Vägen jag valt
"Undrar vad vi gör om 10 år..."
Känner du igen frågeställningen? Det ALLTID aktuella samtalsämnet nere vid havet en ljummen sommarnatt med kompisgänget, eller en blåsig höstafton på ett café med din bästa vän.
Man kommer sällan fram till något vettigt men det är alltid kul att spekulera och låta fantasin flöda. Man fattar ju att saker kommer att ha hänt men ändå på något vis kan det vara svårt att se hur det någonsin skulle kunna bli annorlunda.
Fast man vet att tusentals saker kommer förändras är det svårt att se när allt detta ska hända alla.
På ett år händer det egentligen inte så mycket. Vissa år kanske men överlag så går ett år ganska obemärkt förbi. Skriver jag inte upp saker jag gör flyter de flesta åren och olika händelser samman. Jag vet bara när jag och Ello hade rest runt i världen under tre månader. Kom hem och trodde hela livet skulle vara förändrat hemma MEN, inte ett jota hade man missat. Skönt på ett sätt. Lite tragiskt på ett annat.
Fyra kvartal, fyra årstider, tolv månader, femtiotvå veckor, 365 dagar..
Vi korkar upp en torr och halvtaskig skumpa. Skålar för ett nytt lyckligt år. Stryker handen över den nya kalendern, öppnar första sidan och sedan börjar hjulet snurra igen.
Jag låter bitter. Jag vet. Jag är inte bitter, jag älskar att leva. Det är bara just det att ibland glömmer jag ju bort att jag inte bara ska älska tanken på att leva utan även älska livet jag lever.
Jag pratade med Pippi idag. De första fem minuterna, det vanliga surret om allt och inget. När jag frågade om nåt kul hade hänt sen sist sa hon nej först. Kom på sig själv och utbrister,
"Mommo har fått jobb och vi ska flytta till Oslo!"
Vänta nu, stopp här.. Detta har jag inte riktigt sett komma..
Jag blev jätteglad för deras skull! Verkligen, alla gånger!!
Men i samma ögonblick som vi sa att vi alltid kan flyga till varann och hälsa på knöt det sig i magen. Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte flyga till min bästa vän såfort jag vill ses.
Jag vill kunna springa över till henne på 10 minuter eller ta cykeln. Om jag vill dricka kaffe eller skratta hysteriskt i soffan en torsdag. Om jag behöver trösta henne när hon är ledsen eller själv behöver bli hållen när jag spårar ur vill jag inte behöva boka en flygbiljett en vecka innan. Det är sjukt!
Fan vad orättvist det är. Nej det är inte orättvist men det KÄNNS fel.
Det värsta är att jag själv satt mig i denna sitsen. Det var jag som lämnade, jag som drog. Jag behöver fan ingen. Jag tog avstånd för att slippa bli hållen. Nu vill jag bara ha dem nära igen.
Samtidigt som jag vet att jag inte kan flytta. Inget skulle bli bättre av det. Vissa saker skulle såklart bli bättre men helheten då? Skulle mina "må bra poäng" bli fler eller skulle jag förlora på det?
Jag romantiserar nog hela konceptet och skulle bli ledsen när bilden krossades av verkligheten.
Igår kväll ringde jag en killkompis. Han satt på en restaurang med sin familj och åt middag. Idag på klättringen frågade en tjej sin killkompis vad han gjort i helgen. Han hade ätit middag hos sin syster med sin mamma igår kväll. På tisdag åker en kompis med sin familj till deras landställe för att fira påsk.
Om två veckor fyller jag 25. Jag kommer inte ens äta middag med min familj då. Jag träffade min familj en kväll i januari och en kväll i början av februari. Två kvällar, två tillfällen. Under 2011. Bra jobbat Annie. Duktigt prioriterat.
Fy jag är nog världens mest bortskämda människa.
Jag bor i staden jag ÄLSKAR och egentligen helst vill bo i.
Jag har många underbara vänner här speciellt då min fantastiska sambo. Hon som lärt mig att vi kan allt vi vill.
Sen får vi väl se vad jag gör om tio år helt enkelt.
Gräset är fan inte alltid grönare på andra sidan. Det är bara lite mindre nertrampat..
//Antz
Farmor 90 år
Jag vet.
Det heter "skulle ha fyllt". Det heter skulle ha fyllt eftersom hon inte finns med oss här på jorden längre. Men hela den meningen, "skulle ha" får det att knytas i magen på mig.
Jag satt på tunnelbanan när Martin ringde. "Idag skulle farmor fyllt 90 år"
Knuten, igen. Ögon började svida, önskade att jag satt vartsomhelst utom just på tunnelbanan.
Inte för att jag bryr mig nämnvärt att folk ser att jag är ledsen. Jag kan gärna vara dagens underhållning påvägen till jobbet eller träningen.
Det kändes bara så enkelt. Sitta på tunnelbanan, få ett samtal, en bekräftelse av något jag redan visste, ett slag i magen av saknaden som aldrig ALDRIG försvinner.
Farmor har varit med mig hela helgen. Inte så att jag inte har kunnat fokusera på annat eller inte hade en rolig helg. Det hade jag men jag tänkte på henne i varje rörelse.
Jag saknar henne så.
Det är det många som gör, det vet jag. Hon är väldigt älskad.
Jag kan inte skriva var. Kan inte.
Fan att man bara inte kan vara vuxen och acceptera. Eller jag har givetvis accepterat att hon är, ja inte är här, något annat vore skrämmande.
Men jag kan bara inte skriva det eller säga det högt.
"Våren är på god väg och det blommar lila krokusar i hela stan. Jag tänker på dig då. Anne-marie hälsar att gräslöken börjat sticka och att fåglarna kommit åter. Du är vårt bästa vårtecken och du fattas oss. Du är mitt bästa hösttecken också. På vintern när jag tänder ljus med tändstickor dyker du upp i mitt inre precis som när jag sitter på berget på pannberget om sommaren. Provsitter din klippa och blundar. Försöker känna dig intill mig, letar febrilt efter din doft och att höra din röst och känna att du aldrig någonsin varit borta.
Ingen förstår vilka avtryck du satte hos mig, hur mycket jag saknar dig och hur glad jag är att jag fick ha dig så nära under så många år. Vad vore jag utan?
Jag önskar att du stannat längre. Du var nog lite bekymrad när du var tvungen att ge dig av. Mamma och pappa relativt nyskilda och en lite upponer vänd tillvaro. Jag tror du tyckte det var jobbigt. Men du förstod och det var det bästa för alla men det vore skönt att kunna visa hur bra allt blev. Du behöver inte oroa dig. Du har lärt oss väl och allt blev bra. Jag är glad att du slapp se och uppleva när jag fuckade up.
Jag skulle inte stå ut med att utsätta dig för alla de där åren.
Tittar på mormor och morfar och skäms. Åldrades de snabbare pga av mig? Tog jag deras livsglädje och nattsömn ifrån dem? Jag kan inte göra något ogjort men jag är ledsen. Ledsen att de tvingades se och genomleva allt de gjorde. Du slapp undan och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Men nu borde du vara här. Jag har så mycket att berätta och så mycket att fråga dig om. Jag är snart 25 men jag behöver dig lika mycket som när jag var 5.
Jag behöver dig i varje årstid med hela mitt hjärta.
Du fyllde 90 i fredags. 90 med varenda fräken i ditt underbara ansikte. Världens vackraste och starkaste kvinna.
Grattis på födelsedagen farmor.
Du finns i mitt hjärta med varje andetag.
Jag älskar dig.
//Din Annie"
Knappbyxorna
Förra veckan när jag och Johan var och klättrade såg jag en kille som hade på sig såna där adidasbyxor med knappar längs benen.
Eller var det veckan innan kanske...?
Aja, skit samma, det hör ju inte hit, förra veckan eller veckan innan =)
Ialla fall..
Det var längesedan jag såg den där modellen på byxor. Kommer ihåg att de va poppis när man gick på mellanstadiet. Det fanns många modeller men det var väl Nike och Adidas som stod högst i kurs.
Men de där byxorna blev mer än en modefluga i vår skola. Eller i min klass och klassen under. Intresset man hade på rasterna var att komma tillräckligt nära någon med dessa byxor och ritch!
snabbt som attan dra upp knapparna på byxorna på varandra.
Killarna mot tjejerna.
Givetvis.
När jag tänker på det nu känns det som att "Jo men det va ju jättekul att skoja med varandra och hela den biten" men när jag satt på tåget hem funderade jag lite mer på det där.
Det var inte bara själva grejen att jaga varann och dra i varandras byxor.
Det var en viktig del i gemenskapen, att känna att man tillhörde och att man var lika rolig att jaga som någon annan.
Nu var vi ändå "stora", själva jägarleken var väl inte störst men just detta att
"drar många upp ens byxknappar är man populär!!!"
Det var ingen som drog i "töntarnas" byxor. Det där sista känns lite fel att skriva för vi hade inga direkta töntar och coola i mellanstadiet utan alla i vår klass var mer eller mindre kompisar. Sen var det ju såklart lite uppdelat och alla vill ju inte synas eller tar inte den platsen.
Det gjorde ju jag. Det har jag alltid gjort.
Klassens apa.
Klassens "vågar allt och gör allt".
"Vi skickar Annie hon vinner lätt eller Annie får göra, hon är rolig"
Det kändes absolut bättre när man åkte hem ifall killarna hade jagat mig mest idag eller lika mycket som de andra. Vad som helst men inte mindre. Hade de dock bara jagat mig eller gjort detta på mig hade man nog blivit ledsen, sett det som jävelskap eller att de tyckte illa om en. Men nu var det en lek. En lek med ett tyst allvar.
Jag har aldrig pratat med Anna, Sandra och tjejerna om detta. De kanske tycker jag helt svävar iväg och svamlar men jag kan bara svara för mig själv.
För mig var det personligt.
För mig handlade det om bekräftelse på min populäritet.
Då trodde nog ingen att jag behövde den, självförtroendet själv och jag har mest bara härliga minnen från låg- och mellanstadiet. Inga minnen av att jag kände mig utanför eller rädd att misslyckas men när jag såg de där byxorna började jag fundera.
Vad handlade det där jagandet om egentligen?
Det betydde säkert helt olika saker för oss alla som var med.
Men klart är att det hade betydelse.
I varje fall för mig.
Trevlig helg och massa kärlek!!
//Antz
Besök i brandbilarnas hus
Det finns mycket underbart, fint och fantastiskt här i världen.
Visst blir man glad om man bokar bord på restaurang och servitrisen är urtrevlig, man blir glad när killen eller tjejen om jobbar på 7eleven överräcker din kaffe med den lilla extra glimten i ögat.
Vi tycker att det känns skönt när sjuksköterskan är trevlig och tar hand om dig efter bästa förmåga när du är på vårdcentralen.
Alla dessa typer av vänliga bemötande är uppskattat. Man blir glad, varm och känner att världen är god. Fast det är ändå deras jobb, vi örväntar oss att bli väl bemötta vid dessa tillfällen.
Men något som jag blir så lycklig av, alldeles jätteglad och varm innombords, ja det blir jag av den här otvugna värmen människor sprider i vardagen.
Igår gick vi till Farsta brandstation.
Yrket brandman faccinerar mig. Jag skulle lätt vilja jobba som brandman och gå den utbildningen. Om jag hade fixat jobbet. Det skulle jag tyvärr inte. Jag må vara envis, grym och allt det där man måste vara men fakta kvarstår. Med all den där utrustningen på, instängd i ett varmt och rökfyllt hus skulle jag aldrig kunna bära ut en hel familj.
Det är tråkigt men sant. Men jag får ju vara lika intresserad och faccinerad för den sakens skull och vi gick ialla fall dit. Knackade på och en brandman kom ut.
"-Hej, letar ni efter någon?"
"-HEEJ!! Näe.. men vi undrar om det kanske skulle kunna gå för sig att vi får se oss omkring litegrann?"
Då log han lite. "-Nej tyvärr, vi håller mkt träningar nu så det finns inte tid för det men kom gärna på öppet hus. Det brukar vara en gång på våren och en gång på hösten."
Precis då kom det en annan brandman som bestämde sig att hoppa över sin träning och ta med oss runt och svara på alla våra tusen frågor. UNDERBART
Han var jättebra. Han var väldigt trevlig och glad. Tog vår humor och kastade den tillbaka på oss men svarade ändå allvarligt på alla våra frågor.
Vi fick se allt, fråga om det vi ville och pröva deras kläder.
7 nummer för stor jacka, sitter ju som en smäck!
När kan jag börja? =)
Han visade oss deras hjälmar. Brandchefen har gul hjälm, de som kommer ett steg under brandchefen har vita hjälmar med en gul rand. (det var det han som visade oss var) och de övriga brandmännen har vita hjälmar.
"Ja då gäller det att ha koll om man sitter fast någonstans och ska bli räddad. Kolla noga på hjälmen. Är det inget gult i sikte får man klaga och be att någon med gult på hjälmen ska komma"
"Ja precis, garvade han. Det är typ vad alla säger."
Nä han va skön, han hade humor.
Vi var alldeles glada och spralliga när vi gick därifrån.
Jag älskar när människor förvånar mig, när de gör otippade saker. Typ tar sig tid när de absolut inte måste och sedan ändå gör det fullt ut.
Thinking outside the box..
Ja.. Mitt tycke för brandmän minskade inte precis. Han var vår vardagshjälte igår. Fastän vi inte var i den minsta nöd.
Det behöver inte alltid handla om liv och död för att en vardagshjälte ska få bära den titeln.
Ha en härlig onsdag!!
//Antz
När vindarna vänder
Jag har sagt upp mig på jobbet.
Inte för gott, inte på dagen men jag har sagt att efter maj kommer jag bara jobba lite här och där.
Det är dags för mig att göra något annat, oavsett hur mycket jag älskar den där killen och hans familj.
Man kommer till en gräns när man inte kan ge mer av sig själv utan att förlora desto mer.
Det kändes bra när det var gjort, som att knaka ryggen rätt, lite lättare att andas.
Veckan som följde var underbar. Jag kände mig lite svävande, i min egen bubbla men på ett väldigt skönt sätt.
Verkligen underbara veckan-hela veckan.
På lördag morgon vaknade jag.
Under, borta, fortfarande en bubbla men den dåliga sorten.
Fan, det var längesen nu. Det är skönt när det går långt emellan men desto värre när det slår till.
Som ett slag i magen.
Man tror att det är borta, över och övervunnet.
Men nej.
Då avskärmar jag mig. Slutar svara i telefon för jag vet hur jag blir. Det kommer inte leda till något bra att prata med mej ändå.
Sedan har vi den stackaren som jag inte avskärmar mig emot.
På ett plan.
På ett annat drar jag mig längre bort än någonsin.
Den stackarn som inte ens får chansen att förstå.
För att jag inte kan förklara.
Aldrig varit så svårt att förklara någonsin, eller mer skrämmande..
Nu är det bättre, nu kan jag förhålla mig till det. När det känns bättre. Då ligger det ett avstånd emellan.
10 dagar senare.
10 dagar är inte länge, egentligen.
Måste nog tänka på det när det känns som att det aldrig kommer att bli bättre, aldrig gå över eller aldrig kännas bra igen.
"Jag har fuckat up igen, det är okej att spåra ur"
Det går över, allt blir som vanligt.
Våren och sommaren ligger framför oss.
Det kommer bli härligt.
Jag ser fram emot väldigt många saker.
Jag har oförtjänt mycket kärlek i mitt liv.
Men jag tar den inte för givet.
Det får man aldrig göra.
//Antz
Att göra karriär
Imorse när jag var ute och sprang började jag fundera lite på det här med att göra karriär.
Jag hann knappt så mycket som att tänka färdigt ordet innan en hel diskussion hade startat i mitt huvud.
De sista 6 km bara försvann, så inne i detta blev jag.
Så vad ÄR egentligen att göra karriär?
* klara av mer specialiserade och svåra uppgifter (funktionell karriär)
*klara fler och fler olika typer av arbetsuppgifter (utvidgande karriär)
Med karriär menar man ofta att avancera på sin arbetsplats och sin position för att nå högre lön och mer ansvar. Ofta är karriär kopplat till utbildning och kompetensutveckling. Byte av jobb är ett annat vanligt sätt att avancera i karriären.
Bla bla bla blaaaa...
Jaja, det där visste vi ju redan med tack wikipedia för den utförliga beskrivningen.
Men vem besitter rätten att avgöra vem som har gjort karriär eller inte?
För många, kanske hos de allra flesta tror jag att det är en viktig del i livet. Att göra karriär.
Kan man göra karriär i alla yrken och måste det alltid handla om pengar? Nej och ja tror jag.
En morgon i Storlien hade jag lite extra energi och hade klarat mina förberedelser i restaurangen fortare än vanligt och hjälpte Lena lite i köket.
Jag tittade lite på hennes alla diplom efter olika matlagningstävlingar som hängde på väggen och sedan hann jag inte tänka så mycket på det fören jag hade massa gäster i matsalen att serva.
Vid ett senare tillfälle frågade jag henne om det kändes som att hon gjort karriär nu när hon drev sin egen restaurang och har byggt, fixat och donat i den för att sätta sin prägel på den och lyckats så jädra bra med hela konceptet.
Då log hon bara.
Karriär, nej ja vet inte det. Jag älskar att laga mat, jag är jävligt bestämd på hur jag vill ha det och nu får jag både laga mat och bestämma. Det är det viktigaste för mig.
Hennes svar gjorde mig glad. Svinglad.
I alla år har jag alltid stått stadig i de flesta av mina åsikter men ibland är det svårt att stå fast, lätt att trilla åt ena eller andra hållet. Kanske för att man borde eller för att man inte ALLTID vill vara annorlunda.
Jag fattar inte grejen med att göra karriär.
Jo, jag vill göra bra ifrån mig. ALLTID.
På jobbet, när jag tränar eller när jag vill stötta mina vänner, det spelar ingen roll vad, jag vill vara en bra människa. Duktig.
Prestera precis som alla andra, det är inte där det sitter.
Men jag värderar inte mitt eget livs värde eller andras pga av en social status eller lön.
Det vore skitkul att träffa en kille runt trettio som helt saligt utbrister. NU är jag nöjd med mitt liv. Jag har allt jag vill i mitt liv OCH jag har gjort karriär efter tio år i branchen.
"Okej, va kul!! Grattis! Vad jobbar du med?"
"Jag har blivit frukt och grönt ansvarig på ica, en dröm sedan jag började där!"
Nu skulle vi andra titta på varann och tänka, skojar han eller vad?
Men va fan, om detta är hans dröm så har väl han om någon gjort karriär eller?
Vara egna drömmar, mål och värderingar borde väl ändå vara facit för att karriären ska vara giltig eller inte. Oavsett vad som står på lönebeskedet.
Jag tycker till exempel att om min kompis kan få en liten handikappad tonårsflicka att efter ganska många år börja äta själv tycker jag att hon har gjort karriär på sitt jobb.
Eller när en vårdare på ett sjukhus lyckas få en anorektiker att äta sitt kvällsmål utan att riva stället eller somna med lungnade, ja då har han fan gjort karriär.
Detta kommer inte synas på kontot den 25 och kanske inte heller på chefens skrivbord men för människorna det berör kanske det gör en ovärdelig skillnad och då är pengar fan ingenting.
Lunchade med en kär vän och vi har ganska lika åsikter om just sånt här men till skillnad från mig har han klättrat på sin "karriärstege" och jag frågade honom vad det betyder för honom.
Han är så bra. Han sa att enligt andra kanske han har klättrat en bit uppför stegen men han lägger ingen prestige i det för det han gör nu är inte hans dröm, inte hans mål och det är först då man har gjort karriär.
Oavsett vad.
När vi en dag ska lämna jordens yta tror jag inte att allt det matriella eller all status kommer spela någon roll. Jag hoppas verkligen att de som sliter ihjäl sig för att uppnå dessa mål får betalning för det och att det verkligen är deras hjärta som talar.
Jag har inte gjort karriär än. Varken på pappret eller i hjärtat.
Men jag stressar inte för det heller.
Jag fokuserar på att vara lycklig.
Det är gott nog för mig.
Förresten, då är jag kanske mitt i karriären just nu! =)
Min egen lyckokarriär.
//Antz
Chased down all my demons
Jag undrar faktiskt hur man, ETT. Kan veta en sak. TVÅ. Sedan tycka att det som man tror sig veta helt logiskt är sant. För att sedan, TRE. Agera precis tvärtom?
Det gör jag, hela tiden.
Faccinerande.
10 poäng för den självinsikten. Undrar just vad jag ska göra med de poängen?
Eller den insikten.
Klappa lite på den kanske, vara tacksam att den ändå finns där i mig någonstans. Eller frustrerad över att jag ändå inte ändrar mig.
Får en chans att göra något jag verkligen älskar men aldrig egentligen pratar om att jag faktiskt tycker om.
Att skriva.
Skriva på bloggen är ofarligt. Här kan jag skriva vadsomhelst och jag behöver aldrig prestera. Skulle jag eventuellt vilja prestera och sedan misslyckas behöver ju aldrig någon få veta att jag faktiskt ansträngt mig.
Nu har jag fått chansen att göra något jag verkligen vill.
Ett tillfälle att anstränga mig och prestera. Då blir jag livrädd. För helt plötsligt ska det vara på allvar och jag accepterar ju inte ett misslyckande. Inte innerst inne.
För att nämna några exempel på min dumhet.
Jag kan ju absolut inte börja dansa igen som jag gjorde på gymnasiet. Jag kommer ju ändå aldrig prestera på samma nivå igen.
Det vore svinkul att börja lira handboll eller basket igen men nehej du ALDRIG För du, TÄNK OM jag inte är snabbast i laget längre?
KATASTROF
Nej tack, pass på den!
Jag borde då rakt inte söka in på en skola jag är intresserad av att gå. Tänk om jag inte kommer in! Nej då låter vi allt hellre bli.
Det sjuka är att jag ser allt detta, jag står helt för mina helt befängda påhitt men jag anser inte att det bottnar i dåligt självförtroende utan snarare att jag bygger upp så stora förväntningar på mig själv att jag bara kan bli besviken.
Bäst eller inte alls. Sjukt onödigt.
Jag bryr mig faktiskt väldigt lite om vad andra tycker. Inte om allt givetvis men jag gör det jag vill även om jag är medveten om att jag är den enda på jorden som tycker att vad jag nu tänkt hitta på är en vettig idé. Jag har nästan alltid och kör fortfarande mitt eget race. Gillar ni inte det ni får så är det trist men inte avgörande. Mig kvittar det. Jag kan bara vara mig själv. Jag har nog inte ändrat mig så mycket genom åren men jag har blivit fegare. Eller mer bekväm kanske.
För några år sedan vågade jag allt, trodde stenhårt på varenda idé, hur mkt mottugg man än fick så genomförde jag allt jag ville och jag lyckades. Med jobb, plugg, resor och äventyr men nu. Nu när alla peppar som tusan om man brinner för något så står jag ändå där som en kyckling vid kanten. Precis livrädd!
Nu ser man inte bara möjligheter utan även risker. Man är livrädd att misslyckas. Dels lite för det klassiska "vad ska alla andra säga?"
Men allra mest för mig själv för jag sänker mig själv när något går i stöpet.
Det suger lite.
Jag vill vara kvar i det där härliga odödliga stadiet och bara köra utan att se mig för.
oansvarigt? A kanske det men ändå helt underbart!
Jag skulle bara vilja samla ihop alla mina hemska demoner i en burk som aldrig går att öppna igen. Sedan vill jag bara satsa. För min egen skull.
"It´s easier to please the world than it is to please my self"
Trevlig och solig lördag alla!
//TröttisAntz
Service - en färskvara
Blir lite för mycket eld och lågor när det kommer till ämnet service.
Vare sig den är bra eller dålig reagerar jag och engagerar mig kanske lite väl mycket.
Men det kan inte hjälpas för det som är viktigt för mig måste jag få reagera på, inte att någon försökt hindra men jag kan bli lite trött på mig själv när jag eldar upp mig för vid vissa situationer där jag kanske bara borde le lite, rycka på axlarna och låta det vila där.
Fast nej se det går inte..
Sälen. Semester med familjen. Första dagen i backen.
Jag hälsar ALLTID på liftpersonalen och tackar dem när de står där i alla väder, vindar och snökaos för att ge oss ankarliften tryggt och säkert.
Två tjejer jobbade intill varann i liften. Jag hälsar glatt på hon som ger mig liften. Men hon hörde inte eller så hade hon inte tid att svara för hon och hennes kompis hade fullt sjå med att tjattra med varann.
Jag må vara hemsk och skadad MEN jag tände direkt!
På alla cylindrar.
Jag vågar påstå, utan att själv ha jobbat i liften att det inte är mer ansträngande eller krävande att man inte kan ha vett att hälsa på sina gäster.
Ni som känner mig vet, jag är pratglad och väldigt social så jag dömmer inte ut dom för att de pratade med varann, men man måste ändå ha såpass fokus på sitt jobb att man ialla fall kan svara när man tackar för hjälpen! Eller?
Jag skiter i ifall hon har varit trevlig varenda dag hon jobbat sedan säsongen startade. Det är inte relevant för min vistelse. För mig är det första dagen, första liftturen och jag vill bli bemött som alla gäster förtjänar. Trevligt och bli uppmärksammad.
Nu hade jag inga förväntningar på att det skulle kunna bli bättre MEN
Jag hade FEL
Jag är mycket och har många fel och brister men jag erkänner om jag har fel och det hade jag nu.
Efter att tjejerna gett ett kasst första intryck kom de senare att glänsa, bara.
All personal hälsade glatt och gav lift efter lift i det blåsiga skitvädret som ända hägrat större delen av veckan och jag tycker verkligen de har gett bra service. När jag var 15 typ och började åka bräda ville jag inte ha hjälp med liften för jag ville lära mig själv. Nu när jag kan spelar det mig ingen roll om de ger mig liften eller om jag måste ta den själv men det är ju trevligt att man ser att det finns liv i liften och att de står där dag ut och dag in och ändå håller humöret uppe!
Det gjorde min strikt lärda service skalle nöjd.
Jag har nog haft tur.
Hade bra lärare i skolan som tryckte ordentligt på knapparna för att vi skulle lära oss vad som är bra och dålig service. När jag kom ut i arbetslivet har jag till och från ibland fått slita mer än vad man alltid kännt att man orkat eller velat och säkert har jag ibland räknat tyst till 10 och bara velat skrika eller strunta i att ge det där lilla extra jag egentligen alltid helst ville ge till alla för att alla skulle känna sig sedda och speciella.
Men peppar peppar så lät jag nog aldrig min dåliga sinnesstämmning för dagen förstöra för mina gäster. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit otrevlig mot en gäst men däremot har jag varit sjukt stressad ibland och då är jag inte lika trevlig som annars, eller trevlig är jag nog men jag sätter mig inte på huk intill barnen när jag tar deras beställningar eller skojar med pajasen i sällskapet eller blinkar lite extra till den blyge killen i killgänget i baren. Då i de galet stressade ögonblicken gör jag mitt jobb men mer hinner man kanske inte.
Då kunde jag gå hem och banna mig själv för att jag låtit stressen påverka mig.
Det där kunde hänga i länge.
För servicen var och ÄR så himla viktig för mig.
Så viktig att jag skriver ett helt inlägg om det.
Nörd man är.
=)
Vi åt på restaurang på mammas födelsedag.
DÄR fick vi bra service. Hovmästaren var supertrevlig och vår servitris var riktigt bra.
Hon var proffsig men ändå fick hon till känslan att hon var personlig och faktiskt brydde sig.
Det låter lätt men det är svårt att göra det 100% bra.
Hon lyckades.
Jag dricksade mer än jag gjort på länge efter ett restaurangbesök, för det var längesen jag var SÅ nöjd!
Jag saknar restaurangbranchen.
Kalla det vad du vill.
Underklass jobb med kasst betalt och usla arbetstider. Kalla det vad du vill men jag står fast.
Det är ett jobb jag verkligen trivdes med och jag har respekt för människorna som gör detta jobbet bra.
"Vem som helst kan vara servitris" Absolut, det är sant. MEN det är verkligen inte vem som helst som kan göra det bra! Det är fan en talang att ha alla egenskaper en bra servitris ska ha.
Restaurangbesöket i onsdags fick ialla fall mig att längta tillbaka..
Trevlig helg
//Antz
När det verkligen gäller
Vem ställer upp på dig dag som natt, vad det än gäller?
Vem tror på dig och din förmåga att lyckas med precis vad du vill i livet utan någon som helst press?
Vem älskar dig för den du är, på riktigt och ända innifrån, ärligt och härligt hur arg, ledsen eller jobbig du än må vara?
När du läst frågorna, behöver du fundera länge innan du kan svara med ett namn? Inte ett namn som skulle funka i krig utan ett självklart namn som du vet alltid kommer gälla.
Det finns många som inte ens har någon att ringa. Kanske har en massa kompisar men inga riktiga vänner.
Känns fruktansvärt att tänka att på att det finns många som inte alls har dessa människor som en självklar del i sitt liv.
Jag har det.
Jag har verkligen det och jag är så otroligt tacksam för det.
Mamma ringde förut.
Jag skulle precis stiga på planet hem till Stockholm när hon ringde.
Frågade om vi tjejer haft en rolig kväll igår.
Jag var svintrött men jag började automatiskt le med hela ansiktet.
Vi hade hur kul som helst, skrattat så magen värker, dansat som jag inte gjort på länge.
Då sa mamma nåt alla vet, även jag.
"Härligt, riktiga vänner är det enda man behöver"
Som sagt så är det så självklart att visst är det så men ändå..
Det behöver inte vara så jävla självklart.
Jag har bott i Stockholm i snart 5 år, tiden går snabbt vill jag lova.
Har skapat en vardag, en tillvaro att trivas i och vänner att älska men barndomen ligger mig nära och mina vänner från den tiden likaså. Man har mer och mindre kontakt med dem men när det krisar vet man ändå vilka som svarar i telefonen med famnen redo oavsett om man kan lägga sig i den eller gråta i en telefon men 60 mil mellan sig.
Vi hade en underbar dag/kväll och morgon. Vårt sätt att festa sitter i.
Inga detaljer, det känns onödigt men vi vet minsann fortfarande hur man roar sig och andra på bästa (eller värsta) sätt!
Kände bara ett behov att påminna er om detta.
Tänker ni på vad era vänner har betytt och betyder för er?
Alla mina har en speciell plats men vissa guldklimpar glimmar lite extra.
När jag kramar Pippi önskar jag att det inte var flera månader sen sist och att det inte ska dröja ytterliggare några månader tills nästa gång.
Men så är det.
Gilla läget, gör det bästa av det med telefon och kvalitetstid.
All tid med henne är värdefullare än jag nog själv har vett på att fatta.
När allt rasade stod hon stadigt.
Hon kanske skakade till och från. Av ilska, rädsla och maktlöshet men ändå.
Vek aldrig av, slutade aldrig. Vägrade sluta älska och vägrade sluta tjata.
Vägrade sluta tycka att man alltid, ALLTID oavsett vad är och kommer förbli,
F**kin PERFECT
Där har du en riktig vän. Och vet ni vad det bästa är?
Hon är min vän.
Kärlek.
//Antz
Städpencillin
Säga vad man vill om städning, MEN det finns nog ingen bättre syssla att ta tag i när skallen har för mycket att sortera.
Det är precis som att tankarna och känslorna som annars bara skulle äta upp en innifrån och ut måste hålla sig i schack medan man städar. Så länge man bara kör på funkar det bra OCH det blir rent på köpet. Oftast har tankarna sorterat sig och kaoset klingat av lagom tills dess man är klar.
I bästa fall. :)
Idag ska jag åka och hämta ut mitt nya pass, på mitt förra passfoto liknade jag mer eller mindre en avslöjad knarklangare med 7 gevär riktade mot mig. Jag ser riktigt skyldig ut!
På mitt nya foto ser jag dock ut som att jag själv tagit hela dosen knart själv.
Inge kul!!!
Men samtidigt, vem bryr sej?
Det där kortet visar jag upp i olika gater på olika flygplatser för tanter och gubbar som ser ut som en hop trista overhead apparater. I 9 av 10 fall...
Kort är inte min grej, jag är snyggast live helt enkelt!!!
=)
Ha en skön torsdag goa läsare!!
//Antz
SMIDbuss
Jag brukar som bekant gnälla en del på sj.
Över deras oförmåga att passa tider, ha fungerande tåg, skyhöga priser etc etc
Då, ibland när jag får nog av sj´s alla garantier och svaga löften tar jag och bokar mej på en resa med Swebus istället. Det tar mycket längre tid men det är billigare och jag har aldrig haft några problem med dem.
Tills igår..
22.45 skulle bussen gå.
22.35 kom bussen och jag srällde mig vid ingången för att kunna välja plats i bussen.
Jag brukar inte bry mig men inatt ville jag inte chansa på en bra plats.
Klockan går men dörrarna öppnas inte. Bussen står kvar men inget händer.
23.00 INGENTING och folk börjar bli irriterade, Det kommer en stackars kille som berättar att de måste byta ut bussen. Okej, det suger men vad ska vi göra annat än att vänta? Däremot undrar jag i mitt tysta inre varför de inte kollar sina bussar innan de står redo för start??
Jag jobbar inte som bussnisse så jag fattar la inget av detta systemet så jag borde kanske hålla tyst, som omväxling...
En halvtimme sena får vi kliva ombord, TACK. Skönt efter att ha stått utanför och väntat länge. Kommer ombord, sätter mig bekvämt på en bra plats. När bussen lastats halvfull ropar chaffören ut att vi måste byta igen men det innebär att vi som kommit ombord kommer hamna sist på den nya bussen. Vi byter för bussen rymde 57 pers och vi var 60.
Givetvis.
Men det gör ju ingenting! Vi är bara 40 min sena och svin taggade på att hamna på sämsta platserna i TREDJE bussen i ordningen.
Det finns en kvinna i sällskapet. Trevlig men efter omständigheterna som råder, sen kväll, trötta, kalla o lite otåliga så vart hon lite småbitter. Hon skämtade om typ allt men ändå med en lite för bitter underton för att det skulle va skitkul.
Sen hade vi tre grabbar i samma gäng, DE om någon borde varit bittra! De skulle med ett plan till Frankrike och som alla vet så väntar inte plan på sena resenärer. Förutom undantagsvis när två galna tjejer kommer springandes som att det gällde livet, med skorna och passen i händerna! ;)
De killarna borde vara sura och stressade men de skämtade typ om allt på så kul vis så man stod och smågarvade hela tiden.
Bäst var ändå när vi fick vänta länge med påstigningen för sista resan.
De skulle kolla våra biljetter igen för att se att alla vekligen har giltig biljett.
Nu var alla less och stressade för killarnas skull.
Då kommer den bästa kommentaren, "Men för fan! Tror ni på allvar att en jävel som inte har biljett skulle stå här och vänta en timme frivilligt mitt i natten?"
Det kom så klockrent.
När buss nummer TRE väl är på G, redo att åka, ja då kommer vi inte ens ut från Cityterminalen.
FÖR DEN ÄR LÅST
hahahaa... Nu satte jag på PINK och slutade bry mig.
Tillslut kom en flygbuss utifrån och låste "ut" oss igen.
Härliga tider!! =)
Natti
//Antz
Two beds and a.....
Tänkte inte skriva nu, är trött och ska sova..
Ska fundera ut nåt jag kanske kan skriva om imorn när jag är lite mer med i matchen..
Men jag hittade en kär gammal låt ikväll som jag inte riktigt vill sluta lyssna på. Den är ganska sorglig..
Egentligen jättesorglig men ändå så himla fin..
"Savage Garden, two beds and a coffee machine."
Mycket tonårsminnen där, inte att jag känner igen mej i låten då alltså, tack gode gud för det. Men jag och Emelie lyssnade på deras skiva i fjällen och jag fastnade som en galning för just denna låten.
Har märkt att jag dras till sorgliga saker och människors lidande.
Lite hemskt egentligen..
Jag hatar ju olycka och elände men det är ändå något jag alltid fastnar för..
Lite psykovarning där kanske men men..
NU mina vänner kastar jag in handduken för ikväll
Puss och Godnatt
//Antz
Thank heaven for 7eleven
Han som stod bakom disken var en såndär person jag bara älskar.
Glad, charmig och riktig härlig! Tjej eller kille, man bli bara så glad av att handla av dom eller bara träffa på tunnelbanan.
Han log ett solskensleende och upprepade min beställning, "-en kaffe (?)"
"-En stor kaffe."
Sen sa han nåt mer jag minns inte vad men det var nåt som jag skulle kunna spinna vidare på så att vi kunnat ha ett artigt litet samtal.
I vanliga fall hade jag sagt, "-En stor kaffe tack, eller kanske borde ta två direkt eftersom jag ska sitta i den där kön på passexpeditionen."
Men jag höll tyst.
En stor kaffe. Varken mer eller mindre.
Sen glömde jag bonuskortet han la fram till mig. Han ropade till mej när jag vänt om för att gå.
"-Du, kortet....:)" "-oj, tack..."
Det var det första jag sa idag.
I vanliga fall hatar jag köer. Jag har aldrig tid för köer tycker jag. Det är slöseri på min "ack så dyrbara tid." Blir gärna irriterad, suckar och stonkar för att allt tar sån himlans tid och VARFÖR jobbar inte fler här?! SUCK
Idag brydde jag inte flaska.
Ville inte göra nåt idag. Orkade inte vara jag idag.
Men jag skulle bli galen av att vara hemma så detta var perfekt.
Med min kaffe, DN och en bok hittade jag en tom yta på golvet längs väggen där jag hade koll på när det var min tur och jag störde heller inte någon där jag satt.
Nummer 219 fick jag.
Nu fick nummer 150 hjälp.
Jag hade inte brytt mig om det så var 500 nummer före mig. Det är bara bra att veta hur många så man vet om ska kila iväg och köpa mer kaffe om det skulle tryta.
1 timme och ingen mer kaffe senare gick jag ut från polishuset.
Molnen som dominerat hade gett med sig lite och solen glimtade till.
Jag gick längs norr mälarstrand, upp på bron som går intill tåg spåret mellan Centralen och Gamla stan.
Stannade till mitt på.
Blåsten, solen och vattnet fick ta över en stund.
Gick, gick, gick.. Hamnade tillslut i en simhall, överaskande nog.. :) Simmade länge, tog i mycket, ja tills jag blev alldeles yr. Då känns det att man gjort något.
När jag skulle ta bussen från Gullmars, fortfarande utan att ha lett ett enda äkta leende på hela dagen stannade jag till. I fickan låg mitt stämpelkort från 7eleven. Men killen som jobbade där hade gett mig tre stämplar på mitt nya kort istället för en. Det var inte det att jag får en gratis kaffe snabbare pga av detta som jag drog på smilbanden utan just att han såg att jag inte hade en gulddag idag och han ville göra sitt för att förgylla den.
Det tycker jag var fint.
Så verkligen, "Thank heaven for 7eleven"
Roger.
//Antz
F**kin Perfect
Trist med missförstånd men bra för mig att träna lite ensam, då kan jag inte bli lika arg när saker och ting inte alltid funkar och blir precis som jag vill.
Jag tvingas att andas lungt och börja om.
Det är bra för mig.
Jag är ialla fall medveten om mina brister, det är alltid nåt.
Jag värmde upp genom att klättra runt en av väggarna utan sele på låg höjd. En liten kille var påväg uppför en av väggarna med en pappa eller nåt nedför som säkrade honom.
När han kom upp ville han att kompisarna skulle se honom så pappan ropade på vännerna men de hörde inte.
"-Ropa igen!!"
"-Nej de hör inte, kom ner nu så kan du klättra upp sen igen.."
"-NEEJ, ROPA PÅ DOM IGEN!!"
Pappan tyckte inte det var en såå stor grej, inte värre än att han skulle kunna visa sedan om han klarade det igen.
För pojken var det dödsviktigt att visa kompisarna att han hade lyckats komma till toppen.
Jag började le för mig själv först men så kom jag av mig helt.
Har jag glömt känslan?
Vikten av att visa andra vad man kan..
Nej den har bara ändrats.
Det handlar inte om att klättra högst, springa snabbast eller ha flest sudd längre men det handlar fortfarande om att vara bäst.
Alltid vara duktig, inte misslyckas och inte fan vara den som har slagits och förlorat.
Nej vi vill alltid vara vinnare.
Ialla fall i andras ögon.
Det är viktigare vad alla andra runt dig tycker om dig än vad du själv tycker om dig.
Det var lite komiskt, i samma veva som jag såg den här killen och mina tankar kring detta inlägget började snurra hörde jag en underbar låt med Pink och såg videon till som om möjligt är ännu bättre.
Videon beskriver så bra hur det är att växa upp. Bli missförstådd, vilja vara någon annan, försöka passa in och ändå så blir allt bara fel.
Från början är man stark i sig själv och man tror att man vet exakt vart man är påväg och varför.
Någonstans på vägen tappar man bort sig i jakten på vem man ska vara för att passa alla normer. Det som man struntade i från början är nu det enda viktiga.
Man var bra, bäst. Nåt fick tvivlen att få övertaget och snart är allt bara fel.
Demonerna i skallen tar över.
Du tänker fel, du är för tjock, inget som du gör tycks vara det du vill och vad vill du då?
Du har fan ingen aning längre men du vet bara att du är fel och du måste ändra dej.
Priset tycks inte spela någon roll.. Det är ju inte så att du kan förlora något.
Det är ju ingen som tycker att du är bra ändå, ingen självömkan.
Det är bara det att allt du gör är fel.
Ja ni förstår..
Låten är grym, videon är gripande och jag hade önskat att jag hade fått den spelad för mig då när det begav sig. När man själv gått från bäst på allt speciellt för sig själv till att inte veta vem man är längre. Ett skal av någon man en gång var. Den man gillade att vara till att bli ett skal till sin värsta ovän.
Hade jag hört låten hade jag förmodligen inte lyssnat, jag vet det..
Men ändå..
Tänk om den hade gått rakt in i hjärtat. Skakat om och hållt fast..
Skulle livet sett annorlunda ut då?
Då skulle jag kanske inte ens bott här.
Det vore kanske bättre då?
Eller är det bättre nu?
Ibland är jag säker, ibland tänker jag mer,,
"om inte"
Jag ångar ingenting, det blir man bara olycklig av.
Jag är värd att vara lycklig. Du är värd att vara lycklig. Oavsett vad.
F**ckin Perfect
//Antz
Morgonpigg-NOT
Min kropp är fan rolig alltså..
Om jag ska iväg och jobba och somnar sent så vaknar jag ändå av klockan 04.15,
STÖRTPIGG! Eller inte så att jag sjungandes skuttar ur sängen men jag vaknar på riktigt och stiger upp direkt.
Men nu när jag ska iväg och då ändå upp tidigt men inte ska till jobbet, ja då stänger jag av mobilen halvt medvetslös och SOMNAR OM.
Fan.. jag som skulle springa nu tidigt och sen åka till klättringen men nu kändes det på tok för tajt så jag får helt enkelt konka all skit och gå in till klättringen istället.. :( de gör ingenting men det suger att min kropp släpper den diciplinen helt bara för att jag inte ska till jobbet.
jaja, de blir nog bra ändå!
Träna, klättra och jobba!
NICE
Trevlig start på veckan alla fina läsare!
puss
//Antz
Balans
Tog ett djupt andetag precis när jag skrivit och läst ordet.
Balans
Jag känns kanske som en obalanserad människa för vissa.
Lite här och där, ganska upp och ner.
Nära till tårar men ännu närmre till skratt.
Det kan nog förvirra vissa och förvirrningen eller ovissheten blir till ett antagande.
Ett antagande av obalans.
Jag håller med. Titt som tätt vräker jag ur mig utan att tänka,
"Jag är ur balans, vad håller jag på med?"
Men är jag verkligen en obalanserad människa?
Många skulle nog påstå motsatsen.
Allt måste väl inte vara svart eller vitt?
Jag är nog en blandning.
Jag får ofta frågan om jag verkligen är Svensk. Inte för att jag ser ut att komma någon annanstans ifrån men jag beter mig inte alltid som svenskar kanske i allmänhet gör. Jag vet inte, det är inget jag tänker på men när person nummer tio frågar om jag verkligen är Svensk ja då börjar man ju fundera lite.
Jag finner mig i konstiga situationer.
Speciellt utomlands, då trivs jag i kaoset.
För det händer RUNT MIG och inte I MIG.
Där sitter skillnaden. Brorsan tittade panikartat på mig under vissa händelser under vår resa. När vi fick veta att vi inte skulle kunna ta oss till Belize från Guatemala på normalt vis, när vi blev avsläppta på en galen marknad mitt i ingenstans i Guatemala, när jag hoppade på sista bussen (som Martin stod på) till Honduras gräns i farten för jag skulle köpa upp de sista pengarna innan vi åkte.
Ja alla dessa tillfällen när andra i min närhet pustar, stonkar och blir galet stressade. Då skrattar jag. Inget skrämmer mig, jag ser möjligheter i det mesta istället för problemen.
Absolut inte alltid, visst har jag legat en hel dag på en varm busstation och väntat på en buss som aldrig kommer och svurit över det men OFTAST ser jag charm i dessa lägen och jag känner mig som världens mest balanserade människa. Jag trivs i mig själv och med allt runtomkring.
För jag vet vart jag är påväg och jag har koll på läget.
Men när allt rubbas, när jag ställa inför beslut jag inte riktigt vill ta. Ja , då blir det värre.
Jag har svårt att nöja mig med valet i två. Jag börjar sväva ut, rastlösheten tar vid och jag gör det på vå vis ännu värre för mig, av någon dum anledning...
En vän sa nåt klokt och sant till mig igår.
"Det känns som att du måste kompensera för saker du väljer bort genom att göra något ännu värre"
Det ligger något i det..
Jag bygger upp en förväntan på mig själv. Än förväntan ingen har men som jag själv bestämmer att andra har.
Ja ni hör ju..
Tror att jag måste göra vissa saker för att bevisa för mig själv att jag fortfarande är jag. Bevisa för alla andra så de inte kan knäppa mig på näsan och säga att jag ändrat mig, fått nya värderingar och bangar sånt jag aldrig skulle banga.
Vad jag vill har jag slutat bry mig om nu, nu handlar det bara om att göra för "görandets" skull.
Hävda mig själv, FÖR mig själv.
Jag gräver min egen grav när jag gör såhär,
Galet, Självförvållat och Obalanserat
Men jag kanske lär mig lite mer om mig själv för varje gång det händer.
Sol i sinne, brun inne
KYSS
//Antz
Tack det räcker nu
Inget vettigt blir tänkt och jag blir bara tröttare och tröttare.
Lite bitter också för jag läger all min energi och all min vakna tid på att tänka just nu och då känns det lite bittert
om det inte kan komma något gott ur allt grubblande.
Jag vill bara vakna upp och veta exakt vad jag vill med mitt liv.
Det är mycket begärt när man ska fylla 25 kanske men visst vore det nice?
Nyss hade jag koll, nu är jag mer vilsen än någonsin.
Och egentligen utan en stor betydande orsak. Men detta grubblande och vacklande får mig att tveka på mig själv.
På min förmåga att följa mitt hjärta. Hur ska jag kunna följa när allt ser lika ut eller inte ser ut alls?
Jag vet då inte..
Jag pratar i ett och samma tonläge för jag har ingen energi att ändra.
Såfort jag känner såhär börjar 1000 tankar krylla och minst hälften är bara dumt nonsens.
Men kan ingen stoppa mig då? Sortera och ta reson åt mig för jag är uppenbarligen inte kapabel att göra det själv just nu.
Fast jag vill inte det heller...
Fan att jag sitter på ett tåg nu.
Nu vill jag bara snöra på mig mina löpardojor, sticka ut och springa tills jag inte orkar mer. När allt bara är tömt, rensat och bara den andfådda flämtningen finns kvar. Då vill jag duscha och sedan bara somna!
Vakna till en ny dag, nya möjligheter och klarare perspektiv!
Tur att det alltid ordnar sig!
//Antz
Året som bara gick
Jag tycker inte jag hann göra ett dugg.
Jag är inte missnöjd men känner mig lite lurad, lurad på dagar som bara gick..
Men lite hann man allt med och jag tänkte göra som en klok en jag känner gjort.
Lista året som gick från A till Ö
A- Amsterdambesök. Dani som Jag och Puff träffade i Frankrike kom och hälsade på oss i Sköndal i augusti.
Det blev härliga skratt, en repris av Svensk midsommar till hennes ära.
B- Bröt axeln! Ni som känner mig vet ju att jag är nyfiken av min natur och jag kan ju inte gå ett helt liv utan att veta hur det känns att bryta något. Gärna ordentligt när man ändå är i farten. :) Repade mig bra tack vare bra läkare, underbar sjukgymnast, fantastisk sambo och ett envist humör!
C- Charter! Tro´t eller ej men nu är även det beprövat av den ryggsäckälskande och oplanerade MOI. =)
Åkte till Tunisen för lite sol, bad och laddning av batterier. Vädret var inte jättebra, Hotellet inte underbart, Mäniskorna inte svintrevliga och maten gjorde mig matförgiftad.. =) MEN, nu har vi sett det oxå! Man ska se allt och upppleva så mycket som möjligt så jag ångrar ingenting.
Sen sov jag mer den veckan än jag gjort på två år tror jag! Härligt!!
D- Dans. Året började med mycket dans tillsammans med Puff! Jättekul på alla plan. Klädda i "mjukiskläder"
ena kvällen, gala nästa, med spaceracern under armen den 3:e och iklädda sopsäckar i våras. =) Fick även dra över dansgolvet med Anna och Sandra i slutet av maj i Göteborg. Sjukt kul och galet som vanligt!
Inga konstigheter och inga detaljer. ;)
E- Ellen. Ingen har gjort Ellen på smällen, än. Hon är ju inte ens två månader! Sara och Kim fick sin lilla Ellen i tidig julklapp den 25 november. <3
F- Frankfurt. Det är emot min natur och inget jag gärna erkänner men ibland går musten ur mig. Jag blir bitter och kan nog tyckas ge upp litegrann. Det gjorde jag under min sjukskrivning och till råga på allt hade Piff och Puff haft alldeles för lite egentid så vi åkte till Frankfurt. Åt glass, spanade in kyrkor och annat vi ville se. Bodde på gator och tågstationer under 48 h och drack väldigt mycket STARBUCKS KAFFE
G- Göteborgsvarvet. Bokat sedan länge var det. Innan axeln bestämde sig för att gå av och ställa till ofog. Skam den som ger sig och efter lite intensiv träning när jag kunde börja springa tog jag mig i mål. Lite sämre tid än sist men med sämre förutsättningar. Värmeböljs och dålig förberedelse. Nöjd som tusan kom jag i måt och den obligatoriska middagen med faster och kusiner satt som en smäck! Utgången med Anna och Sandra senare samma afton satte pricken över I.
H- Hund. Det är kanske inte det bästa med året som gick men väldigt aktuellt ändå. Jag har verkligen en längtan efter en hund. Överallt och hela tiden! Jag vill ha en hund. Lagom stor. En hund jag kan springa runt i skogen med timme efter timme och sedan krypa ihop med inne i värmen. Helst framför en brasa. Dum dröm när man har varken eller.. Men det är ju drömmarna som håller oss vakna.
I- Inläggning. Ordet ger mig rysningar och nästan kramp i magen men nu vet jag hur det kan vara. Under "rätt" omständigheter nästan nice! Jag låg inne 3 nätter när jag bröt axeln och blev opererad. Min fina var där snabbare än tåget. När jag hade så ont att jag inte kunde tänka på annat satt hon med mig i sängen och gjorde allt rätt man kan göra. Hur vet hon alltid precis vad jag behöver?
Fattar inte... Tack vare Marcus, världens bästa nattpersonal fick Puff även sova över och tillvaron på sös var helt okej, nästan mysig om man bortser från smärtan. Förutom Puff var min andra fina hos mig mycket och förgyllde tillvaron. Pysslade hand om mig och stod ut med dåligt humör och ändlösa tårar när smärtan gick över styr.
J- Julpyssel. Jobbet med Danne innebar att jag inte kunde åka ner till västkusten över jul. Det kändes vemodigt till och från men mellan varven tog jag mig samman och fixade en jättefin adventljustake, gjorde apelsiner med nejlikor tillsammans med min fina sambo, gjorde pepparkakshus och pepparkakor med Viktors familj och jga och Viktor gjorde tryfflar och gott julgodis. Duktigt värre!
K- Klättring. Träning är ju min största drog och Viktor klättar. En dag drog han med mig och nu blir han inte av med mig där heller. :) Jag tycker det är jättekul. Oftast. Jag kan bli sjukt sur om jag inte lyckas som jag vill. Då får jag höra att jag är en bitter pensionär och då brukar jag skärpa mig lite. Jag har världens bästa lärare som ger beröm, kritik och pussar. <3
L- Less. Jag har haft en del toppar och dalar under 2010. Skillnaden är att jag inte flytt. I vanliga fall flyr jag när jag blir less. För att folk i min närhet ska slippa vara en del av min bitterhet. Oftast är det en resa jag behöver och sen är jag på banan igen. Nu har jag varit kvar och därför har jag spritt lite bitterhet över mina nära och kära. Det är inget jag är stolt över men det är ju sant. Jag är less på att få ont i ryggen för att jag försöker göra mitt jobb så bra jag kan eller träna så mycket jag vill. Jag blir less när min egentid går till spillo över att resa atter och fram mellan platser med SL. Jag vill ha ett hem. Känna mig hemma och inte vilsen. Jag vill ha tid att gå och simma och sedan sitta gömd på ett café i min ensamhet och njuta. Skriva mer är något jag vill.
Älska mer och gräla mindre. "Drömmar håller oss vakna" eller hur var det? :)
M- Massage. Jag har blivit helt frälst i Thaimassage!! Försöker gå så ofta tiden och plånboken tillåter. det är helt sjukt skönt när de bryter, knäcker och går på en. Man är som en ny människa efteråt. Härligt!
N- Nyskapat. Jag har skapat nåt nytt av mitt förflutna. Vad det blir får vi se. Det är inte det viktiga egentligen. Eller jo på sätt och vis men ändå inte. Kan det göra nytta är jag glad men om inte annat har det varit bra för mig och min mamma tycker likadant så vi får se. Jag har genomfört det jag aldrig trodde jag skulle fixa.
För mig räcker det ganska långt.
O- Ont Vår värld är inte alltid rättvis. I januari lämnade Fredrik "flinta" oss hastigt och oväntat. Sånt gör ont, dels förlusten i sig själv men även medlidandet för de som stod honom närmre än jag på slutet. Jag blev alltid glad att se honom och krama honom var som att krama en vältränad björn. Hårt och mjukt på samma gång men framför allt varmt och tryggt. Det fanns dock en tid när han var mer en del av mitt liv och hade han lämnat då hade jag nog haft svårare att hantera. Det är det jag tänker på när jag träffar hans bästa kompisar. Jag hoppas han har det bra där han är nu. Hoppas.
P- Pulka. Snön kom för att stanna och efter att ha varit i Afrika på olika håll var Piff och Puff sjukt taggade för snö. Vi köpte en pulka på stadium och sen bar det av. Vi åkte i allt som lutade. Mer eller mindre brant spelade ingen roll. Vi har ju kul varsom =) Vi hade pulka OS på alla hjärtans dag och då fick vi tillökning i pulkafamiljen i form av en spaceracer. Den har vi haft som hjälpmedel för att ragga på krogen. På skoj givetvis men fan det funkade! =) Så grabbar, köp en spaceracer, ta den under armen och koppla på charmen så är ni hemma. GARANTERAT!
Q- Qskär Trodde detta skulle bli en svår bokstav men icke. Qskär är en liten restaurang i Grebbestad och jag är inte ofta där på sommaren men i somras var vi där en kväll. Väldigt spontant och väldigt lagom men med en liten och rätt skala människor som alla betyder mkt för mig på olika sätt. Sandra gjorde sitt med sina berättelser, jag skrattade nog hela tiden. Brorsan saknar jag ofta och jag mår bra av att ha honom i min närhet. Emelie kom ner och då kan inget bli dåligt. Telli kom som han är och så som han alltid kommer vara. Han har en stor betydelse även om jag inte alltid förstår varför ;)
Sist men absolut inte minst hade jag med mig en person jag aldrig kunnat drömma om skulle få en så stor betydelse i mitt liv. Eller den sorts betydelsen som han fått.
Viktor är det bästa som hänt mig 2010
R- Ringdans Före jul skulle Johan och hans klasskompisar dricka öl en fredag på underbara bar på söder. Jag, Viktor B och Niclas möttes upp på medis och gick dit. Vi placerades i en soffa intill psykologbordet, komiskt nog..
Efter ett tag lessnade vi och från ingenstans ägde vi tre dansgolvet! Vi gjorde allt, vi dansade som galningar och hade askul. Hoppade bock över varann och hade oss. Men det bästa var ändå när vi drog fram ställets gran och började dansa runt den. :)
S- Stockholms skärgård När Viktor hade semester och jag ett par dagar ledigt i somras passade vi på att åka till Svartsö och tälta en natt. Det var precis lagom. En liten mysig ö med ett litet café, en butik och en mysig restaurang. Vi badade och åt gott. Tältplatsen var inte optimal men efter Namibia är vi inte så kräsna vad gäller sånt. Det var mysigt att åka båt dit och vara omgiven av vatten för en stund. Det är sånt jag får energi för resten av året av.
T- Tatuerad Det trodde jag fan aldrig. Det är ju det roligaste med hela grejen egentligen! Men nu kommer Piff och Puff vara oskiljaktiga. "aa just dee" för alltid och efter det.
U- Uppsala Året inleddes med 1 månad på Akkis i Uppsala med Danne. Han var där för massa prover och undersökningar och jag bodde där med honom. Jättekul och väldigt lärorikt. Bäst av allt var ändå relationen han och jag fick. Den har betytt och betyder massor för mig.
V- Vinter. Nog var det vinter ifjol alltid. Fråga SL och SJ. Tror aldrig jag åkt så mycket taxi som då. Räkningen har jag skickat till SL! Borde inte gnälla så mycket på dom egentligen.. Utan SL vore jag ju typ hemlös, more or less.
W- Westcoast Färre besök dit än jag kanske önskat men de jag gjorde var välbehövliga. Mormor och morfar firade GULDBRÖLLOP när jag och Puff åkte ner. En härlig helg och perfekt för oss.
Vi är perfekta tillsammans och vi skapade fler minnen för livet.
X- Xpanik. Min sedvanliga panik har hållt sig i kragen detta året. Ingen långresa- ingen panik. Inget sova i båt- ingen panik och en nära relation som trots vetskapen att den närsomhelst kan gå sönder- ingen panik. sjukast är ändå att jag inte får panik för att jag inte får panik! :)
Z-Zimma Lite fusk jag vet men vad gör man? Zimma och jag.. Ni vet juh, behövs ingen direkt förklaring tror jag.
Å- Ångerfull Nej, inte det minsta. Allt man bestämmer sig för känns i stunden man tar beslutet rätt och även om det visar sig vara fel i slutändan kan vi inte gå runt och ångra oss. Snacka om slöseri.
Ä- Älskar Jag älskar en väldans massa saker men roligast är ändå när jag och Puff springer runt på krogen och säger "jag älskar dej" till helt random killar. Reaktionen är slående! Vissa blir paffa, vissa generade, vissa lite kära men gemensamt blir de alla glada. För de där orden har den inverkan på alla. Det går lixom inte att komma ifrån!
Ö- Överraskad När jag fyllde 24 skulle jag och Viktor in till stan och äta middag. Trodde jag...
Vi skulle promt ta pendeln till söder och ingen buss eller T-bana. Okej, tänkte jag. Skit samma hur vi tar oss dit tänkte ja och om han promt vill gå 20 min o sen ta pendeln så gör vi ju det såklart..
Väl inne i stan kom de en efter en från olika hörn och kanter, Konke, Linnéa, Hedda, Becca och Henke.
=) Underbara vänner, de hade bokat bord på a la crepe och vi hade det jättemysigt!
Det var det hele...
Gott nytt 2011 alla ni fina bloggläsare.
Kyss
//Antz
På ålderns höst
Med stil, givetvis. ALLTID =)
Men ändå, vi blir faktiskt äldre. Det är inget jag grubblar över egentligen. Tvärtom, jag tror nog snarare att jag är yngre än vad jag faktiskt är! Det gör vi väl alla iför sej..
Jag tycker tex fortfarande att det är jättekul att skoja om att jag är gravid till vissa vänner, de som vet att det absolut inte är något jag vill. Jag är van att få deras chockade reaktion, att det ska bli ett himla liv och medlidande blickar och åsikter om hur UNG jag är. Tills jag spricker upp i ett leende och bara,
"-mäh ja skojar juh!! kom igen!!"
Nu... reaktionen är inte alls densamma. Folk blir inte paffa på samma sätt. Lite kanske just för att det är jag men inget annars. De tycker snarare att det ärt helt logiskt. Jag är ju ändå 24.
Det blir snarare så att skämtet studsar tillbaka till mig själv. Jag både skämtar och blir den som chockas!
Dålig kombo..
Sen får man faktiskt frågan "Har du barn?" oftare och oftare.
Jag ser road ut och frustar skrattande fram, "nej VERKLIGEN inte"
Sen tror jag hela tiden att jag inte förändras. Det jag tyckte förr tycker jag även idag.
Det jag drömde om då drömmer jag fortfarande om.
Det jag stod för igår står jag även upp för idag.
Till stor del stämmer det nog.
Jag är medveten om att jag inte är samma person jag var när jag var 18.
Tack gode gud och mamma för det <3
Men jag ändras även nu, sedan ifjol och året innan till och med.
Men jag har inte fattat förens nu.
Förr ville jag alltid vara omtyckt, av alla. Det kändes jobbigt om jag trodde att jag inte gick ihop med precis alla.
Skit samma om personen för mig var ointressant, jag ville inte vara ointressant för någon!!
Idag.. fan skit samma. man kan inte älska alla eller vara älskad av alla.
Det är något jag inte orkar lägga energi på längre.
Förr trodde jag att orsaken till att jag alltid ville vinna i spel och tävlingar var att jag var så dålig förlorare.
Det är inte där det sitter.
Egenligen bryr jag mig inte om mitt lag kammar hem segern eller ej. Men jag står inte ut med att vara dålig, eller sämre än resten.
Jag hatar att folk tycker att jag har svaga sidor.
Jag vet att jag har svaga sidor. Men fan vad dåligt jag mår när det märks.
Då känner jag mig mindre än minst.
DÅ bryr jag mig.
Jag har alltid fått panik för vissa specifika saker.
Närhet, ömhet, kärlek och att behöva saker. Det har gett mig känslan att vara inburad, låst och för sårbar för att det någonsin ska kunna vara värt det.
Jag väntar fortfarande på attacken. Känslan att jag måste fly. Den bekanta känslan av rädsla.
Men den kommer inte.
"Hallå, bekanta panik.. vart är du?"
Jag känner ett lugn jag inte gjort innan. I mig själv, i min närhet och i min livsstil. Vartän jag befinner mig, för jag har ju alltid mig själv inom en arms räckhåll och där är jag lugn.
Fortfarande sjukt rastlös och lite stressad att missa livet men ändå lugn på ett annat sätt.
Det är ju jättebra men lite ovant.
Det kanske är dags att inse att även jag förändras. Om inte mycket så ändå lite.
Vissa gånger kanske så lite att det inte syns med blotta ögat men i själen gett en så stor förändring att man ändå kan kalla det stort.
Det lilla som blir det stora.
Osorterat, ärligt och väldigt mycket jag!
Väldigt mycket kärlek
//Antz
Livet där det är
Vi pratar alltid om allt mellan himmel och ja.. om allt helt enkelt!
Vi kom in på hur intressant det är att jobba ihop med människor från andra länder och kultuerer. Speciellt kul eller intressant är våra olika synsätt på relationer och familj.
Ni vet ju hur jag är. Jag har inga strikta planer hur mitt liv ska se ut. Jag vill bara vara lycklig! Jag är lycklig nu, säger inget annat. Jag är tacksam och mår bra men jag vill alltid ha mer. Jag och Puff är lika där. Vi är inte missnöjda vi vill bara ha mer.
Är det otacksamt?
ja kanske lite.. Jag vet inte. Andra nöjer sig med sina liv som de är. Eller så vill de bara inte ha mer. Kommer jag alltid att vara så här? Fortsätta leta och springa mot nya utmaningar i sökandet att bli NÖJD?
Vet fan inte..
Det jobbar en arabisk kvinna på en skola i Fittja som Puff träffat där.
Hon sa en rätt kul grej en dag
"Ni svenskar är roliga. När ni gör slut och flyttar isär så ska ni dela på allt. Hundar, barn, bilar och hus. Ni bråkar om möbler och olika skitsaker i huset. Ni har förlorat er livs kärlek och ni slåss om en möbel?! Den som bor kvar i huset får grejerna helt enkelt.."
KLART!!
Det var hennes åsikt.. Intressant och helt skevt i våra ögon egentligen men ändå kan jag tycka att hon hade en poäng.
Vi slåss om oviktiga saker i ett sårat ögonblick. Kanske vill vi hålla oss kvar men vet inte hur så då börjar vi gorma om helt menlösa saker. För det är lättare att bli arg än vara sårad. Det gör mindre ont att vara arg än att vara ledsen. Vi styr känslorna i den riktningen där vi kan hantera dem. Men allvarligt, känslorna sitter ju inte i nåt jäkla köksbord!!
Ändå tror vi att det vi håller på med kommer få allt att bli enklare fast det bara kommer sluta med ännu mer gråt och onödigt hårda ord.
Och allt vi ville ha var kärlek.
Men det var mer än vi kunde hantera.
Jag menar inte att ena parten ska få allt, givetvis inte men just detta att flytta tillbaka fokus till det viktiga, det vi förlorat. Till det vi vill få ut av livet.
Ge oss själva och varann chansen att bli lyckliga igen.
Läk och gå vidare och sluta bråka.
Vi kan aldrig veta, aldrig garantera men ska vi för den orsaken vara rädda att försöka? Vi lever idag och imorn eller nästa år är vi kanske borta. Då kommer man banna sig själv för att man sköt upp sitt liv.
Eller jag vet inte hur det är med er, jag kan bara tala för mig. Min skräck i livet har varit att behöva människor i min närhet.
Jag älskar människor men jag vill inte behöva någon.
Varje gång en äkta och bra relation har börjat leda till ett behov. Att jag vid nåt tillfälle tänkt ordet behöver i samma mening som namnet på personen dykt upp har jag drabbats av panik. Dragit mej ur utan förklaring. bort bort och ännu längre bort för jag behöver ingen!!
Nu känns det inte lika hemskt att behöva människor. Jag har ju inte mig själv mindre för det.
Jag delar bara med mig lite mer.. Däremot är jag rädd att jag ska sätta mitt liv åt sidan. Flacka runt utan att det egentligen kommer något bra ur det.
Hur länge ska man göra det? Känna sig rotlös är inget jag har önskat mig.
Det var längesen jag bestämde mig för att aldrig låta något annat förstöra min tillvaro. Jag vill inte ödsla fler år av mitt liv till att stå intill och se på medan livets dagar bara flyger förbi.
Det räcker nu. Där satte jag punkten för ett par år sedan och där sätter jag punkten idag.
Ha en riktigt snöig, ljuvlig och DUNDERBAR 22:e december!!
KÄRLEK //Antz
