.

En ledig dag.

Jag vet vad jag behöver göra, vet vad jag vill göra. Tror jag..

Det känns som man borde göra nåt "vettigt". Nåt stort, eller ialla fall nåt, nåt som har betydelse.

Betydelse... För vem?

För mej, för dej eller för alla andra?

Tejpade tatueringen deluxe med plastfilm o  massa tejp. Sen simmade vi.

Piff och Puff, aa just dee nu kunde vi inte vänta längre.

När vi simmat och bastat skulle puff jobba.

Och jag.. vad skulle ja fördriva tiden med? Tiden som inte behöver fördrivas, den går undan ändå.

Egentligen ville jag inte träffa någon. Bara vara jag.

Men är inte det lite misslyckat?

Jag hade egentid i onsdags oxå.. Borde jag inte hitta på något?

Jag skickade sms till Marcos. Den ende jag ärligt var sugen att träffa. Han kunde inte just då när jag föreslog en spontanfika. Det får bli en planerad sådan nästa vecka.

Okej. tillbaka där jag började.

Funderade lite.

men jag vill ju fan inte träffa nån..

jo.. pippi vill jag träffa, saknar henne så mycket.

Ringde henne och pratade om allt. Kändes lättare men inte bra. Det är inte samma sak som att sitta i samma rum. Kunna röra, se och tysta förstå allt som bara sker och länns ändå.

Saknar henne så idag.

Kommer hem.

Det gör ingenting att jag bara är mitt eget sällskap. Mej, tända ljus, musik, choklad och kaffe!

Det gör ingenting säger ja ju!!!

Å men det skaver, jag borde ha gjort nåt vettigt..

Tvingar mig att fundera och sammanfatta vad som kommer ha hänt under veckan när jag går och lägger mej på söndag kväll.

Jag kommer att ha jobbat 46 timmar.

Tränat 1-2 h varje dag

klättrat en kväll

simmat en dag

haft mys med tre goda vänner en i taget

fått min egentid

tvättat

myst lite på köpet

Ja, det är väl inte så illa på en vecka eller hur?

Men ändå sitter jag här.

Lugnare än innan, mer tillfreds än förut men ändå lite stressad att jag kanske slösat bort en dag i mitt liv.

På bara mej själv.

Är det fel?

Nej det är det inte.

Jag har gjort helt rätt.

FRANKLY MY DEAR, I DON´T GIVE A DAM

//Antz 

Just den meningen
"aa just dee"
sitter från och med i förrgår inristad på min högra vrist.

Piff och Puff likadana, sammanlänkade för alltid! <3

Varför just "aa just dee" orkar jag inte ens förklara, förlåt men det blir aldrig lika kul
i er värld som i vår! ;)

Livet blir inte alltid som man tänkt sej.

Jag skulle aldrig BO i Stockholm på riktigt. NU sedan länge Folkboförd och skriven i Stockholm.
Jag skulle aldrig mer sätta min fot på ett sjukhus frivilligt. I vintras bodde jag en månad nästan på Akademiska i Uppsala med underbara killen jag jobbar med.
Jag skulle ALDRIG ta ett telefonjobb. Inte ens över min döda kropp. Jobbade några månader på centum.
Skulle absolut ALDRIG låta kärleken komma såpass nära att jag på allvar skulle bry mig. Hmm.. saker går inte riktigt som planerat.
Jag skulle aldrig i världen tatuera mej. aa just deee, nu sitter den där som en smäck!

Och vet ni, jag ångrar ingenting! ;)

Puss och hej glad 2a Advent!!!

//Antz

Lämnade vinterlandet för kalla bästkusten igår morse..

Tåget lite försenat till Göteborg men vad gjorde väl det när världens bästa pappa mötte upp mig på stationen?

Vi strosade runt i kyliga Göteborg, lunchade på ett mysigt café.

Träffade några "goa göteborgare" och allmänt myste.

Utan mål blir allt lugnare och vi satt på ett fik, värmde oss och drack chailatte innan vi åkte hem och käkade tacos med brorsan.

Jättemysigt och alldeles lagom!

Vaknade tidigt imorse och det var jättejättemörkt. :)

Man tänker inte på all belysning vi har hemma i Stockholm överallt så här blir det sån skillnad. Man tror det är mitt i natten när man ger sig ut och tränar. ;)

Ni vet ju min kärlek till havet. Som jag alltid påminner om, så ni inte glömmer!

Älskar det på våren, får inte nog av det på sommaren, faccineras av det på hösten och sen nu, nu när det är så kallt att det biter i kinderna, isen börjar lägga sig och himlen börjar ljusna.. Fan va fint det är då.

Det nästan gör ont i mig. Men fast det är så kallt att det svider så känns hjärtat varmt. Stugorna lyser mysigt, havet är så stort, mörkt men ändå vackert varmt. Snön yr lite o kobbarna är lite snötäckta.

Jag vill förmedla en känsla här men det går inge vidare. Hur jag än försöker, vilka ord jag än väljer så räcker det inte till.

Jag kan ändå inte förklara men det gör ingenting. Jag känner det i mig, det finns där jag lämnade det sist och det är aldrig långt borta även om det var längesen jag var här.

Det är skönt att veta.

Nu ska jag ut i kylan o solen igen. Ner till havet ni vet.

Det blir nog en bra dag. Ganska tung men bra.

Jag ska hälsa på min farmor. Farfar oxå givetvis, de ligger ju vid samma sten men jag vet inte vad jag ska säga till honom, jag kände honom inte. Men jag ska prata med farmor.

Tända ett ljus och säga att jag saknar henne. Att julen och ljusen minner om henne.

Jag bakade pepparkakshus i söndags.

Eller, jag var med och tittade på ialla fall ;)

Har inte gjort det sedan vi gjorde det, jag och farmor.

Det kändes bra. Jag saknade henne mer men det kändes bra.

Men nu måste jag få prata med henne för jag fan saknar henne så.

Jag behöver lite kraft från henne för mötet med mitt förflutna väntar i eftermiddag.
Shit vad det låter! ;)
"möte med mitt förflutna"

Men jag ska träffa någon jag inte sett på över 4 år. När en person påverkat en så starkt och varit en så viktig del i ens liv blir den en del av mig. En del jag förträngt, lärt mig att leva utan och inte längre behövt.

Idag ska vi ses, jag har en klump i magen. Det kommer gå bra jag vet det.
Jag minns vem jag var, minns alltför väl vem jag blev men jag vet också vem jag är idag. Även om man vacklar så ligger grunden stadigt. Det gäller bara att lita på mina båda fötter så kommer det kännas bra.

Jag har nog säkert saknat, det trodde jag aldrig.
Men mycket i livet blir inte som man trodde. Det vet vi ju alla.

När tiden fått sin gång, ja då ser vi allt ur ett annat perspektiv.
Så idag.
Ja, jag nästan ser fram emot mötet, även om det känns i magen så ska det bli roligt.

Konstigt...
Det trodde jag aldrig.


//Antz 

Ni vet det.
Jag vet det.
Alla har det.

Ändå tycker man att det suger om man har en dålig dag, visst?
Allt känns lite allmänt pissigt och det måste kanske inte ens finnas nån särskild anledning.
Då brukar jag till råga på allt tycka att det känns lite extra pissigt.
Att vara på kasst humör utan en enda vettig orsak!

SLÖSERI

Hursomhelst. Detta var inget som hände mig idag eller så men jag tänker på det titt som tätt ändå.

Det var en helt vanlig dag nu i höstas.
Jag var ledig.
Jag hade sovit gott, tränat, ätit frukost och varit och simmat.

Det var en sån där dag.
Inget var direkt fel men det kändes inge bra i kroppen bara.

Jag brukar alltid småprata i kassan på ica, eller säga nåt som kanske kan vara lite halv kul ialla fall.
Jag kastar jämt varma blickar eller leenden till damerna i simhallen.
Om 50 pers går på en buss säger kanske 30 hej till föraren varav 5 gör det från hjärtat.
max..

Jag säger alltid hej och gärna nåt mer om de känns mottagliga för det.
Försökte bjuda en busschaffis på pallade päron från trädgården på jobbet.
Han fnös lite surt o tackade nej.
Jag ryckte på axlarna och sa
"okej, men du anar inte vad du missar, de är skitgoda.

Han började dra på munnen och tog ett.
Det är såhär jag är.
Glad,sprallig, obrydd och energisk.


Men den dagen..
Orkade knappt hälsa i kassan.
Simmade utan att se, koncentrerade mig på vattnet. 
Dök under vattenytan, kraftiga simtag tills jag inte orkade vara kvar där nere.
Upp och andas, nej känslan är kvar.

När jag simmat, bastat ja gjort allt jag skulle var det dags att ta bussen hem. 
Stod och väntade på bussen, kände mig tom. eller att jag såg ihålig ut eller vadsomhelst.

Bussen kommer.
Precis när jag ska kliva på kommer en söt liten dam.
Automatiskt backar jag bak och låter henne kliva på. Hon vänder sig och säger något till mej.

Med musik i örat hörde jag inte mkt av det hon sa.
Tog ut plupparna och kände mig lite dum.
"-förlåt, vad sa du?"
"-jo, jag sa tack så mkt för omtanken lilla vän" sen log hon sådär som bara gamla gör. 
Ögonfärgen har ändrats sedan ungdomens glada dagar med det där busiga, pliriga i blicken, det har ingen ålder i världen rått sig på.

"Men gud, det är klart och det var ju ingenting" svarade jag enkelt
   "Så såg hon på mig. "För mig var det någonting""

Då log jag.
För första gången den där dagen så bara mungiporna for upp.
De åkte inte ner på hela bussturen hem. Mötte hennes blick när jag klev av och då log vi båda två.

Ser ni? 
Allt jag tjatar om, "det lilla kan bli det stora mm"

  Detta är väl bevis om något?
Varför jag skriver om detta precis nu vet jag inte men hon dyker upp i huvudet titt som tätt och jag vill nog bara upplysa er alla om vikten i det lilla du gör.


Le människor!!
Ni får alltid igen det på något vis!

//Antz
Kram

"Du låter som en bitter gammal pensionär, skärp dej!"
japp, precis de orden fick jag slängt i ansiktet tidigare idag.

Arg jag blev. Inte på personen som riktade orden i fråga.
Nejnej, men jag blev så arg på mig själv, för det var ju sant!!

Något jag höll på med gick inte helt i min väg och jag blev skitsur.
bitter.

jag säger jämt
"ja e inte bitter"

För jag ÄR egentligen ingen bitter person.
Jag är inte heller gnällig eller lättknäckt.

Men nu..
Jag vet inte vad jag håller på med..
Allvarligt talat.

Vi vill ha närhet, kärlek och ömhet.
När den kommer nära skjuter vi den ifrån oss. Så vi inte riskerar att tappa den själva.

Alla känner väl igen sig här?
Samma där.
Vad fan håller vi på med?

Just nu gnäller jag för allt.
Jobbet är tufft.
Julen kommer smygandes och det är ju så himla synd om mig som inte får fira med min familj.
Sen går det till råga på allt skitdåligt för mig på klättringen nu tycker jag.

Oj himlen trillade nog visst ner där!!!


Jag får ett fint erbjudande om julfirande den tiden jag inte ska jobba.
Jag tackar inte nej men jag säger inte klart ja utan jag rycker på axlarna och säger i nästa mening och allt känns fel.
Och sen ser jag sådär hjälplöst bitter ut, IGEN

Åh jag kräks lite på mig själv snart.

Jag är less på att vara bitter. Jag hatar bittra människor och är det något jag lovat mig själv så är det just det. Att aldrig bli bitter.

Jag är less på att göra hönor av fjädrar.

Skärpning Antz.

Om jag inte pajat det helt för mig ska jag tacka ja till julfirande.
Jag tror det kommer bli mysigt.
Finns det bara en gran och lite kärlek i huset där julen firas så kräver jag inget mer.

Jag ska vara positiv nästa gång jag klättar.
Jag har inte lagt 2000 kr på klätterutrustning för att vara bitter!

Jag ska sluta förstöra för mig själv i onödan.
Det man håller av kan lätt försvinna ändå utan att jag behöver ge en extra knuff i fel riktning.

Detta låter som ett nyårsinlägg.

Nästa år ska jag.....
men nej, detta är inte nästa år ska jag..
detta är snarare, så här har jag levt mitt liv, pigg och glad. sprattlig och galen.

jag tappade bort mig en sväng, det gör ingenting.
vi kan alla gå vilse ibland. speciellt jag med mitt (borttappade) lokalsinne :) 

Men det gör ingenting så länge man kan hitta tillbaka igen.
Det blir kanske en liten omväg men det kan det vara värt för att komma tillbaka på rätt väg.


Tack för kallduschen jag verkligen behövde.
Trevlig vecka godingar

//Antz 

På sommaren är det inga som helst problem att stiga upp vid 05 på morgonen. Eller oftast inte ialla fall!

Det är ljust som på dagen och man tror klockan är 06 eller mer än så när man vaknar.

NU, shit man vaknar, av klockan! Klockan ringer 07 och man är ändå trött. sjukt.

Förra veckan var det inte mycket sömn. Jag hade en bra veckan förra veckan, på många vis men sömnen blev lidande, den brukar bli det.. Jag fikade med Marcos en dag.

"Tänk va nice det vore om sömn inte var nödvändigt, om det var något vi kunde göra för att vi VILLE!! Ja menar, sömn är skönt så jag vill inte vara utan den. Jag vill bara slippa känna press om att sova ett visst antal timmar varje dygn!"

Han höll med, såklart. Idén är ju lysande! ;)

Men samtidigt är det mysigt med lite mörker. Sitta här i min stora huvtröja, tända ljus och dricka kaffe. Kivas lite med Tim och Puff ;)

Jag ska mysa med Puff, dricka mitt kaffe och sen är det på med mössan och springa som gäller.

//Antz 

Jag var på bio igår. Jag och Sara var och tittade på "Hämnden".

Det var den bästa filmen jag har sett iår. Lätt.

Men det var längesedan jag mådde så dåligt efter att ha sett en film. Tårarna trillade vid nåt tillfälle och det är inget ovanligt i sig men när jag satt på tunnelbanan hem ville klumpen inte lämna och tårarna satt nära hela vägen hem.

Ändå var det inget olyckligt slut!

Men hela filmen var bara så jäkla jobbig. Grej efter grej som händer och byggs på så man tillslut bara håller på att kvävas där man sitter i biofåtöljen.

Micke P spelar en man som jobbar för läkare utan gränser i Afrika.

Filmen börjar där. I Afrika.

Redan där känner jag att det kommer bli tufft. Afrika ligger mig så nära att jag nästan är där.
Deras lidande får mig att må lite illa över att sitta där i min sköna biostol m nöt och fruktmix och en flaska smaksatt bubbelvatten.

Jag vet att det inte blir bättre i världen om jag har dåligt samvete men det blir ändå så automatiskt.

Men det är inte Afrika som är det största i den här filmen.
Livet hemma i Danmark är ganska omtumlande för "Anton" (Micke P)

Det handlar om barns sätt att överleva i skolan, utan att få stryk eller bli mobbade. Det handlar om missförstånd och en himla massa ilska som egentligen bygger på en stor sorg.

Det enda man kan göra för att få respekt eller ta bort sorg det är att slå.

I alla lägen så vinner våldet. Våldet är lösningen och det största.

Jag är ingen känslig tittare. Jag är ganska härdad så det är inte det.
Det som är så hemskt och känns så jobbigt är hur de hela vägen bara ser en utväg från alla problem.
Att slå.

Slå tills de lär sig, slå tills du vunnit respekt eller tills de andra känslorna avtagit.

Det spelar ingen roll i vilket land man befinner sig i heller. Eller i vilken världsdel. De bara slår ändå.

En scen är bra, så jävla bra.
"Anton" tar med sina söner och älste sonens kompis till en verkstad. Till en man som gett Anton en käftsmäll. Efter käftsmällen ville grabbarna att Anton skulle ge igen, slå tillbaka. För att lära honom.
De tar reda på vart han jobbar och de åker dit. För att Anton ska visa att det inte hjälper att slå. Han vill visa att han inte är rädd för den där idioten men utan att slå honom.

Visa att inget blir bättre av våldet. Ingen vinner på det, världen blir bara sämre.

Det går sådär att övertyga killarna. De tycker fortfarande att våld är bästa medicinen för det mesta. 

Jag vill bara dra ett djupt andetag och säga. "Det är ju bara en film"

Men det är inte bara en film. Det är vår vardag.

De slår i skolan, för att vinna respekt. 
 Vuxna arga människor slår för att de kan, de tror de har makt över andra människor.
Man slår när man vill hämnas för att det är det värsta man kan komma på.

Sen går man ut från biosalongen.
Telefonen ringer och jag pratar med någon hemifrån.

"Har du läst om Afganistan?"
Men JA! Det är ju fan det enda alla pratar om. Eller skriver om.
Jag orkar inte höra mer, jag vill inte se, inte höra och jag vill fan inte behöva ta ställning mer.
Inte för att det handlar om mig för det gör det inte.
Vad jag tycker eller inte tycker spelar ingen roll, jag vet det.

Det blir inte bättre att skicka hem soldaterna. Det är inte det jag menar.

Men våldet står mig upp till halsen just nu, just nu och alltid.
Ska det vara så jävla svårt att bara sluta slå?

Jävligt svårt tydligen.

Nu ska jag springa.
Springa tills världen inte känns lika mörk.
Det är mitt sätt.

//Antz

Jag måste verkligen lära mig att sova ordentligt.
24 år och kass på att få tillräckligt med sömn.
Jag känner mig oftast pigg, inget fel där inte men jag vet att 4-5 timmar och ibland eller ofta mindre än så
inte är nog. 

Men ändå, jag vet det så väl och ändå sover jag likförbannat alldeles för lite.
Inatt kunde jag fått 7 timmars sömn men då kunde jag givetvis inte somna.

HOPPLÖST!!

Vred och vände mig. Benen började rycka och då gav jag upp. Satte mig med en bok på golvet i köket.


"Jag saknar dej, jag saknar dig"
Boken jag läste ut inatt heter så.

Handlar om ett tvillingpar där den ena blir påkörd och dör.

"Var den bra?" frågar min fina sambo mig imorse när vi satt här på golvet och svamlade om allt och inget.

"Ja.. eller nej... Jo visst det är klart den var bra men jag vet inte vad jag ska känna. Jag läser den här boken, tar in all den smärta Tina måste leva med, drömmarna som återvänder varje natt. Jag läser om hennes saknad och inbillar mig att jag förstår.

Jag känner och nästan lider. Tror jag ja! 

Sen, varje gång jag läst klart för den här gången är det några andetag, några nya tanker eller måsten och sedan rullar min värld på som innan. 
Medan hennes mardröm bara är satt på repeat. Hennes sorg är alltid närvarande, fortfarande lika stor och hon tvingas fortfarande att stiga upp ur sängen och leva sitt liv utan sin syster.

Varje dag.

Hur tusan kunde jag tro att jag fattade!?
Vilken idiot man är..

Jag tycker synd om henne.
Det är det sista hon vill. 
När man berättar om något man varit med om handlar det sällan om det, att få medlidande. Man vill bara berätta, ge det hemska en mening.

Man flyttar runt det onda för att det kanske ska lämna en. Lämna helt eller hitta en plats där det inte gör riktigt lika ont.
Man säger det inte högt men man skulle nästan vilja ge bort det. Även fast ingen förtjänar det vill man dela med sig av det för det kväver en att bära på det ensam. Man vill inte berätta för då är man blottad eller så söker man medlidande.

Jag ser det inte så.
Jag tycker om att läsa om människors liv. 
Deras verklighet, deras styrka och mod gör mig lite starkare och kanske lite mer tacksam.   


Jag vet inte vad jag ska skriva mer.
Sorg och förlust är ett känsligt ämne, speciellt för vuxna.

Vi kan ju falla isär, gå sönder av den..

Men..
Den gör oss starkare, skadan gör oss illa men inte sorgen, sorgen måste komma till för att man ska läka.

Det är inget farligt i det.
Fråga barnen..

I deras vinkel,
det är ju bara sorg alltihopa."


Krama någon du älskar idag.
Säg det gärna också, det gör ju ingenting.

//Antz

Hur blir vi dom vi är egentligen?

Jag menar, handlar det bara om gener?

Gener eller uppfostran, grupptryck eller är det alla händelser i livet som formar oss? Hur formbara är vi egentligen och till hur stor del kan vi klandra (eller tacka) för egenskaperna vi ärver?

Jag har inte tänkt så mycket på det där förens någon vecka sedan.. När det händer att jag gör nåt konstigt eller så brukar jag skylla på pappa! Eller mormor... :)

Men om jag ska vara ärlig. Det är lite kul att fundera på vad jag fått från vem, tycker ni inte det? Att jag pratar mycket, älskar att vara pajas överallt och att jag oftast är positiv och väldigt glad. Det är från pappa.

Mina "bra" sidor är från pappa och mina "sämre" är från mamma. Förlåt, men jag menar inget dåligt med det. Mamma har lika många bra egenskaper som pappa men de tror jag brorsan fick och sedan fick han pappas "sämre" sidor.

Ibland har jag lite för kort stubin, i onödan. Det är mamma. Ibland borde jag lära mig att hålla tyst. Inte alltid säga vad man tycker bara för att följa hjärtat. Det kan mamma också göra. Jag är ett godismonster egentligen..Mammas fel IGEN   :)

Min envishet..farmor kanske? Fast hon var det nog på ett mer diskret sätt om ni förstår. Var det nåt hon inte kunde gav hon den på att lära sig. Jag gör detsamma men det hörs mer när jag misslyckas eller blir sinna. (arg)

Min reslust vet ja inte vart den kommer från.. Den och kärleken till Afrika och dess barn..

Att jag älskar att skriva, ja inte på det sättet jag gör här alla gånger kanske. När jag skriver här kan vadsomhelst komma. Jag sätter mig framför datorn och skriver det som hamnar hos mig.
Ibland funderar jag när jag springer eller promenerar. Då blir det lite mer arbetat, annars kan det bli hursom haver!
Huvudsaken är ju att jag står för det jag skriver och det gör jag alltid.


Bloggen är ett bra sätt att rensa ibland, visst jag skulle kunna köpa en dagbok på akademibokhandeln. Men det gör jag inte. Sen är det skönt att mina nära kan läsa bloggen, på så vis hänger de med i hur jag mår och hur jag lever mitt liv.
 Jag måste inte alltid prata om det. Eller så märker de att jag behöver prata och då kanske de ringer, för jag vill men orkar inte ringa.

Det är ganska enkelt egentligen.
Tycker du om min blogg så läs den, gör du det inte finns det ett x högst upp i högra hörnet.
TRYCK där.
Svårare än så är det inte. Det tycker jag är bra.

Men när jag skriver på "riktigt".. Då är det känsligare. Då får inte alla läsa. Då bryr jag mig verkligen om vad läsaren tycker och det är jag inte alltid redo för. 

MVG i Svenska. Speciellt när det handlade om längre uppsatser mm. Fantasi och flyt fanns det gott om.
Men det är här jag vacklar. Vågar inte riktigt lita på att det ska räcka till. När man lever ut helt i det man skriver blir man så blottad och då känns det farligare att visa upp det.

Här blir det som det blir och det gör ju ingenting..

Men vem kommer det ifrån? Ingen i min närhet tycker om att skriva så jag vet inte.
Bra sångröst finns i släkten. Men det fick jag ingen del av! hahaha..

Däremot min kärlek till träningen.. Den måste komma från min faster. Det är henne jag liknar i utseende också. Om min farmor fick säga sitt ialla fall.

Gud vad jag svamlar nu.. Detta inlägget kunde haft ett bra syfte men jag sjabblade bort det och det är just därför jag gillar bloggen. Jag rycker på axlarna och publicerar.

Hade det varit "på riktigt" skulle jag göra om tills jag var 100% nöjd och sedan skiträdd att det ändå inte skulle gå hem.

som sagt..
Ibland är det skönt att bara släppa

Gonatt
//Antz

Satan vad jag fryser!!!!
Jag har varken värme eller varmvatten i min lya tom ONSDAG!!!
Gissa om jag fryser?

Var ute och sprang imorse.
Efter 1.2 mil vill man gärna duscha.

Ialla fall tills man stått i det iskalla vattnet ca 3 sek.
Då vill man bara ut därifrån men då är man som mest löddrig och får snällt stå kvar!

Uppfriskande var ordet.
Nu är jag bara kall..
Te, filt och kaffe tycks inte riktigt räcka till..

Lediga måndagen får spenderas överallt utom i mitt fina gula hus i Sköndal.
Om jag inte bygger en igloo, det vore nice...

Alltid velat bo i en sån..

Trevlig måndag alla glada!
=)

//Antz