Pannberget kallar
Jag tror att min kropp vet att det är dags att åka till västkusten. Jag är bra på att anpassa min längtan efter när jag ska dit. Jag har lärt mig styra det på något vänster, till en viss del ialla fall.
Efter vår Qigong kurs har vi tränat qigong varje dag i skolan och när jag tänker mig stå i naturen för att samla kraft hamnar jag alltid på pannberget.
Imorn kväll går tåget och det ska bli underbart.
Jag behöver springa till havet, behöver känna nakna fötter mot släta klippor och salta stänk mot kinden.
Undrar om mamma förstod vilka starka band jag knytit till det där jäkla berget och badplatsen efter alla sommrar, höstar, vårar och vintrar vi varit där?
Som liten minns jag mest sommrarna. Hela dagen i vattnet, mer blå än röd om läpparna men så fantastiskt lycklig över att få bada.
Jag växte och blev äldre. Nu var det inte bara bad och glada dagar där utan även roliga fester hela nätterna med alla vänner kring elden. Det är speciella minnen även de...
Efter 18 var det häftigare att vara på krogen i Grebbestad än att frysa på pannberget men då behövde jag berget för att samla kraft till annat. Då kunde jag sitta där i timmar och se solen gå ner över havet och filura för mig själv. Gråta om jag behövde det, tänka om jag behövde det eller bara vara för mig själv en liten stund.
Har ni tänkt på alla jobbiga, trista och helt fruktansvärda saker våra föräldrar utsatte oss för som barn? Allt det där vi hatade då men man bara ÄLSKAR nu.
Jag har ett par sköna exempel.
Den 13:e december varje år (ja precis, lucia) väckte mamma mig och brorsan tidigt, före luciacermonin började på tv. Jag minns det som tortyr.
Hon fick ner oss till tv rummet där varm choklad och lussekatter väntade. Jag tyckte inte ens om lussekatter. Så skulle man ligga där framför mamma i soffan och titta på tv och hålla sig vaken.
Hemskt.
I April när vårblåsten härjade som värst och solen smått börjat värma så skulle mamma till varje pris ta med oss till pannberget för att fika. Vi gick runt i blåsten och krigade för lä att sitta i. Tillslut hittade vi hyfsat skydd bakom en klippa så vi kunde fika och snarast möjligt åka hem igen.
Det här är saker jag vet att jag suckade över men som jag idag fullständigt älskar.
Nu vill jag JÄMT fika ute, gärna vid vattnet. Vart som helst bara jag kan se lite vatten. Kallt, blött, blåsigt eller varmt spelar inte så stor roll. Fikas ute ska det göras.
Den 13e dec stiger jag upp tidigt numera och tar fram lussekatter (hembakta) och varm choklad. Springer gör jag inte fören jag sett klart på lucia. (BARA EN SÅDAN SAK)
Nu är jag den hemska lucia fanatikern och väcker Viktor och drar med både honom och täcket till tv:n för att titta.
Det är hur mysigt som helst.
På lördag ska jag ta med mig fika till pannberget. Jag ska välkomna våren och sommaren med kaffe och kanske ett bad.
/Annie
Efter vår Qigong kurs har vi tränat qigong varje dag i skolan och när jag tänker mig stå i naturen för att samla kraft hamnar jag alltid på pannberget.
Imorn kväll går tåget och det ska bli underbart.
Jag behöver springa till havet, behöver känna nakna fötter mot släta klippor och salta stänk mot kinden.
Undrar om mamma förstod vilka starka band jag knytit till det där jäkla berget och badplatsen efter alla sommrar, höstar, vårar och vintrar vi varit där?
Som liten minns jag mest sommrarna. Hela dagen i vattnet, mer blå än röd om läpparna men så fantastiskt lycklig över att få bada.
Jag växte och blev äldre. Nu var det inte bara bad och glada dagar där utan även roliga fester hela nätterna med alla vänner kring elden. Det är speciella minnen även de...
Efter 18 var det häftigare att vara på krogen i Grebbestad än att frysa på pannberget men då behövde jag berget för att samla kraft till annat. Då kunde jag sitta där i timmar och se solen gå ner över havet och filura för mig själv. Gråta om jag behövde det, tänka om jag behövde det eller bara vara för mig själv en liten stund.
Har ni tänkt på alla jobbiga, trista och helt fruktansvärda saker våra föräldrar utsatte oss för som barn? Allt det där vi hatade då men man bara ÄLSKAR nu.
Jag har ett par sköna exempel.
Den 13:e december varje år (ja precis, lucia) väckte mamma mig och brorsan tidigt, före luciacermonin började på tv. Jag minns det som tortyr.
Hon fick ner oss till tv rummet där varm choklad och lussekatter väntade. Jag tyckte inte ens om lussekatter. Så skulle man ligga där framför mamma i soffan och titta på tv och hålla sig vaken.
Hemskt.
I April när vårblåsten härjade som värst och solen smått börjat värma så skulle mamma till varje pris ta med oss till pannberget för att fika. Vi gick runt i blåsten och krigade för lä att sitta i. Tillslut hittade vi hyfsat skydd bakom en klippa så vi kunde fika och snarast möjligt åka hem igen.
Det här är saker jag vet att jag suckade över men som jag idag fullständigt älskar.
Nu vill jag JÄMT fika ute, gärna vid vattnet. Vart som helst bara jag kan se lite vatten. Kallt, blött, blåsigt eller varmt spelar inte så stor roll. Fikas ute ska det göras.
Den 13e dec stiger jag upp tidigt numera och tar fram lussekatter (hembakta) och varm choklad. Springer gör jag inte fören jag sett klart på lucia. (BARA EN SÅDAN SAK)
Nu är jag den hemska lucia fanatikern och väcker Viktor och drar med både honom och täcket till tv:n för att titta.
Det är hur mysigt som helst.
På lördag ska jag ta med mig fika till pannberget. Jag ska välkomna våren och sommaren med kaffe och kanske ett bad.
/Annie
Jag tror jag kommit hem.
När jag började få "flytta hemifrån" prylar istället för leksaker och kläder tyckte jag det var spännande. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ha dessa glas och lyktor till men jag tyckte paketen var fina och glasen var sköna att hålla i.
Personen som gett presenten log och sa lite käckt "-Det är kanske ingen kul present nu men den kommer till användning den dagen du flyttar hemifrån."
Jag log tillbaka och nickade men egentligen kunde jag inte alls förstå hur dom menade. Jag blev jätteglad för glasen och ville verkligen ha dom men jag kunde inte alls se mig själv mitt i en egen lägenhet, försiktigt packa upp dom för att sedan placera dom i ett fint gammalt vitrinskåp någonstans norr om Stockholm.
Jag växte upp och blev 19. Nu hade jag ganska mycket glas och fint porslin men ingenstans att ha det så det glömdes lite bort i någon gammal flyttlåda på vinden.
I väntan på ett hem.
Mitt hem var fortfarande på Torseröd hos pappa eller hos mamma och Pålsson i Lane och där fanns varken plats eller behov av mina presenter.
Jag behövde komma bort och åkte till Storlien. Snowboard och massa kläder var allt jag tog med mig till mitt nya... hem(?)
Jag och min roomie, Jenny rotade runt i ett gammalt förråd och fick ihop till lite möbler, ett tyg med clownmönster fick duga som badrumsmatta och en stor gräslig pläd blev sovrummets gardin.
"Det blir vad man gör det till"
Detta var tillfälligt. Jag gjorde ingen ansträngning för att göra mig hemmastadd här. Det var ju bara en säsong. Jag la min energi på jobbet istället. Det kändes mer värt då.
Efter Storlien och Ghana åkte jag till Stockholm. Inneboende hos Leif och Lena i Skogås. Ett rum i deras radhus söder om stan. Kläder med. Check.
Inga foton, inga minnen, bara jag.
Tillfälligt.
Jag trivdes jättebra hemma hos dom. I DERAS hem.
Det var bara ett tillfälligt jobb i Stockholm så jag behövde inget. Jag kunde sitta i deras soffa och titta på alla prylar de hade. Prylar de köpt och ställt där de passade och där de ville ha dom eftersom de bor där.
Jag såg fram emot att ha ett eget hem en dag.
Efter ett tag flyttade jag till Rågsved. Inneboende i en trea med en annan tjej och hennes sambo som delvis jobbade borta och bodde hemma.
Eget rum. Jag fick låna en säng, ett skrivnord och en matta. Jag tog med mina kläder och fyllde garderoben. Jag spridde mina grejer i rummet för att få en känsla av att vara hemma hos mig.
Det gick sådär. När jag gick till köket var inget där mitt, förutom frukten i kylen.
I vardagsrummet kände jag mig i vägen, femte hjulet ni vet...
Sommaren kom och jag flyttade hem till pappa. Sommaren gick och jag fick ett nytt jobberbjudande i Stockholm.
Tillbaka till mitt lilla rum och fina säng i Skogås. Tills jag hittade något eget. Jag älskar Lena och Leif men jag ville vara självständig och inte vara en belastning för dom.
Jag hittade efter ett par månader en två i Hökarängen.
Andrahandskontrakt på några månader. TAGET!
Tjejen som bott där skulle bli sambo med sin kille och behövde någon som bodde där tills kontraktet gick ut så den var delvis möblerad. Ett stort sovrum med en liten säng i mitten. Eko.
En fåtöj och litet bord i tv rummet, ännu mer eko.
Köket. herregud. schackrutigt golv och två pinnstolar till ett litet bord. Deprimerande.
Men det var MITT så jag var nöjd. Denna julen köpte jag mitt första julpynt.
En porslintomte med värmeljus.
"En dag ska jag inreda mitt hem, köpa möbler jag vill ha och se till att jag vill spendera tid hemma" Nu ville jag gå hemifrån direkt jag vaknat och bara gå hem för att sova.
Jag ska inte tråka ut er med fler detaljer men såhär höll det på och jag han flytta minst fyra gånger till innan jag hamnade i Sköndal.
FÖRSTAHANDSKONTRAKT
Jättefin lägenhet och nu började alla grejer komma till Stockholm men känslan av HEM ville ändå inte riktigt infinna sig. Jag trivdes, hade mina saker men jag kände inte att jag kunde åka till Ikea eller Mio och handla möbler jag skulle ha och inreda mitt hem med. Jag började tänka att det aldrig kommer bli så.
Allt det där skulle ju komma "sen". När jag bor där eller där och gör det eller det. DÅ kommer jag bo på riktigt. Som när jag var liten.
Jag vet inte vad jag begärde. Nu hade jag ju en egen lägenhet men jag kunde inte se mig själv bo i den på riktigt.
Idag kom jag tillbaka till Väddö. Måndag och jag vill inte vara här nu. Jag älskar min skola och mina vänner men det hjälper inte idag. Hela min kropp skriker nej!
På fikat sa jag det bara. "-Jag vill hem." Inget speciellt för någon annan, ett konstaterande för dom.
En helt annan känsla för mig.
Jag bor i Kalhäll. "Vi" bor där. Jag bor där med Viktor för att jag är kär i honom och för att han gör mig lycklig.
Detta kanske ni alla redan visste och jag med men det blev så tydligt idag.
Jag vill hem. Jag har ett hem med riktiga möbler, köpta för att passa oss. Ingen annan bara oss. Vi har en uteplats att inreda i vår.
Mina glas står i ett vitrinskåp vi själva köpte på blocket.
Jag har ett riktigt hem.
Jag tycker det är läskigt att skriva det och säga det högt. Precis som att det ska försvinna om jag gör det.
/Annie
Personen som gett presenten log och sa lite käckt "-Det är kanske ingen kul present nu men den kommer till användning den dagen du flyttar hemifrån."
Jag log tillbaka och nickade men egentligen kunde jag inte alls förstå hur dom menade. Jag blev jätteglad för glasen och ville verkligen ha dom men jag kunde inte alls se mig själv mitt i en egen lägenhet, försiktigt packa upp dom för att sedan placera dom i ett fint gammalt vitrinskåp någonstans norr om Stockholm.
Jag växte upp och blev 19. Nu hade jag ganska mycket glas och fint porslin men ingenstans att ha det så det glömdes lite bort i någon gammal flyttlåda på vinden.
I väntan på ett hem.
Mitt hem var fortfarande på Torseröd hos pappa eller hos mamma och Pålsson i Lane och där fanns varken plats eller behov av mina presenter.
Jag behövde komma bort och åkte till Storlien. Snowboard och massa kläder var allt jag tog med mig till mitt nya... hem(?)
Jag och min roomie, Jenny rotade runt i ett gammalt förråd och fick ihop till lite möbler, ett tyg med clownmönster fick duga som badrumsmatta och en stor gräslig pläd blev sovrummets gardin.
"Det blir vad man gör det till"
Detta var tillfälligt. Jag gjorde ingen ansträngning för att göra mig hemmastadd här. Det var ju bara en säsong. Jag la min energi på jobbet istället. Det kändes mer värt då.
Efter Storlien och Ghana åkte jag till Stockholm. Inneboende hos Leif och Lena i Skogås. Ett rum i deras radhus söder om stan. Kläder med. Check.
Inga foton, inga minnen, bara jag.
Tillfälligt.
Jag trivdes jättebra hemma hos dom. I DERAS hem.
Det var bara ett tillfälligt jobb i Stockholm så jag behövde inget. Jag kunde sitta i deras soffa och titta på alla prylar de hade. Prylar de köpt och ställt där de passade och där de ville ha dom eftersom de bor där.
Jag såg fram emot att ha ett eget hem en dag.
Efter ett tag flyttade jag till Rågsved. Inneboende i en trea med en annan tjej och hennes sambo som delvis jobbade borta och bodde hemma.
Eget rum. Jag fick låna en säng, ett skrivnord och en matta. Jag tog med mina kläder och fyllde garderoben. Jag spridde mina grejer i rummet för att få en känsla av att vara hemma hos mig.
Det gick sådär. När jag gick till köket var inget där mitt, förutom frukten i kylen.
I vardagsrummet kände jag mig i vägen, femte hjulet ni vet...
Sommaren kom och jag flyttade hem till pappa. Sommaren gick och jag fick ett nytt jobberbjudande i Stockholm.
Tillbaka till mitt lilla rum och fina säng i Skogås. Tills jag hittade något eget. Jag älskar Lena och Leif men jag ville vara självständig och inte vara en belastning för dom.
Jag hittade efter ett par månader en två i Hökarängen.
Andrahandskontrakt på några månader. TAGET!
Tjejen som bott där skulle bli sambo med sin kille och behövde någon som bodde där tills kontraktet gick ut så den var delvis möblerad. Ett stort sovrum med en liten säng i mitten. Eko.
En fåtöj och litet bord i tv rummet, ännu mer eko.
Köket. herregud. schackrutigt golv och två pinnstolar till ett litet bord. Deprimerande.
Men det var MITT så jag var nöjd. Denna julen köpte jag mitt första julpynt.
En porslintomte med värmeljus.
"En dag ska jag inreda mitt hem, köpa möbler jag vill ha och se till att jag vill spendera tid hemma" Nu ville jag gå hemifrån direkt jag vaknat och bara gå hem för att sova.
Jag ska inte tråka ut er med fler detaljer men såhär höll det på och jag han flytta minst fyra gånger till innan jag hamnade i Sköndal.
FÖRSTAHANDSKONTRAKT
Jättefin lägenhet och nu började alla grejer komma till Stockholm men känslan av HEM ville ändå inte riktigt infinna sig. Jag trivdes, hade mina saker men jag kände inte att jag kunde åka till Ikea eller Mio och handla möbler jag skulle ha och inreda mitt hem med. Jag började tänka att det aldrig kommer bli så.
Allt det där skulle ju komma "sen". När jag bor där eller där och gör det eller det. DÅ kommer jag bo på riktigt. Som när jag var liten.
Jag vet inte vad jag begärde. Nu hade jag ju en egen lägenhet men jag kunde inte se mig själv bo i den på riktigt.
Idag kom jag tillbaka till Väddö. Måndag och jag vill inte vara här nu. Jag älskar min skola och mina vänner men det hjälper inte idag. Hela min kropp skriker nej!
På fikat sa jag det bara. "-Jag vill hem." Inget speciellt för någon annan, ett konstaterande för dom.
En helt annan känsla för mig.
Jag bor i Kalhäll. "Vi" bor där. Jag bor där med Viktor för att jag är kär i honom och för att han gör mig lycklig.
Detta kanske ni alla redan visste och jag med men det blev så tydligt idag.
Jag vill hem. Jag har ett hem med riktiga möbler, köpta för att passa oss. Ingen annan bara oss. Vi har en uteplats att inreda i vår.
Mina glas står i ett vitrinskåp vi själva köpte på blocket.
Jag har ett riktigt hem.
Jag tycker det är läskigt att skriva det och säga det högt. Precis som att det ska försvinna om jag gör det.
/Annie
Hope in the darkness
Jag vet inte vad jag hade väntat mig.
Det är sex år sedan jag jobbade på Flamman och mina känslor för den tiden är väldigt splittrade. Första tiden var fruktansvärd. Jag kände mig otillräcklig på jobbet, oavsett hur mycket jag ansträngde mig.
Vädret var hemskt, storm, snö och kallt mer eller mindre hela tiden och jag hade inte så mycket vänner i början.
Men envis som jag var höll jag ut vecka efter vecka och en dag fick jag veta hur nöjd chefen faktiskt var med mig, jag trotsade vädret, fick några fina vänner och någon att vila ögonen på för ett tag. Det var väl ungefär det jag hade hoppats på när jag gav mig av till Storlien den där dagen i Januari för sex år sedan.
Nu har vår klass varit där under en 10 dagars vinterutbildning där allt mellan himmel och jord har hunnits med.
Vi kom upp till slaskväder och vår pröva på tur med turskidorna slutade vid ett stup med massa träd och en bäck. Vi byggde och sov i bivack, testade telemark och körde järnet med brädan. Jag har aldrig tidigare haft så kul med brädan, nu var vi flera som åkte och då blev jag mycket modigare och galnare så vi körde bästa offpisten ever! Jag testade att hoppa och utvecklades rätt mycket för den lilla tiden vi var i backen.
Jag har kommit flera i klassen närmre. Det är så härligt hur man kan slås ihop med ett gäng dårar som några månader senare är några av ens bästa vänner.
En sak jag har reflekterat över är hur mina klasskompisar tar fram det bästa av mig vid flera tillfällen.
Jag blir inte arg när saker blir jobbiga, när vädret suger peppar jag upp mig själv till tusen, jag försöker se lösningar istället för problem och det kommer automatiskt. Hade det varit en fjällsemester med min familj hade humöret säkert nått botten vid ett flertal tillfällen. Med klassen är jag mer eller mindre alltid ett vandrande leende. Det är inte jag som är på ett fantastisk humör jämt utan min klass förmåga att ta fram det bästa ur mig och jag är så galet tacksam för att de finns.
Vi kan ha en dålig dag och vi kan omge oss med fel människor.
Vi kan välja ett jobb vi inte vill jobba med, vi kan bo någonstans där själen inte trivs och vi kan mata oss själva med hat tills vi inte längre känner till något annat.
Vi kan även vända på det. Vi kan fortfarande ha en dålig dag, en riktig skitdag men vi kan omge oss med människor som gör oss lyckliga och vill oss väl. Vi kan anstränga oss för att få jobba med något vi brinner för och flytta någonstans där vi kan andas och leva. Vi kan kämpa för vår egen skull, för att älska oss själva för exakt den vi är.
Vi har ansvar för våra liv och jag är så nöjd att jag är där jag är idag, med alla plus och minus det innebär.
Hoppas ni har en fin påsk.
Det är sex år sedan jag jobbade på Flamman och mina känslor för den tiden är väldigt splittrade. Första tiden var fruktansvärd. Jag kände mig otillräcklig på jobbet, oavsett hur mycket jag ansträngde mig.
Vädret var hemskt, storm, snö och kallt mer eller mindre hela tiden och jag hade inte så mycket vänner i början.
Men envis som jag var höll jag ut vecka efter vecka och en dag fick jag veta hur nöjd chefen faktiskt var med mig, jag trotsade vädret, fick några fina vänner och någon att vila ögonen på för ett tag. Det var väl ungefär det jag hade hoppats på när jag gav mig av till Storlien den där dagen i Januari för sex år sedan.
Nu har vår klass varit där under en 10 dagars vinterutbildning där allt mellan himmel och jord har hunnits med.
Vi kom upp till slaskväder och vår pröva på tur med turskidorna slutade vid ett stup med massa träd och en bäck. Vi byggde och sov i bivack, testade telemark och körde järnet med brädan. Jag har aldrig tidigare haft så kul med brädan, nu var vi flera som åkte och då blev jag mycket modigare och galnare så vi körde bästa offpisten ever! Jag testade att hoppa och utvecklades rätt mycket för den lilla tiden vi var i backen.
Jag har kommit flera i klassen närmre. Det är så härligt hur man kan slås ihop med ett gäng dårar som några månader senare är några av ens bästa vänner.
En sak jag har reflekterat över är hur mina klasskompisar tar fram det bästa av mig vid flera tillfällen.
Jag blir inte arg när saker blir jobbiga, när vädret suger peppar jag upp mig själv till tusen, jag försöker se lösningar istället för problem och det kommer automatiskt. Hade det varit en fjällsemester med min familj hade humöret säkert nått botten vid ett flertal tillfällen. Med klassen är jag mer eller mindre alltid ett vandrande leende. Det är inte jag som är på ett fantastisk humör jämt utan min klass förmåga att ta fram det bästa ur mig och jag är så galet tacksam för att de finns.
Vi kan ha en dålig dag och vi kan omge oss med fel människor.
Vi kan välja ett jobb vi inte vill jobba med, vi kan bo någonstans där själen inte trivs och vi kan mata oss själva med hat tills vi inte längre känner till något annat.
Vi kan även vända på det. Vi kan fortfarande ha en dålig dag, en riktig skitdag men vi kan omge oss med människor som gör oss lyckliga och vill oss väl. Vi kan anstränga oss för att få jobba med något vi brinner för och flytta någonstans där vi kan andas och leva. Vi kan kämpa för vår egen skull, för att älska oss själva för exakt den vi är.
Vi har ansvar för våra liv och jag är så nöjd att jag är där jag är idag, med alla plus och minus det innebär.
Hoppas ni har en fin påsk.
Jag är inte som du, acceptera.
Förra veckan hade vi fysilogi med Karin och nån gång under dagen sa hon något bra om löpträning. Hon avslutade sin mening med att säga: "Det är därför man springer"
Då kunde inte jag vara tyst så jag säger lite sarkastiskt (med betoning på lite) "Nej, man springer bara ifrån sina problem, det är därför man springer." Man kan absolut inte springa av någon annan orsak.
Jag ångrade mig på sätt och vis direkt när jag sagt det.
Störd över att jag låtit mig provoceras.
Grejen var den att jag alltför ofta i samband med snack om min löpning fått höra att "jag springer ifrån mina problem" eller typ "vad springer du ifrån?" Det är så jag bara vill kräkas på skitsnacket.
Jag köper att folk ifrågasätter min träning, det får de gärna göra, precis som jag måste få ifrågasätta de som väljer att då inte träna. Gränsen är dock nådd när man svarar på frågan och att man ändå sen ska ha jävligt klart för sig att man har fel. Då blir jag galet irriterad.
I tisdags när jag sprang var det så härligt väder. Ni vet när snön smält men isen är lite mjuk på gruset så det låter härligt mot skorna men ändå inte är halt. Solen gick upp över fälten och det kändes skönt i kroppen. Då tänkte jag för mig själv. "Flyr jag ifrån något just nu?" Nej, jag är ledsen men jag råkar bara älska att springa. Jag har jobbat med mig själv länge nog för att veta hur det känns när jag inte mår bra och hur jag ska tackla det. Jag vet att jag inte är perfekt och att vissa beteenden jag har finns av en andledning och kanske borde jobbas bort men kom tusan inte och bestäm vilka det är åt mig.
Förargad över att jag låtit detta sätta igång något i mig satte jag mig vid frukosten i skolan och läste ur avslappningsboken vi läser i stresshanteringskursen.
Fastnade för en mening i kapitel 3.
"Alltför många idag anser att de sitter inne med den enda sanningen"
Smilbanden drogs upp och allt kändes lite bättre.
Jag behöver inte bevisa något för någon.
Mitt liv, mina beslut.
Jag tar ansvar för mitt liv och att jag lever det som jag vill.
Roger!
Då kunde inte jag vara tyst så jag säger lite sarkastiskt (med betoning på lite) "Nej, man springer bara ifrån sina problem, det är därför man springer." Man kan absolut inte springa av någon annan orsak.
Jag ångrade mig på sätt och vis direkt när jag sagt det.
Störd över att jag låtit mig provoceras.
Grejen var den att jag alltför ofta i samband med snack om min löpning fått höra att "jag springer ifrån mina problem" eller typ "vad springer du ifrån?" Det är så jag bara vill kräkas på skitsnacket.
Jag köper att folk ifrågasätter min träning, det får de gärna göra, precis som jag måste få ifrågasätta de som väljer att då inte träna. Gränsen är dock nådd när man svarar på frågan och att man ändå sen ska ha jävligt klart för sig att man har fel. Då blir jag galet irriterad.
I tisdags när jag sprang var det så härligt väder. Ni vet när snön smält men isen är lite mjuk på gruset så det låter härligt mot skorna men ändå inte är halt. Solen gick upp över fälten och det kändes skönt i kroppen. Då tänkte jag för mig själv. "Flyr jag ifrån något just nu?" Nej, jag är ledsen men jag råkar bara älska att springa. Jag har jobbat med mig själv länge nog för att veta hur det känns när jag inte mår bra och hur jag ska tackla det. Jag vet att jag inte är perfekt och att vissa beteenden jag har finns av en andledning och kanske borde jobbas bort men kom tusan inte och bestäm vilka det är åt mig.
Förargad över att jag låtit detta sätta igång något i mig satte jag mig vid frukosten i skolan och läste ur avslappningsboken vi läser i stresshanteringskursen.
Fastnade för en mening i kapitel 3.
"Alltför många idag anser att de sitter inne med den enda sanningen"
Smilbanden drogs upp och allt kändes lite bättre.
Jag behöver inte bevisa något för någon.
Mitt liv, mina beslut.
Jag tar ansvar för mitt liv och att jag lever det som jag vill.
Roger!
.....
Det är konstigt hur livet bara går. Det kanske är mer konstigt att man inte slutar förvånas över hur fort tiden går. Timmar blir dagar och dagar blir veckor. Ibland är jag väldigt medveten om det och fokuserar på att ta till vara på varje ögonblick hela dagen, ibland känns det som att jag stänger av och låter mig transporteras fram, dag för dag, inte ett dugg tacksam för allt jag har och tiden jag själv bestämmer över.
Det var längesedan jag var inne på Fredriks sida på fb men idag gick jag in där. Det räcker att vara där några sekunder, sedan faller tårarna automatiskt. Jag tänker ofta på honom fast vi inte träffades så ofta sen jag flyttade hit. Det spelar ingen roll, jag slutade inte tycka om honom för att jag flyttade till Sthlm och jag träffade honom nästan varje gång jag var på västkusten på besök om så bara för att kramas hastigt eller snacka lite skit i kiosken. Det är nog inte därför jag gråter. Jag blir så ledsen av allas kommentarer på hans sida, så mycket sorg, saknad och tårar. Så mycket lidande som inte alls är befogat, det gör ont och det är overkligt. Fast det gått över två år är det fortfarande overkligt.
När vi var i Goa och Anjuna tänkte jag på honom. Jag försökte se Flinta där, på stranden, på krogen ja överallt. Han var i tankarna på ett enklare sätt då.
Jag tycker att hans familj och de vänner jag vet stod honom närmast är fantastiskt starka. Jag tänker på dom och hoppas att varje dag blir lite lättare fastän saknaden bara blir större.
Jag hoppas att du har det underbart Flinta. Du kommer aldrig bli bortglömd eller mindre saknad, någonsin.
På återseende, KRAMAR
Det var längesedan jag var inne på Fredriks sida på fb men idag gick jag in där. Det räcker att vara där några sekunder, sedan faller tårarna automatiskt. Jag tänker ofta på honom fast vi inte träffades så ofta sen jag flyttade hit. Det spelar ingen roll, jag slutade inte tycka om honom för att jag flyttade till Sthlm och jag träffade honom nästan varje gång jag var på västkusten på besök om så bara för att kramas hastigt eller snacka lite skit i kiosken. Det är nog inte därför jag gråter. Jag blir så ledsen av allas kommentarer på hans sida, så mycket sorg, saknad och tårar. Så mycket lidande som inte alls är befogat, det gör ont och det är overkligt. Fast det gått över två år är det fortfarande overkligt.
När vi var i Goa och Anjuna tänkte jag på honom. Jag försökte se Flinta där, på stranden, på krogen ja överallt. Han var i tankarna på ett enklare sätt då.
Jag tycker att hans familj och de vänner jag vet stod honom närmast är fantastiskt starka. Jag tänker på dom och hoppas att varje dag blir lite lättare fastän saknaden bara blir större.
Jag hoppas att du har det underbart Flinta. Du kommer aldrig bli bortglömd eller mindre saknad, någonsin.
På återseende, KRAMAR
Hosta och ändlös snuva
Det finns nog inget som är tråkigare än att vara "sjuk". Jag mår bra men är förskyld och det drar ner mitt humör så himla mycket. Jag kan inte träna som jag vill och jag känner mig allmänt off.
Det var ganska kul att komma till skolan ändå, då kan jag vara bitter med en ton av humor som gör att folk uppfattar och omvandlar bitterheten till humor. Det är bra för helt plötsligt är jag glad och inser att jag mest driver med mig själv och det faktum att jag blir andfådd av att göra en röris mellen lektionerna. =)
Vi laddar för vårruset nu. Det är 5 km. Ingen större utmaning från början men nu har "PAJ" beslutat sig för att springa under 23 min. Jag tror ialla fall att Pao är på... Jag och Julia har bestämt det. :)
Min utmaningen just nu (förutom att bli kvitt min nedrans förskylning) är att bli bättre på avslappningarna vi gör på stresshanteringen tillsammans med Mona. När jag gör en avslappning efter träninng funkar det bäst, annars får jag lätt spring i bena och det är jobbigt. Då är 12 min avslappning en enda lång pina.
Men jag jobbar på det och det ska ju tydligen bli lättare för varje gång man tränar på det så vi får se imorgon när vi ska ha stresshantering. Hoppas vi får vara ute lite, det ska bli strålande sol och härliga plusgrader!
Älskar!!
/Annie
Det var ganska kul att komma till skolan ändå, då kan jag vara bitter med en ton av humor som gör att folk uppfattar och omvandlar bitterheten till humor. Det är bra för helt plötsligt är jag glad och inser att jag mest driver med mig själv och det faktum att jag blir andfådd av att göra en röris mellen lektionerna. =)
Vi laddar för vårruset nu. Det är 5 km. Ingen större utmaning från början men nu har "PAJ" beslutat sig för att springa under 23 min. Jag tror ialla fall att Pao är på... Jag och Julia har bestämt det. :)
Min utmaningen just nu (förutom att bli kvitt min nedrans förskylning) är att bli bättre på avslappningarna vi gör på stresshanteringen tillsammans med Mona. När jag gör en avslappning efter träninng funkar det bäst, annars får jag lätt spring i bena och det är jobbigt. Då är 12 min avslappning en enda lång pina.
Men jag jobbar på det och det ska ju tydligen bli lättare för varje gång man tränar på det så vi får se imorgon när vi ska ha stresshantering. Hoppas vi får vara ute lite, det ska bli strålande sol och härliga plusgrader!
Älskar!!
/Annie
Reflektion
Idag har jag haft lite tid över för reflektion. När jag hör ordet reflektion tänker jag alltid i första hand på min faster. Hon är bra på att reflektera. En egenskap jag nog saknat många gånger, jag tänker mycket, nästan för mycket men jag reflekterar inte så ofta på varför saker händer eller hur saker och ting egentligen ligger till.
I skolan reflekterar vi mycket. Jag kan bli satans less på alla grupper och allt reflekterande vi ska göra efter varje liten grej.
Jag har dock lärt mig mycket efter veckan som gick. Praktiken på Singö skola var väldigt lyckad, på många vis. Det var en utmaning men utmaningen hamnade i något annat än jag först trott.
Jag var nervös för hur barnen skulle ta emot oss och alla våra påhitt. Det hade jag inte behövt oroa mig ett dugg för. Lärarna hade 20 min läsning med barnen per dag den veckan, resten av dagarna hade vi själva fullt ansvar och det var jättekul. Barnen visade respekt och vilja att lära sig redan från första stund och de verkade gilla allt vi gjorde.
Vi delade upp veckan i tema dagar, måndag-lära känna dag
tisdag-grupputveckling
onsdag-Utedag med äventyr
torsdag-kost
fredag- sinnen och känslor
Nu sattes våra kunskaper på sin spets för första gången om man inte räknar med massageutbildningen. Ibland har det känts som vi bara leker hela dagarna eller läser om skit och ingenting men nu insåg jag hur mycket jag redan kan förmedla och lära andra.
Jag har fått en annan syn på läraryrket. Det är sjukt mycket planering inför varje lektion om man vill att den ska bli bra, sedan när man väl genomför lektionen går det av bara farten. Allt jobb är innan. Det var kul att använda verktygen vi fått och träna på att jobba pedagogiskt.
Vi har jobbat i grupp hela veckan, det är också lärorikt. Vi är vana att jobba i grupp men nu var det lite annorlunda, Vem ska göra vad? hur backar man upp varandra i klassrummet utan att flytta fokus till fel person? Det var mycket att tänka på men jag har lärt mig massor.
Framför allt tycker jag bättre om barnen 6-9 än vad jag gjorde innan. =)
I fredags i bilen hem från skolan sammanfattade vi veckan lite kort och konstaterade glatt att alla övningar vi ville ha med funkade, även de vi trodde skulle vara på tok för svåra. Det roliga var att det enda som inte funkade var det vi trodde skulle vara lättast. I fredags gjorde vi skrattövningar där man ska börja skratta "falskt" för att någon snart ska börja skratta på riktigt och smitta över till resten. Det funkade inte alls. De gjorde som vi men det blev inget asgarv. De fattade inte grejen, de skrattar när de vill. De trycker inte undan skratt eller blir obekväma i såna situationer så de nervöst börjar skratta. Vi provade tre olika övningar innan vi gav upp. Men det var jättekul att det blev så också på ett vis.
Däremot förvånade de oss på hur duktiga de var på avslappningen och att sitta och disskutera i ring. Vi trodde de skulle komma enstaka svar när vi skulle öppna för disskussion men vi fick avbryta dem för att kunna gå vidare nästan varje gång. Jättekul!
Nu är det dags för sängen tror jag.
Nattinatt
I skolan reflekterar vi mycket. Jag kan bli satans less på alla grupper och allt reflekterande vi ska göra efter varje liten grej.
Jag har dock lärt mig mycket efter veckan som gick. Praktiken på Singö skola var väldigt lyckad, på många vis. Det var en utmaning men utmaningen hamnade i något annat än jag först trott.
Jag var nervös för hur barnen skulle ta emot oss och alla våra påhitt. Det hade jag inte behövt oroa mig ett dugg för. Lärarna hade 20 min läsning med barnen per dag den veckan, resten av dagarna hade vi själva fullt ansvar och det var jättekul. Barnen visade respekt och vilja att lära sig redan från första stund och de verkade gilla allt vi gjorde.
Vi delade upp veckan i tema dagar, måndag-lära känna dag
tisdag-grupputveckling
onsdag-Utedag med äventyr
torsdag-kost
fredag- sinnen och känslor
Nu sattes våra kunskaper på sin spets för första gången om man inte räknar med massageutbildningen. Ibland har det känts som vi bara leker hela dagarna eller läser om skit och ingenting men nu insåg jag hur mycket jag redan kan förmedla och lära andra.
Jag har fått en annan syn på läraryrket. Det är sjukt mycket planering inför varje lektion om man vill att den ska bli bra, sedan när man väl genomför lektionen går det av bara farten. Allt jobb är innan. Det var kul att använda verktygen vi fått och träna på att jobba pedagogiskt.
Vi har jobbat i grupp hela veckan, det är också lärorikt. Vi är vana att jobba i grupp men nu var det lite annorlunda, Vem ska göra vad? hur backar man upp varandra i klassrummet utan att flytta fokus till fel person? Det var mycket att tänka på men jag har lärt mig massor.
Framför allt tycker jag bättre om barnen 6-9 än vad jag gjorde innan. =)
I fredags i bilen hem från skolan sammanfattade vi veckan lite kort och konstaterade glatt att alla övningar vi ville ha med funkade, även de vi trodde skulle vara på tok för svåra. Det roliga var att det enda som inte funkade var det vi trodde skulle vara lättast. I fredags gjorde vi skrattövningar där man ska börja skratta "falskt" för att någon snart ska börja skratta på riktigt och smitta över till resten. Det funkade inte alls. De gjorde som vi men det blev inget asgarv. De fattade inte grejen, de skrattar när de vill. De trycker inte undan skratt eller blir obekväma i såna situationer så de nervöst börjar skratta. Vi provade tre olika övningar innan vi gav upp. Men det var jättekul att det blev så också på ett vis.
Däremot förvånade de oss på hur duktiga de var på avslappningen och att sitta och disskutera i ring. Vi trodde de skulle komma enstaka svar när vi skulle öppna för disskussion men vi fick avbryta dem för att kunna gå vidare nästan varje gång. Jättekul!
Nu är det dags för sängen tror jag.
Nattinatt
Praktik
Nu är hela HP1 ute på praktik. Vi är utspridda på 6 skolor i åldrar från förskola till årskurs 9. Än så länge har inte alla kommit tillbaka än men upplevelserna är hittills väldigt varierade. Allt från att försöka hålla cross fit pass för högstadieelever med endast 2 närvarande till att leka Pomperipossa med förskola-tredje klass.
Annie - Jag har lekt Pomperipossa och Felix har lekt cross fit pass. Det är bara vi här. ^_^
Annie - Jag har lekt Pomperipossa och Felix har lekt cross fit pass. Det är bara vi här. ^_^
Vindarna räddar världen
Idag har vi haft äventyrspedagogik.
Roligt!
Vi klädde oss varmt och stack ut. Vi fick ett meddelande om att vindarna i världen håller på att ta slut för att vindarnas gud blivit tillfångatagen och eftersom vår klass är "vindarna" är det bara vi som kan frita honom och rädda världen.
Vi delade in oss i fyra grupper med varsitt campo och tyst tecken som vi skulle använda senare i skogen. Innan vi gav oss iväg fick vi gräva tunnlar genom en stor snöhög, skida en bana med hela laget med en skida var och hålla i oss i varandra och röra oss på rad, söka lavinoffer och orientera oss i dimma. Jättekul!
Sedan begav vi oss iväg för att rädda världen. Vi skulle hitta märkta platser med en kompassriktning i skogen och hitta burkar med små lappar som skulle bilda en ramsa som skulle rädda oss. Kruxet var att vissa av träden hade ögon och då var vi tvugna att kasta oss ner och krypa förbi medan hela laget har kroppskontakt. Det fanns även en hemsk vakt som strök omkring för att fånga oss så när vi såg honom skulle vi fly och gömma oss och OM han ändå fick tag i någon av oss fick dennes lag springa till fängelset och frita denne genom att ropa vårt campo.
Det var så himla kul och vi levde oss verkligen in i äventyret. Det var jättetråkigt när vi var klara, vi ville göra mer...
Däremot var det inte slut här, vi sprang ner på ängen och körde rugby. Tänk er vår klass, massa snö och RUGBY haha, gud det var helt galet men även detta var jätte-jättekul! =)
Matchen följdes av snöbrottning och efter lunch när vi satt i klassrummet såg alla så himla härligt slut ut. Rosiga om kinderna och rufsiga som troll i håret.
Underbart.
V.8 har vi skolpraktik. Hanna, Karro och jag ska ha en mixad klass på Singö skola. Nu ska våra handlledare för veckan komma och ha planeringsmöte med oss. Vi är laddade till tusen.
/Annie
Roligt!
Vi klädde oss varmt och stack ut. Vi fick ett meddelande om att vindarna i världen håller på att ta slut för att vindarnas gud blivit tillfångatagen och eftersom vår klass är "vindarna" är det bara vi som kan frita honom och rädda världen.
Vi delade in oss i fyra grupper med varsitt campo och tyst tecken som vi skulle använda senare i skogen. Innan vi gav oss iväg fick vi gräva tunnlar genom en stor snöhög, skida en bana med hela laget med en skida var och hålla i oss i varandra och röra oss på rad, söka lavinoffer och orientera oss i dimma. Jättekul!
Sedan begav vi oss iväg för att rädda världen. Vi skulle hitta märkta platser med en kompassriktning i skogen och hitta burkar med små lappar som skulle bilda en ramsa som skulle rädda oss. Kruxet var att vissa av träden hade ögon och då var vi tvugna att kasta oss ner och krypa förbi medan hela laget har kroppskontakt. Det fanns även en hemsk vakt som strök omkring för att fånga oss så när vi såg honom skulle vi fly och gömma oss och OM han ändå fick tag i någon av oss fick dennes lag springa till fängelset och frita denne genom att ropa vårt campo.
Det var så himla kul och vi levde oss verkligen in i äventyret. Det var jättetråkigt när vi var klara, vi ville göra mer...
Däremot var det inte slut här, vi sprang ner på ängen och körde rugby. Tänk er vår klass, massa snö och RUGBY haha, gud det var helt galet men även detta var jätte-jättekul! =)
Matchen följdes av snöbrottning och efter lunch när vi satt i klassrummet såg alla så himla härligt slut ut. Rosiga om kinderna och rufsiga som troll i håret.
Underbart.
V.8 har vi skolpraktik. Hanna, Karro och jag ska ha en mixad klass på Singö skola. Nu ska våra handlledare för veckan komma och ha planeringsmöte med oss. Vi är laddade till tusen.
/Annie
Jag tänker för mycket
Kylan är på allas läppar just nu, vi har ju inget bättre att prata om så köldtäppan kom lägligt.
Jag älskar vädret som det är nu, eller mer underlaget kanske. Jag kan springa utan att halka och slå mig sönder och samman plus att det är så otroligt fint ute nu och jag blir bara helt glad i hela mig av att vara ute.
Kylan tar bort lite glädje om fötterna förvandlats till isklumpar och händerna tappat känseln men det är ändå härligt på nåt vis, speciellt när man varit ute en tag och kommer in i värmen för att fika och sätta på mig myskläderna.
Förra torsdagen var jag inomhus sammanlagt 3 timmar mellan 6.30-18.00 =) Promenad, friluftsdag vid vindskydden och skidåkning på kvällen. Bastun på kvällen var underbar.
När vi leker, tränar och bastar känns det bara helt lyckligt i hela kroppen. Det gör det annars också för den delen men ibland kommer vissa tankar och blockerar, förstör och gör mig lite irriterad.
Det är väl sånt som tillhör. Jag har återfunnit en låt jag tycker är sjukt bra. Fragile med Maria Mena är klockren. Jag tänker för mycket. Hela tiden och jag vet det.
Vet att det inte gör mig ett dugg gott alls men det spelar liksom inte alltid någon roll.
Kan man sakna någon, bli genuint glad av att ses men sedan må dåligt över det?
Nästan så jag vet det innan. Lite, "jag vill detta, jag tycker det är mysigt men det kommer fucka upp mig senare."
Jag känner och tänker ologiska saker som jag tyvärr inte kan kontrollera fastän jag gärna vill, jag låter det ta min energi och försvinna i min egen värld. Inte den världen jag försvinner in i när jag springer eller lyssnar på musik utan den där jag bara finns men ändå inte är med. Kan inte allt bara vara enkelt?
Nu ska jag få massage och sedan ska de tre musketörerna basta. Nice!
//Annie
2011
Jag gör som vanligt, tar efter min kloka Puff och sumerar 2011.
A- Afro. I höstas fick vi testa ett Afropass i skolan och det är bland det roligaste jag prövat i träningsväg. Fantastiskt! Jag hade rysningar och tårar i ögonen igenom hela första passet.
B- Basturekord! 2011 ligger i topp när det kommer till bastande. På simningen, i Dublin, i Sälen och massor i skolan.
C- Chai har fått en ny betydelse sedan Indien. Vår chailatte är en grej, deras Chai något annat. Det smakar liksom sött och Indien. Våra dyra flådiga Chailatte vi utan en blinkning betalar över 30 kr för är goda, oftast godare än den chai vi ibland fick i Indien men ändå, känslan av att dricka den i Indien är inte jämförbar med något.
D- Dublin resan i februari var välbehövd och precis lagom. Tillsammans med mina underbara vänner och kärlekar såg vi både stad och natur. Bastu och en läskig Polack. Vad mer kan man begära?
E- Ett år tillsammans med Viktor på nyårsdagen. Snöig promenad med varm choklad och god middag hos Viktor.
F- Frukostbuffé. 2011 åt jag och Hedda ett antal många frukostbufféer både på olika hotell, caféer och hos varandra. Alla mysiga!
G- Gastroskopiundersökning. Det var kanske inte den trevligaste upplevelsen 2011 men dock en upplevelse att minnas. En tjock slang ner i halsen för att filma magsäcken. Hemskt men minnesvärt!
H- Hundabstinens! Jag vill ha hund. Senaste året har det legat i fokus mer än vanligt. Nu tar jag varje chans att tjata om en hundvalp.
I- Indien. Gamla året slutade och nya började med 3 veckors semester i Indien. Härliga människor, god mat, vackert väder och sinnessjuk trafik.
J- Julbak. Det hann bli ett par baktillfällen före jul. En dag bakades det lussekatter och "lussewienerbröd" med Puff. 3:e advent julbakade vi hemma hos Bäcklund. Det gjordes marsipangrisar, kolasnittar mm. Mysigt värre!
K- Kalas. Jag och Emelie hade årets bästa 25års kalas. Så kul! Pappa hade 50 års fest, lyckad även den.
L- Löpning. Slog mitt rekord på Göteborgsvarvet. Bra bit under två timmar. =) Löpningen gick bra hela året.
M- Midsommar. Gänget åkte till Furuvik och Bäcklunds landställe. Vackert landställe precis vid vattnet. En fin helg.
N- Nyinflyttade. 20 september fick vi vår fina lägenhet i Bolinder strand. Den trodde vi aldrig vi skulle kunna få men ibland ska man ha turen på sin sida.
O- Ost. Jag har ätit mycket ost. inte "finost" men till frukost och speciellt scones. Gillar det.
P- Plugg. Börja skolan är nog den bästa investering jag gjort för mig själv på riktigt länge.
Q- Finns inte så mycket som börjar på q... Så det får bli något annat. Jag har skickat iväg något som är mitt, kastat iväg för att låta en främmande människa granska, tycka och tänka. Det är läskigt men det känns bra. Livet handlar väl om att utmana sig själv, visst var det så?
R- Roligt. Jag har skrattat och haft mycket roligt 2011.
S- Sälen. När mamma fyllde 50 firade vi det tillsammans med henne i Sälen. Vi åkte lite snowboard, längdskidor och åt massa god mat. Riktigt mysigt.
T- Telefonplan, ett av våra klätterställen brann ner. Bara så där hipp hopp. =( Det var inte så kul.
U- Utmaningar. Säga upp sig från jobbet o börja plugga, skicka iväg vad jag skrivit på under en ganska lång tid, sova i vindskydd i oktober, bestämma sig för tt åka vasaloppet när jag åkt längdskidor totalt två gånger, bouldra i Indien och ta sig ner från de stora klippblocken.
V- Vandring. Vi har varit på två vandringar med klassen under hösten. Inga långa utsvävningar men fantastiska minnen från båda turer.
W- Wonderful life. Detta året har varit ett riktigt bra år. Jag har fått vara frisk, jag har gjort mycket roliga saker och sett fina platser.
Y- Yoga. Testat bra yoga 2011, på västkusten och i Hampi i Indien. Mer yoga!
Å- Ål. Jag vet inte varför jag skriver ål men jag vill få med vatten och att jag simmat mycket i år. Igen. samma visa varje år.
Ä- Äventyr. Känns inte som jag varit med om så mycket äventyr men jag har provat mycket nya saker. Fälla träd med yxa, sova i vindskydd, flytta ihop med någom jag är kär i (det var inte så läskigt som jag trodde dock), skriva manus till en bok, jo det blev en del ändå.
Ö- Ödet. Vet inte vad jag tror om ödet men det känns som det måste varit ödet att just vi som går i klassen hamnade här samtidigt. Speciellt med tanke på att vi kanske är den sista Hälsopedagogklassen här.
/Annie
A- Afro. I höstas fick vi testa ett Afropass i skolan och det är bland det roligaste jag prövat i träningsväg. Fantastiskt! Jag hade rysningar och tårar i ögonen igenom hela första passet.
B- Basturekord! 2011 ligger i topp när det kommer till bastande. På simningen, i Dublin, i Sälen och massor i skolan.
C- Chai har fått en ny betydelse sedan Indien. Vår chailatte är en grej, deras Chai något annat. Det smakar liksom sött och Indien. Våra dyra flådiga Chailatte vi utan en blinkning betalar över 30 kr för är goda, oftast godare än den chai vi ibland fick i Indien men ändå, känslan av att dricka den i Indien är inte jämförbar med något.
D- Dublin resan i februari var välbehövd och precis lagom. Tillsammans med mina underbara vänner och kärlekar såg vi både stad och natur. Bastu och en läskig Polack. Vad mer kan man begära?
E- Ett år tillsammans med Viktor på nyårsdagen. Snöig promenad med varm choklad och god middag hos Viktor.
F- Frukostbuffé. 2011 åt jag och Hedda ett antal många frukostbufféer både på olika hotell, caféer och hos varandra. Alla mysiga!
G- Gastroskopiundersökning. Det var kanske inte den trevligaste upplevelsen 2011 men dock en upplevelse att minnas. En tjock slang ner i halsen för att filma magsäcken. Hemskt men minnesvärt!
H- Hundabstinens! Jag vill ha hund. Senaste året har det legat i fokus mer än vanligt. Nu tar jag varje chans att tjata om en hundvalp.
I- Indien. Gamla året slutade och nya började med 3 veckors semester i Indien. Härliga människor, god mat, vackert väder och sinnessjuk trafik.
J- Julbak. Det hann bli ett par baktillfällen före jul. En dag bakades det lussekatter och "lussewienerbröd" med Puff. 3:e advent julbakade vi hemma hos Bäcklund. Det gjordes marsipangrisar, kolasnittar mm. Mysigt värre!
K- Kalas. Jag och Emelie hade årets bästa 25års kalas. Så kul! Pappa hade 50 års fest, lyckad även den.
L- Löpning. Slog mitt rekord på Göteborgsvarvet. Bra bit under två timmar. =) Löpningen gick bra hela året.
M- Midsommar. Gänget åkte till Furuvik och Bäcklunds landställe. Vackert landställe precis vid vattnet. En fin helg.
N- Nyinflyttade. 20 september fick vi vår fina lägenhet i Bolinder strand. Den trodde vi aldrig vi skulle kunna få men ibland ska man ha turen på sin sida.
O- Ost. Jag har ätit mycket ost. inte "finost" men till frukost och speciellt scones. Gillar det.
P- Plugg. Börja skolan är nog den bästa investering jag gjort för mig själv på riktigt länge.
Q- Finns inte så mycket som börjar på q... Så det får bli något annat. Jag har skickat iväg något som är mitt, kastat iväg för att låta en främmande människa granska, tycka och tänka. Det är läskigt men det känns bra. Livet handlar väl om att utmana sig själv, visst var det så?
R- Roligt. Jag har skrattat och haft mycket roligt 2011.
S- Sälen. När mamma fyllde 50 firade vi det tillsammans med henne i Sälen. Vi åkte lite snowboard, längdskidor och åt massa god mat. Riktigt mysigt.
T- Telefonplan, ett av våra klätterställen brann ner. Bara så där hipp hopp. =( Det var inte så kul.
U- Utmaningar. Säga upp sig från jobbet o börja plugga, skicka iväg vad jag skrivit på under en ganska lång tid, sova i vindskydd i oktober, bestämma sig för tt åka vasaloppet när jag åkt längdskidor totalt två gånger, bouldra i Indien och ta sig ner från de stora klippblocken.
V- Vandring. Vi har varit på två vandringar med klassen under hösten. Inga långa utsvävningar men fantastiska minnen från båda turer.
W- Wonderful life. Detta året har varit ett riktigt bra år. Jag har fått vara frisk, jag har gjort mycket roliga saker och sett fina platser.
Y- Yoga. Testat bra yoga 2011, på västkusten och i Hampi i Indien. Mer yoga!
Å- Ål. Jag vet inte varför jag skriver ål men jag vill få med vatten och att jag simmat mycket i år. Igen. samma visa varje år.
Ä- Äventyr. Känns inte som jag varit med om så mycket äventyr men jag har provat mycket nya saker. Fälla träd med yxa, sova i vindskydd, flytta ihop med någom jag är kär i (det var inte så läskigt som jag trodde dock), skriva manus till en bok, jo det blev en del ändå.
Ö- Ödet. Vet inte vad jag tror om ödet men det känns som det måste varit ödet att just vi som går i klassen hamnade här samtidigt. Speciellt med tanke på att vi kanske är den sista Hälsopedagogklassen här.
/Annie
Anjuna beach
Idag har vi varit ute pa havet, det va jatteskont att aka lite bat.
Vi har sett delfiner, snorklat och solat.
I mandags natt akte vi buss hit till Goa, en gammal skruttig buss med trasigt avgasror. Bussen forde ett himla liv nar den tog sig fram men konstigt nog lyckades jag anda sova nagra timmar.
Vi bor pa ett fint guesthouse har i Anjuna, norra Goa. Stranden ar fin men ingen paradismiljo direkt. Jag skulle inte vara sa nojd om jag bokat tva veckor semester i Goa.
Det ar inte sa spannande precis, maten ar helt okej men lite dyrare an i Hampi, turisterna ar fler och trafiken vildare.
Nagot som anda gor det vart att aka hit at badet! Efter nastan tva veckor i Indien's hetta var det underbart att slanga sig i det salta havet och vagorna. Strandbaren har varldens godaste bananmilkshake som ar ett maste varje dag.
Det finns inte sa mycket spannande att beratta om sedan vi kom hit, eller JO, haha, korna ar ju som bekant heliga i Indien sa de strovar runt fritt. Overallt. Verkligen overallt! Sa aven pa stranden, igar var det en ko som strosade mellan alla solstolar och letade mat. Hon smog sig upp bakom tva solstolar och utan att nagon forst markte borjade hon kaka fran deras tallrik. Det blev ganska mycket skratt nar alla upptackte den nojda glufsande kossan. Han som skulle atit maten var nog inte sa glad men tyckte nog att det var ganska komiskt. (ko-miskt) hahaha
Haftigare an sa ar det inte har i Goa, inte for var del ialla fall. Det ska tydligen vara en del party har men hur skulle vi veta nar vi somnar strax efter nio varje kvall? Pensionarsresa-check! Nu har vi nagra dagar strand kvar innan vi tar nattaget tillbaka till Mumbai.
Hoppas alla ni darhemma mar bra och att ni har fixat sno till var hemkomst.
Kramar!!
Vi har sett delfiner, snorklat och solat.
I mandags natt akte vi buss hit till Goa, en gammal skruttig buss med trasigt avgasror. Bussen forde ett himla liv nar den tog sig fram men konstigt nog lyckades jag anda sova nagra timmar.
Vi bor pa ett fint guesthouse har i Anjuna, norra Goa. Stranden ar fin men ingen paradismiljo direkt. Jag skulle inte vara sa nojd om jag bokat tva veckor semester i Goa.
Det ar inte sa spannande precis, maten ar helt okej men lite dyrare an i Hampi, turisterna ar fler och trafiken vildare.
Nagot som anda gor det vart att aka hit at badet! Efter nastan tva veckor i Indien's hetta var det underbart att slanga sig i det salta havet och vagorna. Strandbaren har varldens godaste bananmilkshake som ar ett maste varje dag.
Det finns inte sa mycket spannande att beratta om sedan vi kom hit, eller JO, haha, korna ar ju som bekant heliga i Indien sa de strovar runt fritt. Overallt. Verkligen overallt! Sa aven pa stranden, igar var det en ko som strosade mellan alla solstolar och letade mat. Hon smog sig upp bakom tva solstolar och utan att nagon forst markte borjade hon kaka fran deras tallrik. Det blev ganska mycket skratt nar alla upptackte den nojda glufsande kossan. Han som skulle atit maten var nog inte sa glad men tyckte nog att det var ganska komiskt. (ko-miskt) hahaha
Haftigare an sa ar det inte har i Goa, inte for var del ialla fall. Det ska tydligen vara en del party har men hur skulle vi veta nar vi somnar strax efter nio varje kvall? Pensionarsresa-check! Nu har vi nagra dagar strand kvar innan vi tar nattaget tillbaka till Mumbai.
Hoppas alla ni darhemma mar bra och att ni har fixat sno till var hemkomst.
Kramar!!
final 2011
Vi lamnade Mumbai for den grymma tempelstaden "Hampi".
Bussresan hit var en mardrom, liksom i de flesta landerna utanfor Europa. Jag satt och letade febrilt i mitt minne om jag under mina 25 ar pa jorden nagonsin hort om nagon bussolycka i Indien. Dar man tex valt med hog hastighet i skarpa kurvor...
Denna resa slutade lyckligt, vi kom fram hela. Dock inte sa rena och inte sa pigga. Vi fick ett fint men lite dyrt boende forsta natten, ca 40 kronor per person. =)
I dagarna har vi varit pa yoga, det var otroligt. Tank er, vi stod pa ett hustak, solen borjade ga ner over bergen, djungeln och alla stora klippblock som hagrar runt hela staden. Mitt i allt det vackra sticker det upp ett stort tempel dar massor av apor klattrar omkring barandes pa sina sma ungar. Det var nog basta tankbara yogaplatsen.
Hampi delas i tva av en flod. Vi akte over till den "andra" sidan for att prova klattringen pa de stora stenarna och klippblocken. I tva dagar har vi klattrat nu, det ar valdigt annorlunda att klattra sahar. Mycket laskigare och man far fortare ont i fingrarna! Viktor har klattrat pa galet svara stallen och tack vare honom har aven jag vagat prova en hel del kluriga. Jag blir feg nar jag inte vet hur jag ska ta mig ner nar jag val klattrat upp. Jag har samma problem hemma men da finns det alltid andra bra grepp att ta hjalp av plus en stor tjock matta. Har har man ett par grepp och bara massa hart berg att landa pa, forutom en crushpad vi haft med oss.
Vi har bott pa ett annat hostel nu pa andra sidan. De hade dock inga rum till ss sa vi har sovit under bar himmel pa deras tak. Det ar ovanpa en familjs hus vi sovit sa det ar alltid folk nagonstans. Jag skulle bli galen av att dela mitt hus med olika backpackers hela tiden men de verkar nojda med tillvaron. Igar var vadret mulet. Det borjade blasa upp och det kom lite regn. Vi fragade om det var ok att sova pa madrasser i vardagsrummet om det skulle regna mer, det var inga problem. Sedan pratade vi med en kvinna i byn och vi fragade om mulet vader brukade halla i sig lange. Nja.. det verkar vara en cyklon som far in over landet sa vi vet inte. Jaha... en cyklon, jag vet inte hur det ar med er men jag reagerade lite latt pa det dar ordet. Kollade in Viktors min och japp! Vi tankte typ samma sak.
Storm, orkan, cyklon...? Hur bra kan det vara lixom?
Ingen fara, regnet kom aldrig och blasten blev inte varre sa vi somnade ater igen tryggt pa taket.
Maten har ar jattegod. Speciellt deras grytor ihop med smor och vitloks naan. Farskpressad ananasjuice till frukost ar inte sa tokigt det heller, riven kokos hemma kan slanga sig i vaggen. Den vi far har slar allt!
Deras favoritord har ar "Possible", "no possible" or "it's possible". Det funkar till allt, ALLTID. Indier ar skona typer alltsa. =)
Hoppas ni alla har det bra och att ni firar nyar sasom ni onskar.
Nasta rapport fran ss blir nog i Goa om nagra dagar. Nu ska vi fira Indiskt nyar, det blir nog inga vilda utsvavningar har inte men en god middag blir nog inga problem att fa sig.
Stora Varma kramar Viktor och Annie
Bussresan hit var en mardrom, liksom i de flesta landerna utanfor Europa. Jag satt och letade febrilt i mitt minne om jag under mina 25 ar pa jorden nagonsin hort om nagon bussolycka i Indien. Dar man tex valt med hog hastighet i skarpa kurvor...
Denna resa slutade lyckligt, vi kom fram hela. Dock inte sa rena och inte sa pigga. Vi fick ett fint men lite dyrt boende forsta natten, ca 40 kronor per person. =)
I dagarna har vi varit pa yoga, det var otroligt. Tank er, vi stod pa ett hustak, solen borjade ga ner over bergen, djungeln och alla stora klippblock som hagrar runt hela staden. Mitt i allt det vackra sticker det upp ett stort tempel dar massor av apor klattrar omkring barandes pa sina sma ungar. Det var nog basta tankbara yogaplatsen.
Hampi delas i tva av en flod. Vi akte over till den "andra" sidan for att prova klattringen pa de stora stenarna och klippblocken. I tva dagar har vi klattrat nu, det ar valdigt annorlunda att klattra sahar. Mycket laskigare och man far fortare ont i fingrarna! Viktor har klattrat pa galet svara stallen och tack vare honom har aven jag vagat prova en hel del kluriga. Jag blir feg nar jag inte vet hur jag ska ta mig ner nar jag val klattrat upp. Jag har samma problem hemma men da finns det alltid andra bra grepp att ta hjalp av plus en stor tjock matta. Har har man ett par grepp och bara massa hart berg att landa pa, forutom en crushpad vi haft med oss.
Vi har bott pa ett annat hostel nu pa andra sidan. De hade dock inga rum till ss sa vi har sovit under bar himmel pa deras tak. Det ar ovanpa en familjs hus vi sovit sa det ar alltid folk nagonstans. Jag skulle bli galen av att dela mitt hus med olika backpackers hela tiden men de verkar nojda med tillvaron. Igar var vadret mulet. Det borjade blasa upp och det kom lite regn. Vi fragade om det var ok att sova pa madrasser i vardagsrummet om det skulle regna mer, det var inga problem. Sedan pratade vi med en kvinna i byn och vi fragade om mulet vader brukade halla i sig lange. Nja.. det verkar vara en cyklon som far in over landet sa vi vet inte. Jaha... en cyklon, jag vet inte hur det ar med er men jag reagerade lite latt pa det dar ordet. Kollade in Viktors min och japp! Vi tankte typ samma sak.
Storm, orkan, cyklon...? Hur bra kan det vara lixom?
Ingen fara, regnet kom aldrig och blasten blev inte varre sa vi somnade ater igen tryggt pa taket.
Maten har ar jattegod. Speciellt deras grytor ihop med smor och vitloks naan. Farskpressad ananasjuice till frukost ar inte sa tokigt det heller, riven kokos hemma kan slanga sig i vaggen. Den vi far har slar allt!
Deras favoritord har ar "Possible", "no possible" or "it's possible". Det funkar till allt, ALLTID. Indier ar skona typer alltsa. =)
Hoppas ni alla har det bra och att ni firar nyar sasom ni onskar.
Nasta rapport fran ss blir nog i Goa om nagra dagar. Nu ska vi fira Indiskt nyar, det blir nog inga vilda utsvavningar har inte men en god middag blir nog inga problem att fa sig.
Stora Varma kramar Viktor och Annie
Mumbai
Efter en lang men ganska trevlig resa landade vi i Mumbai. Efter mycket film men lite somn var vi ganska slitna nar vi landat och skulle borja var vag fran flygplatsen och leta boende.
Vad ska man saga om trafiken i Mumbai, forutom KAOS!? Det verkar inte finnas nagot som heter regler overhuvudtaget, filer existerar inte och rodljus ses mest som en rekomendation eller en trevlig fargklick i den skitiga staden.
Vi har varit i manga lander med sjuk trafik men detta tar nog priset. Var chaffor som tog oss fran flygplatsen var en cirkus 80 arig man med vitt skagg i en bil med hjul, dorrar och inte sa mycket mer an sa.
Det var citysightseing nog for oss, tack.
Vi fick rum pa red sheild salvation army. Viktor ville inte bo dar forst da han trodde det var for hemlosa men det gick bra tillslut. De hemlosa var ganska trevliga och snarare backpackers an nagot annat,
men det ar ju typ samma sak...
Imorse tog vi pa oss lopardojorna och stack ut. Gick battre an forvantat, den tidiga timmen gjorde sitt for folk och trafik.
Vi har bokat en bussresa inatt till en plats som heter Hampi, dar det ska finnas klattring och yoga. Det hoppas vi pa.
Vi skulle ga och kolla vart bussen gar ifran mm tidigare idag och satan att ta sig fram till fots i den har stan. Kul men riktigt jobbigt. De kor verkligen som galningar, du kan inte agna de haftiga byggnaderna nagon storre uppmarksammhet for da blir du garanterat overkord. Igar var Mumbai inte alls charmerande men idag efter somn och mat har det varit riktigt intressant och ganska roligt.
Vi kakade middag igar kvall for 30 kronor per person. En stor middag med dryck pa ett for Mumbai ganska fint stalle.
DET kallar vi nice!
KRAM
Viktor och Annie
Ps/
Mammor: Vi mar bra.
On the edge
Tjejer älskar killar som antingen sjunger eller spelar något instrument, då gärna eller helst gitarr känns det som. Är han också en relativt dålig eller strulig kille är han lätt en klar 10:a!
Nej okej, Att "alla" gillar det var lite överdrivet men det är klara plus i kanten på dessa killarna.
"Jag är inte sån" tänker jag direkt.
Men inte är det för frisyren jag är lite kär i John Mayer, oh nej det är allt rösten och höra honom spela...
Jag gillar att sitta och lyssna när någon sitter och spelar lågt i bakrunden. Tycker om att höra den trygga rösten nära mig men utan att "alla ska med"
Jag blir otaggad när man sitter i en klunga och alla förväntas haka på.
Jag tycker inte det blir gemenskap.
Inte för mig.
Jag gick i kör som liten, jag var med på alla musikevangemang i skolan för att det var kul.
Jag har en gitarr. Har glömt den medvetet för att den inte ska bli en grej. Jag har suttit på fester när jag mitt i allt reagerar på ett nytt ljud och där i bakrunden sitter någon och klinkar lite planlöst och på så vis mysigt.
Jag är avundsjuk på de som fått en låt skriven till sig.
Tänk att du gjort så starka avtryck hos en person att du får en låt.
Du blir aldrig glömd, aldrig oaktuell och dina fina sidor kommer alltid finnas kvar.
Jag har säkert gjort avtryck hos människor jag känt men jag kommer inte veta varför eller hur djupt. Ibland vet jag inte om orden varit äkta eller bara kom tack vare ett bra ordförråd.
Om det fanns en snötäckt äng idag och jag skulle gå över den känns det som jag inte skulle lämna några avtryck alls. Jag vet inte varför, tror jag behöver en paus.
Jag känner mig hela tiden på gränsen. Jag vill känna mig vald. Känna mig speciell och jag vill känna mig viktig för mig själv och oersättlig för dig.
Tror ett jullov kommer sitta bra.
DET känner jag, alltid något.
Nu ska jag ta en GOJÄVLA bastu.
Nej okej, Att "alla" gillar det var lite överdrivet men det är klara plus i kanten på dessa killarna.
"Jag är inte sån" tänker jag direkt.
Men inte är det för frisyren jag är lite kär i John Mayer, oh nej det är allt rösten och höra honom spela...
Jag gillar att sitta och lyssna när någon sitter och spelar lågt i bakrunden. Tycker om att höra den trygga rösten nära mig men utan att "alla ska med"
Jag blir otaggad när man sitter i en klunga och alla förväntas haka på.
Jag tycker inte det blir gemenskap.
Inte för mig.
Jag gick i kör som liten, jag var med på alla musikevangemang i skolan för att det var kul.
Jag har en gitarr. Har glömt den medvetet för att den inte ska bli en grej. Jag har suttit på fester när jag mitt i allt reagerar på ett nytt ljud och där i bakrunden sitter någon och klinkar lite planlöst och på så vis mysigt.
Jag är avundsjuk på de som fått en låt skriven till sig.
Tänk att du gjort så starka avtryck hos en person att du får en låt.
Du blir aldrig glömd, aldrig oaktuell och dina fina sidor kommer alltid finnas kvar.
Jag har säkert gjort avtryck hos människor jag känt men jag kommer inte veta varför eller hur djupt. Ibland vet jag inte om orden varit äkta eller bara kom tack vare ett bra ordförråd.
Om det fanns en snötäckt äng idag och jag skulle gå över den känns det som jag inte skulle lämna några avtryck alls. Jag vet inte varför, tror jag behöver en paus.
Jag känner mig hela tiden på gränsen. Jag vill känna mig vald. Känna mig speciell och jag vill känna mig viktig för mig själv och oersättlig för dig.
Tror ett jullov kommer sitta bra.
DET känner jag, alltid något.
Nu ska jag ta en GOJÄVLA bastu.
Grupputveckling och tjafs
Finns det något som slår känslan av att tillhöra och ändå få vara sig själv till 110%? Idag hade vi frilufsdag med tvåorna. Micke, Lina, Sofie och Lisa höll i den och det skulle vara grupputveckling för hela slanten. När jag fick veta det blev jag inte så himla taggad, det ska erkännas.
Jag gillar konceptet "grupputveckling" men i höst har det blivit lite för mycket lek, jag hade hellre sett en mix av samtal och lek. Så jag kan använda det på alla olika arbetsplatser jag kommer till. Om man säger att jag ska jobba med ett gäng skrivbordsnissar och vi ska ha grupputveckling har jag en känsla av att de kanske oftast sittar var för sig eller möjligen i möten intill varandra, förmodligen inte lika fysiska med varann som vi är i vår klass. Låt oss då låtsas att jag ger dom en uppgift att alla ska stå tätt på en planka och flytta om i ledet efter ålder. Det innebär en HEL DEL beröring på alla möjliga kroppsliga delar.
Jag vill inte vara bitter eller negativ men jag tror att många kommer uppleva det som jobbigt. Vissa kommer känna att de har en inkräktare på deras territorium. Det kommer inte ge dessa människor annat än obehag och då har jag misslyckats ganska ordentligt med min upp gift som hälsopedagog, minst sagt...
Därför vill jag ha mer samtalsuppgifter de kan lösa som grupp först innan vi går vidare och plockar fram barnet i oss, för när de vågar göra det, DÅ först blir "lekarna" vettiga och användbara.
Därför var jag lite halvskeptisk till en hel dag grupputveckling men det blev en mysig dag. Vi har både pratat, lekt och löst lite problem. Vi har skrattat mycket och grillade korv vid vindskydden. I samtalen fick vi chansen att erkänna våra svagheter för varandra. Det är nyttigt tror jag.
Jag erkände att jag hatar att delta på aktiviteter där jag inte är bra eller helst bäst. Då skämtar jag bara till det för att slippa visa att jag egentligen inte fattar vad jag håller på med.
Vi ska ha bandyturnering nästa måndag. Jag är inte bra på bandy.
Min första plan var då enkelt att inte delta för att på så vis slippa vara dålig.
Då får vi reda på att alla lag ska vara utklädda och köra sitt eget intro. Nu började det låta lite väl kul, jag och Felix såg på varandra och bestämde att vi tillsammans med Kim och Julia skulle bilda ett lag.
Vi kommer äga turneringen!
Jag är dålig på bandy, jag kände mig obekväm i vårt val av klädsel till en början men så igår när jag och Julia bastade vände jag bara på allt tack vare något Julia sa, "jag är stolt över min kropp" sa hon bara enkelt och så kände jag bara att "det ska fan jag oxå vara"
Jag ser mig själv som humoristisk och avslappnad. Då måste jag leva så också.
Jag älskar min klass och allt bra den ger mig.
Underbara!
/Annie
Jag gillar konceptet "grupputveckling" men i höst har det blivit lite för mycket lek, jag hade hellre sett en mix av samtal och lek. Så jag kan använda det på alla olika arbetsplatser jag kommer till. Om man säger att jag ska jobba med ett gäng skrivbordsnissar och vi ska ha grupputveckling har jag en känsla av att de kanske oftast sittar var för sig eller möjligen i möten intill varandra, förmodligen inte lika fysiska med varann som vi är i vår klass. Låt oss då låtsas att jag ger dom en uppgift att alla ska stå tätt på en planka och flytta om i ledet efter ålder. Det innebär en HEL DEL beröring på alla möjliga kroppsliga delar.
Jag vill inte vara bitter eller negativ men jag tror att många kommer uppleva det som jobbigt. Vissa kommer känna att de har en inkräktare på deras territorium. Det kommer inte ge dessa människor annat än obehag och då har jag misslyckats ganska ordentligt med min upp gift som hälsopedagog, minst sagt...
Därför vill jag ha mer samtalsuppgifter de kan lösa som grupp först innan vi går vidare och plockar fram barnet i oss, för när de vågar göra det, DÅ först blir "lekarna" vettiga och användbara.
Därför var jag lite halvskeptisk till en hel dag grupputveckling men det blev en mysig dag. Vi har både pratat, lekt och löst lite problem. Vi har skrattat mycket och grillade korv vid vindskydden. I samtalen fick vi chansen att erkänna våra svagheter för varandra. Det är nyttigt tror jag.
Jag erkände att jag hatar att delta på aktiviteter där jag inte är bra eller helst bäst. Då skämtar jag bara till det för att slippa visa att jag egentligen inte fattar vad jag håller på med.
Vi ska ha bandyturnering nästa måndag. Jag är inte bra på bandy.
Min första plan var då enkelt att inte delta för att på så vis slippa vara dålig.
Då får vi reda på att alla lag ska vara utklädda och köra sitt eget intro. Nu började det låta lite väl kul, jag och Felix såg på varandra och bestämde att vi tillsammans med Kim och Julia skulle bilda ett lag.
Vi kommer äga turneringen!
Jag är dålig på bandy, jag kände mig obekväm i vårt val av klädsel till en början men så igår när jag och Julia bastade vände jag bara på allt tack vare något Julia sa, "jag är stolt över min kropp" sa hon bara enkelt och så kände jag bara att "det ska fan jag oxå vara"
Jag ser mig själv som humoristisk och avslappnad. Då måste jag leva så också.
Jag älskar min klass och allt bra den ger mig.
Underbara!
/Annie
Tid för barnbarnen
Igår när jag satt på pendeln från jobbet satt jag mittimot en dam som hade åkt från Kalmar för att spendera ett par veckor med sina barnbarn på deras lov. Det lät mysigt.
Föräldrar som jobbar, barn som har lov och mor eller farföräldrar som har tid.
Imorse när jag sprang och närmade mig hem mötte jag flera barn med sina mor eller farföräldrar och en liten hund. Det värmde i hjärtat. De fattar inte alls hur mycket de ger varandra.
Min tid hos farmor och mormor har gett mig mer än de någonsin kommer få veta. Farmor hann jag aldrig berätta för men jag tror jag ska skriva ett brev till mormor.
Ett brev med kuvert och frimärke. Tala om allt jag minns att vi gjort och sedan ska jag göra samma sak till farmor men det brevet kommer bara finnas kvar hos mig. Med mig i varje andetag precis som farmor. Där ska jag tala om att jag minns alla kloka råd hon gett mig. Det är svårt att ta fram goda råd och lyda dom men de finns där och ibland kommer jag på mig själv och ge mina vänner råd som min farmor gett mig. Mest av allt skulle jag vilja lägga hennes röst och lukt i det där brevet och göra likadant i mormors men det är svårt. Jag önskar av hela miott hjärta att det är sånt jag aldrig glömmer.
Kärlek //Annie
Föräldrar som jobbar, barn som har lov och mor eller farföräldrar som har tid.
Imorse när jag sprang och närmade mig hem mötte jag flera barn med sina mor eller farföräldrar och en liten hund. Det värmde i hjärtat. De fattar inte alls hur mycket de ger varandra.
Min tid hos farmor och mormor har gett mig mer än de någonsin kommer få veta. Farmor hann jag aldrig berätta för men jag tror jag ska skriva ett brev till mormor.
Ett brev med kuvert och frimärke. Tala om allt jag minns att vi gjort och sedan ska jag göra samma sak till farmor men det brevet kommer bara finnas kvar hos mig. Med mig i varje andetag precis som farmor. Där ska jag tala om att jag minns alla kloka råd hon gett mig. Det är svårt att ta fram goda råd och lyda dom men de finns där och ibland kommer jag på mig själv och ge mina vänner råd som min farmor gett mig. Mest av allt skulle jag vilja lägga hennes röst och lukt i det där brevet och göra likadant i mormors men det är svårt. Jag önskar av hela miott hjärta att det är sånt jag aldrig glömmer.
Kärlek //Annie
Rädsla, Kärlek och Ilska
Fucking perfect.
Jag lyssnade sönder den låten när den först kom. Jag älskar den fortfarande men jag har inte kännt något behov av att höra den på ett tag nu men så idag kom det. Längtan efter den låten. Det kom mycket idag.
En bra dag.
Lång, känslofylld men härlig dag på många vis.
Hp2 ordnar frilufsdagar för oss titt som tätt, det är en av deras uppgifter andra året och idag var det dags igen.
Det skulle handla om känslor, vi skulle klä oss varmt och ta med oss fika.
Vi gick en mysig promenad till Sandviken och på vägen dit fick vi diskutera olika citat som handlade om känslor. Det var bra, man fick fundera lite extra och just det att man faktiskt kan öppna ögonen för att se saker ur ett nytt perspektiv.
Vi kom fram till Sandviken och delades in i grupper. Nu fick vi diskutera "rädsla" i gruppen för att senare under dagen få gestalta det på något vis. Vi pratade om rädsla och olika sorters rädsla mm. Vår grupp kom fram till att vi ville skriva om det. Vi gjorde även lite andra övningar med "ledarna", skrattövningar mm.
När vi skulle gestalta rädsla släckte vår grupp ner i Gullvivan. Vi ställde oss med ryggarna mot publiken och sedan sa en och en "Jag är rädd" När alla hade sagt började första personen med att vända sig mot publiken och åter igen säga "Jag är rädd FÖR......" och sedan gjorde vi det i tur och ordning. Sist läste Maria upp en dikt som kommit till av våra gemensamma ord för rädsla. Jag har den inte i huvudet men jag tänkte skriva ner den här senare för jag tycker den var bra. Det var ett mäktigt sätt att gestalta rädslan på. Det blev ärligt, intimt och känslofyllt. För mig ialla fall. Jag kan inte svara för någon annan men så kände jag ialla fall.
Hela dagen avslutades med en avslappningsövning.
Nice, tänkte jag. Det är skönt. Ligga och tänka på ingenting. Lagom.
Men, det blir ju aldrig som man tänkt sig.
Liggandes på rygg med händerna på magen som följde andningen skulle vi skulle se oss gå på en grusväg, en sån där grusväg där det växer gräs i mitten. Det är varmt och solen gassar. Jag brukar vara dålig på att sätta mig in i konstlade situationer men idag kände jag hur solen värmde på axlarna och jag såg gräset mitt i vägen. Längs vägen går en mur, en mur som en bit bort har en stor mörk port. Utanför porten står en kista. Jag går fram och öppnar kistan och lägger i något jag vill slippa bära på. Det kunde vara en känsla, ett problem eller vad man ville. Jag la ner det jag helst vill slippa bära på. Tog nyckeln som ledde till porten och gick in.
Jag kom in i min trädgård. Fast min trädgård råkade vara Pannberget. Jag kunde känna hur jag gick över gräset där och gick barfota upp på klipporna till min favoritplats, utan det där jobbiga att kånka på. Det var svårt, jag minns inte ens hur det var när jag inte bar med på den där jäveln vart jag gick. Jag försökte bli bara jag. Det var skönt, jag hörde vågorna och måsarna. Nu skulle ett djur komma till oss och säga något. Jag försökte se en hund, funkade inte, försökte se ett rådjur men det kändes fel. Det mest logiska som kom var att en av måsarna landade hos mig och den sa till mig att jag nu kunde flyga. Lätt som en fjäder och utan tyngden blev jag viktlös så om jag ville kunde jag flyga nu. Sedan for han sin väg igen och kvar satt jag. Då kände jag hur tårarna började rinna längs kinden på mig, jag grät inte men tårarna gick inte att hejda.
Nu skulle vi gå tillbaka och ut genom porten. Låste den väl och la nyckeln innanför jackan för att platsen bara ska vara min. Nu skulle vi gå fram till våra kistor och här fick man göra ett val. Plocka upp känslan och bära den med sig igen eller lämna den i kistan och gå.
Jag ville gå, ville lämna skiten i kistan och bara gå!
Jag försökte men det gick inte.
Jag ville inte bestämma mig för att gå och att den ändå skulle vara med mig utan mitt medgivande så jag gick tillbaka till kistan, öppnade den och tog med mig helvetet igen. Då kom tårarna på riktigt, ljusdlöst men rikligt. Jag vill inget hellre än att låsa kistan för gott men jag vet inte hur det skulle gå till, vet inte vem jag är utan den där skiten.
När vi gestaltade rädsla i vår grupp sa Julia att hon var rädd för att vara vilsen.
Jag håller med.
Jag är rädd för att det inte finns någon jag utan den där känslan och det är alltför osäkert att chansa.
Jag plockade upp vad jag stoppade ner och sedan gick jag tillbaka på grusvägen. När jag vaknade upp kändes det jättejobbigt. Vi skulle samlas i klassrummet efter och jag fick hålla ihop. När alla hade gått var jag, Hanna och Paulina kvar. Då kom Hanna och kramade mig, sedan vägrade hon släppa taget och de där jävla tårarna kom igen. Ingen fara, ingen scen, bara de där salta envisa satans tårarna. Sedan log jag och sa att det var en lite jobbig övning bara, det är allt. Det var ju sant.
Det var en övning som träffade mig idag och den sög musten ur mig på riktigt.
Vi körde ett långt yogapass efter, sedan rodde jag som en galning för att få ur mig något och kvällen avslutades skönt med bastu. Jag är totalt utpumpad men jag kanske lärde mig något om mig själv. Tänk att man fortfarande gör det. Lär sig om sig själv alltså. Fast man levt med bara sig själv i hela sitt liv.
Det är ganska fantastiskt ändå, tycker ni inte det?
Kärlek.
Typ nöjd
Livet är upp och ner, toppar och dalar.
"Det måste vara dåligt ibland för att kunna bli riktigt bra sedan"
Detta är något vi alla vet, jag också. Jag säger det själv till andra med jämna mellanrum.
Jag predikar i saker jag vet är sunt och logiskt tänkande. När jag mår bra.
Jag orkar tro att "dåliga dagar" är nyttigt och att vara ledsen gör mig stark, när jag är inne i en bra period. Det är hur lätt som helst. När sedan den där "nere-perioden" kommer är det inte lika självklart längre och helt plötsligt är allt jävligt jobbigt.
Må dåligt är bara negativt.
När känslor man känner igen kommer på återbesök känns det lite som att sätta en skiva på repeat, been here done this. På gott och ont, det positiva är ju att jag vet att det går över. Det negativa får väl bli vetskapen att det kommer tillbaka, trots att det går över varje gång.
Idag kom jag till en ny insikt, eller en ny tanke föddes. Går det verkligen över varje gång?
Är det kanske så att jag bara inte orkar vara ledsen mer så jag lägger en filt över det onda och blir "som vanligt igen" efter ett tag?
Det känns inte så kul att tänka så när jag tänker efter. Samtidigt så kanske det inte spelar någon roll om det går över varje gång eller läggs undan för ett tag. Inte så länge jag mår bra därimellan.
Skulle jag dela in året i bra och dåliga dagar är det kanske bara 12 dagar som är dåliga. Det kan man väl stå ut med va?
Det jag vill säga med detta inlägget är att vi inte ska ignorera våra känslor när de kommer på besök. Vi ska notera problemet, känna efter och ta oss igenom det. Stort eller smått.
Jag tror att alla har vi våra hjärnspöken och det är inte synd om mig när mina kommer på besök. Det är bara det att jag blir så besviken, varje gång samma visa.
Igår pratade vi om beroende i klassen. Någon hade läst att snusa var bättre än att röka. Då diskuterade vi om det och framför allt pratade vi om poängen med att ersätta ett beroende med ett annat. Bra eller dåligt?
Det finns givetvis bättre och sämre beroende och bättre och sämre val att göra men just DET, att vi själva måste göra ett aktivt val vare sig det handlar om att sluta upp med ett beteende eller byta ut ett beroende till ett annat. Skulle jag kunna ändra mitt tänkande för att stoppa mina hjärnspöken eller är det bara såhär. Precis som en rökare påstår att de inte KAN sluta röka när de i själva verket kanske inte VILL sluta.
Har jag en strategi för att göra en förändring eller vill jag ens? Är jag rädd för att byta ut ett dåligt mående mot ett annat som jag kanske inte kan hantera för att jag inte känner igen det?
Det är tryggt att bara acceptera. Då blir det ialla fall inte värre.
Ikväll är det Afro i Norrtälje. En av veckans bästa. <3
"Det måste vara dåligt ibland för att kunna bli riktigt bra sedan"
Detta är något vi alla vet, jag också. Jag säger det själv till andra med jämna mellanrum.
Jag predikar i saker jag vet är sunt och logiskt tänkande. När jag mår bra.
Jag orkar tro att "dåliga dagar" är nyttigt och att vara ledsen gör mig stark, när jag är inne i en bra period. Det är hur lätt som helst. När sedan den där "nere-perioden" kommer är det inte lika självklart längre och helt plötsligt är allt jävligt jobbigt.
Må dåligt är bara negativt.
När känslor man känner igen kommer på återbesök känns det lite som att sätta en skiva på repeat, been here done this. På gott och ont, det positiva är ju att jag vet att det går över. Det negativa får väl bli vetskapen att det kommer tillbaka, trots att det går över varje gång.
Idag kom jag till en ny insikt, eller en ny tanke föddes. Går det verkligen över varje gång?
Är det kanske så att jag bara inte orkar vara ledsen mer så jag lägger en filt över det onda och blir "som vanligt igen" efter ett tag?
Det känns inte så kul att tänka så när jag tänker efter. Samtidigt så kanske det inte spelar någon roll om det går över varje gång eller läggs undan för ett tag. Inte så länge jag mår bra därimellan.
Skulle jag dela in året i bra och dåliga dagar är det kanske bara 12 dagar som är dåliga. Det kan man väl stå ut med va?
Det jag vill säga med detta inlägget är att vi inte ska ignorera våra känslor när de kommer på besök. Vi ska notera problemet, känna efter och ta oss igenom det. Stort eller smått.
Jag tror att alla har vi våra hjärnspöken och det är inte synd om mig när mina kommer på besök. Det är bara det att jag blir så besviken, varje gång samma visa.
Igår pratade vi om beroende i klassen. Någon hade läst att snusa var bättre än att röka. Då diskuterade vi om det och framför allt pratade vi om poängen med att ersätta ett beroende med ett annat. Bra eller dåligt?
Det finns givetvis bättre och sämre beroende och bättre och sämre val att göra men just DET, att vi själva måste göra ett aktivt val vare sig det handlar om att sluta upp med ett beteende eller byta ut ett beroende till ett annat. Skulle jag kunna ändra mitt tänkande för att stoppa mina hjärnspöken eller är det bara såhär. Precis som en rökare påstår att de inte KAN sluta röka när de i själva verket kanske inte VILL sluta.
Har jag en strategi för att göra en förändring eller vill jag ens? Är jag rädd för att byta ut ett dåligt mående mot ett annat som jag kanske inte kan hantera för att jag inte känner igen det?
Det är tryggt att bara acceptera. Då blir det ialla fall inte värre.
Ikväll är det Afro i Norrtälje. En av veckans bästa. <3
Fly närmre
Har du känt hur du bara behöver avskärma dig från allt och alla för att bara få vara dig? Ensam med dina tankar och dina känslor? Det tror jag alla har titt som tätt, behovet att få vara ifred för att ladda om och inte tappa sig själv. Jag behöver mycket av den varan, jag vet att det inte alltid märks och jag väljer mina tillfällen. Jag springer gärna ensam, jag simmar gärna själv, jag går gärna runt i stan när det regnar med min musik i lurarna och tar ett danssteg när jag tror ingen ser.
Jag är gärna själv.
Det är inte så svårt att hitta stunder för att få vara det. Däremot är det svårt att fly sig själv.
Har ni velat fly er själva någongång?
Snälla säg ja!!!
Säg att ni ibland bara vill spy på er själva, er kropp och allt ni är.
Denna veckan började så, eller så slutade den förra så, jag vet inte riktigt. Jag vet bara att det blir så ibland.
Känslan av att jag måste bort från mig själv träder i kraft och då är det bara så. Jag försöker springa ifrån mig på morgonen, försöker slå hårdare om jag boxas, allt för att hinna ifrån mig själv men det går inte.
Hur jag än anstränger mig så finns jag där, hos mig själv hela tiden och det kan göra mig tokig. Inte tokig kanske, inte längre men trött, trött och ledsen. Jag vet att det går över, det gör det alltid som ni kanske vet.
En del skulder har vi för alltid, hur mycket vi än tycks betala finns de ändå kvar.
Med de här känslorna skulle vi alltså ladda för en tre dagars vandring med klassen. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag var aspepp när vi satt i bastun efter måndagens träningspass.
Jag log och sa att det skulle bli nice!
Hoppades inom mig att det var precis vad jag behövde. Tid med klassen som jag tycker mycket om.
Vandringen blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Vi gick till vindskydden där vi delade in oss i grupper och släpade en stock uppför ett berg, vi fällde ett träd med en yxa, byggde en bastu, gjorde en eldstad och sedan sov vi tillsammans i vindskydden.
Igår vaknade vissa iskalla, vissa lite småfrusna och KIM den jäveln vaknade varm! =)
När vi fixat frukost och packat ihop oss väntade dagens uppgift, orientering hela dagen. Svinglad över att ha Julia i min grupp (hon är orienteringsproffs) trodde jag detta skulle bli a piece of cake, men även solen har fläckar. Alla i vår grupp fick ut samma riktning men när vi var ca 30 m från målet fick vi för oss att vi gått för långt och gjorde en helvändning som gav oss en liten omväg att promenera men det gjorde faktiskt inget för vi hade kul ändå och nu kan jag orientera någorlunda ialla fall(om kartan är bra och terrängen lätt). =)
Sista biten pga av hrm en liten miss av mig, Jan1, Tessa och Kim fick vi gå en liten specialväg till gårdagens camp. ALLA andra vek av på en annan väg medan vi fortsatte. Men vi gick ner till havet och gick söderut längs med vattnet, Gick och gick... Klättrade snarare, det var världens roligaste klätterberg och jättekul med kängor och tunga ryggsäckar. Det var typ det roligaste på hela dagen, kul, lite svårt, lite läskigt men ja, jätteroligt!!
Kom fram till lägret helt lyrisk efter att få ha klättrat av mig lite extra energi.
Dags för bad. Kallt, friskt och HÄRLIGT! Man ångrar aldrig ett bad!
Kvällen bjöd på grillad korv, hajjkbanan, saga, mys, massage och mycket skratt!
Så istället för att fokusera på att fly mig själv har jag fokuserat på att komma min klass närmre. Det är inte jobbigt, det får mig inte ledsen och det stjäl ingen energi. Tvärtom.
Det gör mig bara lyckligare.
Jag är så glad för att jag går i den här underbara klassen på världens bästa skola, vill inte tänka på hur det ska gå när vi ska skiljas åt..
Ta vara på tiden vet jag ialla fall att jag ska göra.
Trevlig helg, puss
Jag är gärna själv.
Det är inte så svårt att hitta stunder för att få vara det. Däremot är det svårt att fly sig själv.
Har ni velat fly er själva någongång?
Snälla säg ja!!!
Säg att ni ibland bara vill spy på er själva, er kropp och allt ni är.
Denna veckan började så, eller så slutade den förra så, jag vet inte riktigt. Jag vet bara att det blir så ibland.
Känslan av att jag måste bort från mig själv träder i kraft och då är det bara så. Jag försöker springa ifrån mig på morgonen, försöker slå hårdare om jag boxas, allt för att hinna ifrån mig själv men det går inte.
Hur jag än anstränger mig så finns jag där, hos mig själv hela tiden och det kan göra mig tokig. Inte tokig kanske, inte längre men trött, trött och ledsen. Jag vet att det går över, det gör det alltid som ni kanske vet.
En del skulder har vi för alltid, hur mycket vi än tycks betala finns de ändå kvar.
Med de här känslorna skulle vi alltså ladda för en tre dagars vandring med klassen. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag var aspepp när vi satt i bastun efter måndagens träningspass.
Jag log och sa att det skulle bli nice!
Hoppades inom mig att det var precis vad jag behövde. Tid med klassen som jag tycker mycket om.
Vandringen blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Vi gick till vindskydden där vi delade in oss i grupper och släpade en stock uppför ett berg, vi fällde ett träd med en yxa, byggde en bastu, gjorde en eldstad och sedan sov vi tillsammans i vindskydden.
Igår vaknade vissa iskalla, vissa lite småfrusna och KIM den jäveln vaknade varm! =)
När vi fixat frukost och packat ihop oss väntade dagens uppgift, orientering hela dagen. Svinglad över att ha Julia i min grupp (hon är orienteringsproffs) trodde jag detta skulle bli a piece of cake, men även solen har fläckar. Alla i vår grupp fick ut samma riktning men när vi var ca 30 m från målet fick vi för oss att vi gått för långt och gjorde en helvändning som gav oss en liten omväg att promenera men det gjorde faktiskt inget för vi hade kul ändå och nu kan jag orientera någorlunda ialla fall(om kartan är bra och terrängen lätt). =)
Sista biten pga av hrm en liten miss av mig, Jan1, Tessa och Kim fick vi gå en liten specialväg till gårdagens camp. ALLA andra vek av på en annan väg medan vi fortsatte. Men vi gick ner till havet och gick söderut längs med vattnet, Gick och gick... Klättrade snarare, det var världens roligaste klätterberg och jättekul med kängor och tunga ryggsäckar. Det var typ det roligaste på hela dagen, kul, lite svårt, lite läskigt men ja, jätteroligt!!
Kom fram till lägret helt lyrisk efter att få ha klättrat av mig lite extra energi.
Dags för bad. Kallt, friskt och HÄRLIGT! Man ångrar aldrig ett bad!
Kvällen bjöd på grillad korv, hajjkbanan, saga, mys, massage och mycket skratt!
Så istället för att fokusera på att fly mig själv har jag fokuserat på att komma min klass närmre. Det är inte jobbigt, det får mig inte ledsen och det stjäl ingen energi. Tvärtom.
Det gör mig bara lyckligare.
Jag är så glad för att jag går i den här underbara klassen på världens bästa skola, vill inte tänka på hur det ska gå när vi ska skiljas åt..
Ta vara på tiden vet jag ialla fall att jag ska göra.
Trevlig helg, puss
