och ändå inte är lycklig måste det ju vara deras fel eller hur?
Jag blir galen på det här!!! Människans ständiga behov att skylla på någon, hitta skyldiga och ansvariga för precis allt som går fel!
Handlar det om hitta skyldiga för att förhindra att en olycka som skett ska ske igen är jag med. Då finns det ett vettigt syfte men att bara skylla ifrån sig är bara barnsligt!
När du fick ditt drömjobb eller besteg den där bergstoppen du drömt om, ringde du mamma och pappa då för att tacka för att du tog dig dit du ville?
Nej knappast, men om du inte tar dig upp är det garanterat deras fel.
Det finns de som växer upp med begränsade tillgångar och sämre förutsättningar. Tassar upp på morgonen. Spritlukten dominerar i huset. Inte väcka pappa som är "trött". Trött för han jobbar mycket. Fast egentligen helt däck för han har supit i ett dygn. Det finns de ungdomar som kan vara ute två dygn utan att någon ens har saknat dem.
Hade dessa barn växt upp och fuckat up och varit bittra på sina föräldrar skulle jag ha förståelse på ett annat vis. Fortfarande kan de med hjälp, vilja och en jädra styrka skaffa sig en bra barndom.
Vissa av dessa barn råkar illa ut. Men vissa utav dem är suveräna.
De vägrar se sig som offer!
De kämpar för sin egen skull, ger allt för att bli lyckliga för att de vet att inget kommer gratis. De skulle aldrig skylla motgångar på sitt förflutna, även om de om någon besitter rätten att göra det!
Nej det är de som haft det för bra som gnäller. En örfil skulle de ha.
Ett uppvaknade.
Imorse tänkte jag på mina föräldrar. De älskar mig gränslöst men jag kan ändå undra.
Är det verkligen värt det?
Ja menar, all oro, allt slit, alla tårar... För att ha barn. Vad kan jag ge dom som betalar tillbaka allt de har offrat och gett för min skull?
Bebisåren var säkert massa oro, trotsåldern barta jävlig. Sen var man kanske lite skön där ett par år innan man blev tonåring och trotsig på ett nytt sätt. Sedan började partyåren då de satt hemma o glodde oroligt på klockan. Mammorna ialla fall. Sen blev jag stor och "självständig". Då fuckade jag up hela livet och vände tillvaron upp och ner. Nya tårar, ny oro och mer slit.
Hur kan det någonsin vara värt det? Jag kommer nog aldrig förstå.
Jag tycker att våra föräldrar är de starkaste och mest osjälviska människorna på denna jorden. Vi uppskattar dem för lite. På tok för lite men det är ändå mänskligt men att skylla våra egna misslyckande på dom är sjukt!
Alla har vi ansvar för våra liv och vår egen lycka. Allt kommer inte gratis. Våra föräldrar har gett oss en jädra skjuts framåt men nu är det väl ändå dags att börja trampa själv? Om du vacklar och vänder dig om kommer de garanterat stå där och har ALLTID gjort. Du är bara för bortskämd för att se det.
Jag beundrar alla föräldrar.
ROGER!!
//Antz
Rika, fattiga, gamla som unga, långa, korta, svenskar eller utlänningar.
Bra människor blir gravida och de vi kallar "mindre" bra föräldramatrial blir gravida.
Alla människor är olika och bär på ett förflutet i en liten eller stor ryggsäck. Innehållet är olika men 99.999% av alla har samma önskan och vilja nedpackat i ytterfacket, att bli en bra förälder.
Den bästa.
Det är omöjligt att kora en vinnare i den tävlingen så alla nöjer sej med att bli en bra förälder.
Good enough!
Tävlingen kanske fortgår i det tysta, där ska jag inte uttala mig. Det är säkert lite individuellt.
Vi föds. Våra föräldrar bygger en grund för oss att stå på. De bygger den med mat, tillit och kunskap. Sedan överöser de oss med gränslös kärlek. Vi växer, blir mer stabila. Trillar gör vi titt som tätt. Ibland går det ganska smärtfritt medan vissa fall svider ordentligt.
Vi faller både fysiskt och psykiskt, det är en del av resan.
När såret läkt helt eller sårskorpan som trillat av visar ärret har vi kanske lärt oss något av fallet. Vi trillar nog oftare än vi tror, grejen är bara den att i många fall har våra underbara föräldrar hunnit före och fångat upp oss precis innan vi slår i backen och på så vis skyddat oss från vissa smärtsamma läxor.
När vi är barn tänker vi inte så mycket på lycka eller prestation. Det kommer lixom automatiskt eller näst intill. När vi blir äldre och mer självständiga börjar vi ta ansvar för vårt eget liv på ett annat sätt. Vi vet vad vi gillar och inte gillar. Vi kanske har drömmar vi vill förverkliga och vi börjar jobba oss framåt.
Sen då... När vi gjort allt vi trodde att vi ville, rest till alla de där länderna vi pratat om, lärt oss de språken vi ville, fått jobbet vi sökt och haft killen eller tjejen vi trodde var svaret på alla böner, igen?
Gett allt vi orkade för att känna oss tillfredställda men ändå inte gör det.
Läser igenom det "LYCKLIGA"
kontaktet och checkar av punkt efter punkt med saker vi gjort men på raden för din underskrift hejdar du dig. Kan ju inte skriva på när jag inte är lycklig. Eller?
Ännu värre måste väl vara om någon mindre bildad än du, mindre berest och med förre romanser på nacken än du skulle vara lyckligare?
"Ditt liv är ju såå mycket sämre än mitt, du kan ju inte vara LYCKLIGARE än jag?"
Det är nu det är dags att anklaga dina kära föräldrar. Om du gjort allt och ändå inte är lycklig måste det ju vara deras fel eller hur?
Jag blir galen på det här!!! Människans ständiga behov att skylla på någon, hitta skyldiga och ansvariga för precis allt som går fel!
Handlar det om hitta skyldiga för att förhindra att en olycka som skett ska ske igen är jag med. Då finns det ett vettigt syfte men att bara skylla ifrån sig är bara barnsligt!
När du fick ditt drömjobb eller besteg den där bergstoppen du drömt om, ringde du mamma och pappa då för att tacka för att du tog dig dit du ville?
Nej knappast, men om du inte tar dig upp är det garanterat deras fel.
Det finns de som växer upp med begränsade tillgångar och sämre förutsättningar. Tassar upp på morgonen. Spritlukten dominerar i huset. Inte väcka pappa som är "trött". Trött för han jobbar mycket. Fast egentligen helt däck för han har supit i ett dygn. Det finns de ungdomar som kan vara ute två dygn utan att någon ens har saknat dem.
Hade dessa barn växt upp och fuckat up och varit bittra på sina föräldrar skulle jag ha förståelse på ett annat vis. Fortfarande kan de med hjälp, vilja och en jädra styrka skaffa sig en bra barndom.
Vissa av dessa barn råkar illa ut. Men vissa utav dem är suveräna.
De vägrar se sig som offer!
De kämpar för sin egen skull, ger allt för att bli lyckliga för att de vet att inget kommer gratis. De skulle aldrig skylla motgångar på sitt förflutna, även om de om någon besitter rätten att göra det!
Nej det är de som haft det för bra som gnäller. En örfil skulle de ha.
Ett uppvaknade.
Imorse tänkte jag på mina föräldrar. De älskar mig gränslöst men jag kan ändå undra.
Är det verkligen värt det?
Ja menar, all oro, allt slit, alla tårar... För att ha barn. Vad kan jag ge dom som betalar tillbaka allt de har offrat och gett för min skull?
Bebisåren var säkert massa oro, trotsåldern barta jävlig. Sen var man kanske lite skön där ett par år innan man blev tonåring och trotsig på ett nytt sätt. Sedan började partyåren då de satt hemma o glodde oroligt på klockan. Mammorna ialla fall. Sen blev jag stor och "självständig". Då fuckade jag up hela livet och vände tillvaron upp och ner. Nya tårar, ny oro och mer slit.
Hur kan det någonsin vara värt det? Jag kommer nog aldrig förstå.
Jag tycker att våra föräldrar är de starkaste och mest osjälviska människorna på denna jorden. Vi uppskattar dem för lite. På tok för lite men det är ändå mänskligt men att skylla våra egna misslyckande på dom är sjukt!
Alla har vi ansvar för våra liv och vår egen lycka. Allt kommer inte gratis. Våra föräldrar har gett oss en jädra skjuts framåt men nu är det väl ändå dags att börja trampa själv? Om du vacklar och vänder dig om kommer de garanterat stå där och har ALLTID gjort. Du är bara för bortskämd för att se det.
Jag beundrar alla föräldrar.
ROGER!!
//Antz
